Fredag.

Jag köper frysta grönsaker. Majs. Ärtor. Broccoli. Haricovert (kan ofta inte stava till långa ord och idag försöker jag inte ens, kan även inte stava till creme frech, även ofta problem med att uttala dem.) Men bäst tycker jag om herrgårdsgrönsaker. De är min sallad. Behöver inte riva morötter, eller skiva tomater eller försöka få vitkålen god och inte smaka som något från en pizzeria. Tilltalas av att de ser ut som något från innan 1995 också. En svunnen tid. Skolmatsalar och Vår kokbok upplaga 1967. Så klart river jag nån gång i veckan några morötter, eller skivar massa tomater och håller på olivolja och salt. För jag vill ju även känna mig härlig och medelklass när jag äter.

I veckan jobbade jag tre nätter. Hamnade pga av någons sjukdom på den avdelning vikarierna inte hade haft inskolning på. Fick även en extra vid min sida pga man som visat våld tendenser. När allt var lugnt lämnade jag min kollega, en 21 åring från Somalia eller Eritrea. Jag hjälpte till på de andra våningarna. Sen gick jag åter upp till 21 åringen, jagade på honom så att han skulle jobba, tex gå till tvättstugan och sånt. Blev liksom otrevlig mot honom och irriterad och han blev irriterad tillbaka och ibland möttes jag av ignorans.  Mindes hur han i början av sin tid på mitt arbete, våren 2018 hade haft ögon som tindrat besvärande mycket mot mig. Nu sakande de all glädje när de såg på mig. En icket gryende morgon 1,5 år senare.

Nu är morgonen svart. Lämnar rapport kl 07-07:15. Sen lämnar jag larm, loggar ut, lämnar nyckel, går ner och byter om, byter några ord med kollegor i omklädningsrummet och någon gång mellan kl 07:25 och kl 07:45 går jag ut. Då har allt blivit grått. Skugglöst och grått. Inget solgass som värmer eller fyller himlen i olika färger. Bra en grå himmel över en grå mark.

En av mornarna var det glashalt. Asfalten hade täckts av ett lömskt lager och kaos hade rått på akuten och jag landade på knäna. Som att kroppen först exploderat i spastiska rörelser, en arm som stack långt dit, ett ben som åkte åt motsatt håll, sen ändrades allt och bytte riktning och en annan arm vevade och en fot måste ju ha varit i backen och sen ner på knä, en rätt prydlig och stillsam landning som slutade utan skador.

Efter tre arbetsnätter kom dagen som ledde till fyra lediga nätter. Jag sov först bort den. Vaknade och somnade om. Brukar vara duktig. Gå upp efter bara tre timmars sömn och stirra på kaffet i någon halvdvala resten av dagen. Men nu sov jag bara vidare. När jag vaknat hade det skymt och jag ville inte fånga dagen det minsta. Började se en tröstande sitcom om livet efter döden. Att det kan vara både färgglatt och roligt kändes bra då jag haft lite dödsångest på sistone. Sen började jag se Bachelor Sverige. Hade tre veckors avsnitt att se ikapp och malde dem ett efter ett. Det var obeskrivligt skönt. Kl 03:00 släckte jag och sov till kl 10:00. Forsatte se Bachelor och när inget mer avsnitt fanns att se återgick jag till sitcommen om livet efter döden och mörkret föll åter och jag visste ju att jag borde hunnit ut i dagsljuset och att nu när jag missat det borde jag ut ändå.

Tog mig till lidl. Dimmigt och mörkt och först var det liksom bara jag på vägarna, men så började rakvatten och parfymdoftande sällskap dra förbi mig och lämna sina spår kvar i luften och inne på Lidl försökte jag styra upp en korg utan sorg. Två nät citroner, padrones, manchego och gruyere, torkat rågbröd, paprikor i paprikamix förpackning, Philadelphia ost, blodapelsinjuice, hudkräm och med hudkrämen började det bli lite sorgligt. Köpte deras goda mineralvatten, som för att fira tänkte jag och sen en stor påse frysta gröna ärtor och en stor påse frysta grönsaker, de påminner om Herrgårdsgrönsakerna. Samt efter ett osäkert velande vid godishyllan ta en påse skolkritor.

När jag la upp varorna, började me påsen med de frysta grönsakerna, åkte de ut ur sin förpackning och rullade ut över rullbandet. Just där och då kändes just det förödande. Liksom botten för en fredagskväll. Det kändes mer ensamt än något. Egentligen är det ingenting, egentligen var det bara jag som gick och tog en ny påse och la upp den försiktigt på rullbandet, som betalade och la varorna i min ryggsäck och gick hem. Men den blev ett bevis på en klassisk bild aven  ensam och medelålders trött en inom äldreomsorgen. Och retrokänslan av de frysta grönsakerna annars ger kändes nu som en riktigt gammal vana i ett stelt orubbligt liv.

På vägen hem, åter ute i det disiga mörkret hade Ålidhems centrum vaknat till liv, en puls av unga i rörelse. En vacker man gick in på Lidl när jag gick ut. Han såg inte ens åt mig. Han bara gick förbi. Och min ryggsäck kändes tyngre. Vid en viadukt kom en kvinna gående mot mig. Hennes ansikte lystes upp av mobilen hon hade blicken fäst i. Håret var uppsatt och kappan stor och halsduken stor och hon tog sig fram så avslappnat och säkert och hennes säkerhet fick mig att känna mig transparent. Tänkte att om jag bara har en stor kappa och en stor halsduk så skulle jag kunna vara lite av henne och tyngdes nu ännu mer av ryggsäcken och vi passerade varann utan att hon höjde blicken från sin mobil och ansiktet som lystes upp lyckades vara både välsminkat och utstråla avslappnad självsäkerhet och jag insåg att även jag hade en sto rkappa och en stor halsduk och att allt nu är kört och hoppades inte möta någon mer på promenaden hem. Vilket jag typ inte gjorde.

Dagsljusets frånvaro.

Började sakna dagsljus. Ett liv i dagsljus. Saknaden kan mycket väl gå över till i helgen. Den kan vara utdöd till vintern då mörkret omsluter oss alla dag som natt. Såg en bild, en vän har blivit lite kär och jag googlade den han blivit kär i. Där fanns en bild från ett rött hus med vita knutar och en gårdsplan med grönt gräs och träd i höstskrud. En såg att dagen var fuktig och rå och höst. Hon stod ute i en kofta som andades mer storstadsarty än mysig allmoge. De repar en teater och bilderna inifrån huset visar på trasmattor som täcker golv och gamla möbler. Och folk lite överallt.

En timme tidigare hade Fb gjort sig påmint om en annan tid för mig. Från september 2011. En bild av mig i en av mammas utslitna växtfärgade tröjor, ett par jeans jag ännu saknar, med svall i hår och kindben och rosiga läppar. Jag sitter och ser ner, omgiven av smink. I ett gammalt hus, 1 timme från stan. Ett hus fullt av kreativa människor som höll på att spela in film. Jag var då en av dem. Där fanns spänningen i de nya en lärde känna, där fanns spänningen i att vi pratade om att göra film av mitt manus - det manus som sedan blev Ta av mig. Där fanns han som ville ligga sked med mig mellan tagningarna och jag som obekvämt slingrade mig. Där fanns krispighet, hjortar och bildfärder hem under mörkt grönblå himlar på vägar alldeles raka.

Nu gör jag också film. Nu är det jag som driver dom. Inte hon som kan bli vän med folk under all väntan mellan tagningar, mellan omrigg. osv. Just nu, den film jag sysslar med på mina lediga dagar, är jag totalt själv. En film om att vara ensam. Klipper på kvällarna, kommer ibland så jag hinner säga hej då till de som jobbar där, då de går hem för dagen. Ibland kommer jag efter. Sen lägger sig mörkret utanför. Utsikten är vägar och oanvända planer vid en järnväg, utsikten är ett busstorg och en tågstation. Det är asfalt och betong och grus och över en glödande sol som syns i fönstrens speglingar. Men jag har persiennerna fördragna och lysrören tända. Det blir tyst. Bara jag i öde lokaler och min film.

Djurlivet.

För någon vecka sen tog jag och Anna-Karin en promenad. Det finns en liten skog bakom hennes kvarter, den är fin och kuperad. Nedanför den ligger en växtlighet som är smala träd som står tätt-tätt-tätt. Ogenomtränglig och oinbjudande. Rätt nära något som får platsen att stinka avföring. Denna kväll stod vi nu precis utanför, vi stack in våra huvuden bland löven. Det rörde sig där inne. Först ser jag inte vad. Men när jag spanat ett tag ser jag ett rådjur. Sen ett till. Sen rör det sig mer bland träden och jag anar eventuellt fler rådjur. Fast vi vet inte säkert. I snåren, den täta vegetationen, går det inte att avgöra. Kanske var det bara ett rådjur. Kanske var det en hel hord. Lite skrämda drar vi ut våra huvuden, säger fnissiga och adrenalinstinna att snåren för upptäckas och utforskas en annan dag.

Vi går nu längs en väg, den ligger bland husen, för vi är i en stad, men här kunde den lika gärna ligga på landsbygden, den böjer sig och när en går i böjen väntar en sig mer att ett litet avfolkat samhälle ska ligga än ett bostadsområde byggt på 90-talet. En bil kommer farande, den sveper förbi oss men saktar in, jämsides springer en hare med bilen. Haren kutar på och väljer att fly i ett tvärt kast framför bilen och över vägen och in i snåren på andra sidan. Bilen ökar takten och försvinner.

Vi går vidare. Vi kommer till en plats där en skola nyss låg. Det var långa låga byggnader. Byggda på 60- eller 70-talet. Det fanns en gympahall. Någon gång övergavs skolan. Blev något annat. Bl.a. en pizzeria. En tid senare övergavs den helt. Stod tom. Snår och gräs tog över. En dag revs alla byggnader. Kvar blev grus, tegel, gropar. Vi ser nu haren stå vid en grop där ett hus en gång stått. Den sitter still omgiven av skator. De flockas runt den. Haren springer och skatorna lyfter och omringar åter haren som stannar och kurar ihop sig. De sitter så ett tag. Haren i mitten. Skatorna runt. Haren springer igen. Skatorna efter. De dyker mot haren och haren stannar. Så upprepas det några gånger. Vi står på och iakttar. En bra bit ifrån. Vi ser haren ta ny sats. Nu tar den i mer än den gjort tidigare, nu rusar den ostoppbart fram över marken, skatorna lyfter och jagar efter. Haren pinnar på mot det höga gräset. En skata gör en dykning. Haren fortsätter, låter sig inte stoppas. Skatan stiger igen. Haren försvinner in i det höga gräset och så är de alla utom synhåll för oss.

Vi går vidare, snart kliver vi in i ett område som fortfarande byggs. Några hus är fem år gamla, andra ett år och så finns det de som ännu byggs. När vi tagit oss igenom nyasfalterad väg, grusiga vägar, byggplatsdammet, kommer vi till Ica Kvantum. Vi gör vår vanliga lov, köper det vi ska ha, går hem.

Parfymerna.

I lördags begav jag mig ut. En lite promenad på kvällen. Efter dagar av förkylning och filmtittande behövde jag handla och tog en liten extra sväng runt min stadsdel till Ica. Mörkret hade kommit och luften var sval åt det kyliga hållet. Med en ömmande höft knatade jag på. Gatorna var öde. Först var det inget med det, men de fortsatte vara öde. En lördagskväll, mellan kl 21 och kl 22 och inga ungdomar som rör sig mellan förfesterna, inga äldre som cyklar hem från restaurangbesöken. Bara jag.

I en backe kommer de mot mig, först hon, sen han. Jag hoppas han ska höja blicken från mobilen som lyser upp hans ansikte, så att han ska se mig, hinna väja med cykel. Han gör så, fort är de bortom synhåll och jag kliver in i doften av hans parfym. Jag går genom den i ca hundra meter. Svänger in på Ica, handlar det jag ska, ingen kö, bara några kunder. Vandrar hemåt. Åter in i herrparfym. Nu syns ingen till, de/den som lämnat sin artificiella doft är borta.

Det är något hoppfullt, något levande, sökande i dessa parfymmoln. De får mitt hjärta att slå lite fortare, ett sting av avundsjuka, av de nätter som ligger framför dess bärare. Och jag som knatar hem, ännu svag och efter fyra dagars förkylning aningens sänkt av snor och svullna ögonpåsars fulhet.

I min port ligger ännu en herrparfym tungt kvar. Jag går genom den, ner för trappen mot min dörr. Det känns som dess ursprung finns här någonstans, bakom någon av mina grannars dörrar. Jag går in till mig. Äter glas och ser något på datorn.

Rött.

Släckte sänglampan och först blev det svart. Det svarta lättas och jag börjar se rummet igen. Är rastlös och inte redo att somna än, stirrar rakt fram, mot de förhängda fönstren. Det tycks skina rött just ovanför dem, men försvinner så pass fort att jag tänker att ögonen spelar mig ett spratt. Men det blir rött åter, ser ner mot golvet och även där är det mörkt rött. Tänder lampan. Mörkret bortanför dess sken blir platt och grått och inget rött syns mer. Släcker. Åter rött, men bara en stund. Kryper då fram, lägger mig på golvet för att kunna se ut, orkar inte klä mig och håller mig därför i skydd från insyn från vägen nära golvet. Ser en lampa tänd i huset mittemot. Den hänger bakom ett skynke. Ser rött ut, men inte nog för att nå över till mig, men medan jag ser mot fönstret ökar intensiteten i det röda och rummet tycks bada i blodrött bakom skynket. Det röda mattas åter, blir lila, blått och kallt och sen kommer hettan i ljuset tillbaka. Tar mig upp i sängen igen.

Augustinatt.

Nätterna är mörka och varma. 15 grader i natt. På avdelningen där jag jobbar i natt är det väldigt lugnt de nätter då det är lugnt. Gjorde en kopp te, satte mig på den upplysta balkongen. Nedanför ter sig träden mörkt lummiga i gatlysen sken. På himlen fångar ett stort moln stadens ljus och blir nästan ljust grått. En kam av trädtoppar ses på en höjd, bakom dem lyser Berghem upp himlen.

Minns nätterna hösten 2000. Ung och vild. Bootcutjeans och t-shirts med nyproducerade 70-tals tryck. Läppar som droppade av ljust rosa läppglans och en vissa dar mycket flammig brun-utan-sol. Bryna plockade jag tunna och fyllde i skarpt. Lärde känna Carolina och Ylva. Lärde känna Lisa. Vi drack och var hänsynslösa. Läste konst eller design på Ålsta folkhögskola i Fränsta. Ute i de kalla allt höstigare nätterna blev jag  upphånglad av Jacob, kysst av snygg-Daniel. Hörde MC Solaar för första gången. Dansade till Brigitte Bardot och Serge Gainsbourg, pizzicato five, Supreems, soul bossa Nova och Pulp fictions soundtrack. Min mobil var omodern och var pappas gamla, endast täckning i en av ateljéerna. Karin som var så snygg och cool och Petri som med sina 27 år tycktes vara en liten farbror och spelade finska covers på 60-tals pop.

Vi avslutade en festnatt med att se Akira i biblioteket, men somnade och sov ett tiotal på medtagna madrasser och inklämda i soffan. Vi drog igång en filmklubb och den dog med första visningen, jag som valt Fellinis Satyricon. Vi såg Blair witch project och nosferatu. Och Carolina och jag som började sova i bibblan framför någon film.

Drack surt vitt vin eller vodka. Med Ylva kletade jag tandkräm på toapappret i vita villan. Ute i natten slukades eld. På Halloween klädde jag ut mig till Patsy. Vi stormade på. Hejdlöst röj, krossade hjärtan, skolans yngsta som blivit kär i Carolina och begav sig dyngrak och jävlig upp på läktaren i Aulan och grät ömsom flinade över den obesvarade åtrån.

Allt var nytt. Allt vibrerade. Vi lärde känna varann och sen försvann vi ur varandras liv. Så unga då, att vara i 20 års åldern tog en evighet, lång nog för att vid 30 konstatera att en var gammal. Och 30 gick så fort att jag nu vid 40 känner mig lika ung som då. Nu är inte fyllan rolig och även allt nytt känns vagt bekant. Och mörka augustinätter innehåller så många gångna nätter.

Förmiddag.

Jag halvligger i min säng, ryggen mot en bulle av täcken och kuddar. Har en grå tröja och gråa byxor. Fötterna är bara. Tröjan kommer jag snart byta ut, till något svalare.

Dörren mot uteplatsen är öppen. Katterna sitter nu i öppningen ut. Solen skiner in, landar på mattan och gör den varm. På uteplatsen har jag en stackars humle som jag hoppas får liv, ett gäng solrosor som snart ser ut att spricka ut i blom. För så var det att jag en stressig dag mitt i vårvintern, kanske nyvaken, skulle göra iordning min mat, slet upp en solroskärn-förpackning och kärnorna spred sig över golvet. Några hade hamnat i katternas vattenskålar, vilket jag såg först dagen efter, då hade kärnorna börjat gro, likt tjocka grodyngel. Några fler lades i blöt, i jord efter nån vecka och tillslut ut i en stor kruka på uteplatsen när försommaren tagit vid. Där har de sakta sakta vuxit till sig under sommaren, nu med små knyten som snart förhoppningsvis blir gula blommor. Där ute finns även kärleksört, flitigt besökt av humlor, vilket gör mig glad. Samt den ständigt blommande vallmon.

Luften är frisk, får häcken mot gatan av vaja, ser huvuden på de som cyklar förbi och mjuka ljud från bilarna på vägen bortanför huset mittemot.  Ett svagt sorl av liv når in.

Jag läser en artikel i DN om Ulf Lundell. Solen skyms av tunna moln. Vinden når in mot min kinder. Tänker att det är så här jag föreställer mig paradiset. Mjuka ljud, friska briser, sol som värmer.

Växterna.

Köpte ännu en växt. Spanade ut strandkastanjen via instagramkonton jag följer. Läste på. Läste halvt på. Nog för att hitta det jag sökte bara, ville ha något som skulle växa och bli stort fort. Tog växten i min cykelkorg, den skymde sikten, men jag sträckte mig över, sen tog vinden tag i dess blad och jag såg rätt bra. Trampade längs älven hem. Sen upp för backarna. Planterade i den kruka jag köpt. 

Så fick jag ångest. Över de pengar jag lägger på växter jag inte vet om jag kan få att överleva. Sen i mars, sen någon dag efter 20 mars har jag fyllt på med växter i mitt hem. Först murgrönan i taket. Sen apsvansen jag fick av mamma. Som nu äntligen tycks frodas, från att varje blad var skrumpet är de nu svullna och piggt gröna. Köpte kaktusar på Ikea som ställdes med de andra uppe på garderoben. Fick tillslut upp hyllorna, de jag planerat för mina växter att stå på, men då hade jag vant mig att det fanns grönt uppe på garderoben så jag köpte nytt. Monstera, kaffe och garderobsblomma. Fler och större kaktusar, en som gick på nära 300 kr. Fick flera skott av ampellilja av Mysan, köpte billiga murgrönor på Ica. Planen är att när murgrönorna dött tar ampelliljorna dess platser. Tog delar av en stackars gulnad porslinsblomma på jobbet. Nu blir den sakta sakta grön igen. Trodde jag var klar. Men då dök en bild upp, en magisk bild, ett hem dränkt i grönska. Med ett stort träd. Så med Mysan cyklade jag och köpte mig ett litet citrusträd. Och inte nöjd med det köpte jag bara dagarna efter Strandkastanjen. 

Tyra.

Vaknade imorse, på förmiddagen, låg kvar i sängen i en halvslummer. Hörde Tyra kräkas. Och de kräks en del, ingen oro över detta, bara besväret att hitta var hon lagt sin pizza och torka upp den. Sen kommer Tyra, springande upp i sängen, via sitt lilla trappsteg. Hon står över mig, slår med sin vassa tass på min haka, Miss Jones som ligger under täcket rusar iväg och Tyra rusar efter. Hör Tyras hesa Jamande. Ett Jamande jag inte hört på länge. Då tar jag in att mitt hem inte stinker kattdiarré. Iofs kan jag ha vant mig, att jag är immun mot stanken. Går för att tömma lådan. Det osar kattpiss ur den. Som vanligt. Men däri ligger en mörkbrun hård korv, miss Jones avföring, och en ljusare, nästan hård korv, Tyras. Tyras avföring som brukar finnas överallt i lådan, som bajsiga kattsandiga pölar. Nu bara denna nästan hårda ljusa långa klutt. Ett hopp tänds i mig, att den nya maten kommer vara nog, att Tyra kommer må bättre snart, få ett tag till i livet.

Träd.

Jag ville ha ett träd. Såg hur ett stort träd skulle bre ut sig här hemma. Hur jag skulle sova under dess krona, hur ljuset skulle skina genom det. Att åren går och trädet blir större och större. Köpte ett litet citrus träd. Det står nu i en kruka, kanske 50 cm högt. En liten krona. Sen läste jag på. När det redan fått sin plats. Om att spraya fukt från källvatten eller regn över dess blad varje dag. Så jag sprayar kranvatten ur min blomspruta iaf, denna dag, dess första och även igår kväll.

Denna dag.

Min plan för kvällen ställdes in. Men redan innan hade jag gett upp, eller valt  att inte, få något gjort. Såg en 17 minuter lång snutt om Liv Tylers Beauty routin. Började se ett korta klipp om Cindy Crawfords. Men då kände jag att jag fått nog. Skulle se klart The Talanted Mr. Ripley, en film jag sett förr. Ville drunkna i Jude Laws och Gwyntehts solkyssta hud. De blå vattnen. Men avbröt mitt tittade, ideligen, då det verkade bli jobbigt för Matt Damon, när han halkade runt i sin väg som blev allt mörkare. Kollade upp biroller, kollade upp regissör, kollade upp andra filmer, läste artiklar om Tarantino och såg efter vilka av tarantinos filmer som finns på Netflix. Kl 19:30 skriver jag med Anna-Karin, skickar en bild av min middag, som består av frukostmat, bl.a en kopp te. Hon frågar om hon ska stanna hemma och dricka te eller ut och springa. Jag svarar: spring.

Börjar se Django. Sen kommer längtan bort över mig. Att jag varit inne hela dagen gör inte saken bättre. Tar en promenad till Östra station. Pratar först med Agnes, sen med Johannes, sätter mig på stationen, ser ner mot rälsen, kvällshimlen som glöder ovanför. Ett tåg kommer, ett från Luleå, på väg mot Sthlm. Några kliver av, fler stiger på. Tåget försvinner och jag ställer mig på andra sidan, ser tåget försvinna, de röda lamporna blinka. Skymningen blir tätare, kliver ut, strosar med johannes i luren, mot ica. Köper Punchrullar och rostbröd. Polisen kommer, en går via kassorna, en annan går in via Entren, de försvinner in i butiken. Jag går ut, går hem, träffar en katt som jamar och gnider sig ivrig mot mig och bjuds in av Agnes pojkvän till middag för att fira hans födelsedag imorgon via messenger.

Katternas sommar.

Är hemma med katterna i sommar. Vårdar är att ta i. Men är här med dem. Kanske är det vår sista sommar. Vad jag ska göra när de är borta är ett frågetecken. Ska jag låta ett nytt liv ta vid. Ett utan katt. Ett med hund. Ett utan djur. Resa iväg. Alltid resa iväg, vid varje tillfälle lämna mitt hem. Kommer jag ens tycka om mitt hem utan katt. De som möter mig vid dörren, de som sover i min säng med mig. De som ligger i mitt knä när jag ser något på datorn. De som leker med varann, snarkar när de sover tätt, de som tjatar efter mat eller vars nylagda avföring fyller mitt hem med sin stank. Utan dem blir det kanske bara tomt. Min ensamma kropp. Alltid tyst. Ingen som följer mig vart jag går. Kommer jag stå ut.

Men denna sommar är jag bunden till mitt hem. Tömmer kattlåda flera gånger per dag, ger dem mat i små portioner. Försöker vara uppmärksam på försämringar. Och så kommer längtan efter det obundna. Efter tågperronger och byten. Sena kvällar som passerar utanför fönster som färdas fort. Bussar som tar mig till nya gator. Nya dofter. Nygamla dofter. Dagar med moster på hennes ö, bad och te och kaffe och mat ur deras egenodlade trädgård. Tång som flyter i land på en grovgrusig strand. Och vatten att bada i. Nya vatten att bada i. Bort från de bruna sjöarna med sina parasiter.

Bildgooglar italienska sjöar. Ser det blåa klara vattnet. Bergen som reser sig runt. Palatsen vid dess strand. Bildgooglar medelhav. Åter blåa vatten. Även om värmen släppt ute, så hade den senast tidens hette tillslut borrat sig in i väggarna som ännu alstrar en kvavhet som jag försöker vädra bort med en glipa nog stor för luft, men inte nog stor för att en katt ska kunna klämma sig ut.

Så är mina dagar.

högsommar.

Sitter i min mörklagda lägenhet. Små glipor har jag lämnat som släpper in solljus och riktar det mot krukväxterna. Annars försöker jag hålla hemmet i skugga och värmen stången.

Värmen kom för en vecka sen. Jag skulle ut i den tidiga morgonen och spela in ljud till den film jag kämpat med inne i min lägenhet sen tisdagen den veckan. Nu skulle skogens fågelsång spelas in. Anna-Karin mötte upp och kl sju skulle vi vandra in i Stadsliden. Den lilla skog med joggingstråk och stigar i ett virrvarr. Tempen visade på 11 graded. I varma kläder gav vi oss in bland träden, följde stigar. Letade fågelsång. Men solen sken bara genom moln. Efter 45 min skingrades molnen och morgonen blev oerhört vacker. Vi mötte en glad tjock gul labb och dess matte. Men ingen fågelsång. Jag gav upp.

Vi bestämde att gå tvärs genom skogen till ersboda och donken och spana in deras frukost. Vi tog av oss de varma tröjor vi hade. Vi knatade stigarna fram och kom ut ut i solgasset på Mariedal. En solkust kvinna med en fluffig liten yorkie-mix ropade glatt åt oss: DET ÄR SOMMAR!!! och sommar var det. Vi svettades lite lätt när den svala morgonluften blev varmare i solens strålar.

Vi satte oss på Donkens uteservering, där i handelsområdets utkant. Vi åt varsin Mighty Mcmuffin och dog av hur god den var. Vi fotade den lilla rackaren, vi pratade om ljudet och konsistensens när vi lät  våra hungriga gap sluka den. Aggressiva måsar flockades kring oss när sista tuggan var i antågande och snabbt drog vi till Willys. In bland alla röda skyltat om extrapris. Bland hyllor med Hot sauce blev vi tilltalade av ännu en kvinna. Hon sa vilken som var godast. Vi log mot na och dök in bland grönsakerna.

Vi hann även ett stopp på Biltema och när vi gick över Mariehemsängarna låg solen het och stark över oss. Svetten rann innanför våra jeans. Hettan slog ut alla färger, som på blekta fotografier tycktes sig träden, himlen, husen och gräset. Minns inte mer av just den dagen. Kanske filmade jag lite till, inne, i det ännu svala hemmet.

På söndagen cyklade jag längs älven på smala vägar bland stora sommarhus och sen på den långa raka övergivna gamla holmsundsvägen, till Anna och hennes kolonistuga i Villnäs. Där badade vi en Pool, där pappor med tatueringar och långa badshorts var med sina illbattingar till ungar, vi blev bjudna på jordgubbar av hennes granna Phia och klappade långhåriga chihuahuor. Vi åt revbenspjäll och cyklade sedan hem ihop, då Anna skulle vattna blommorna i stan.

Sen kommer dagar jag inte minns. Men en drog jag planlöst runt på stan. Efter en kopp kaffe med min syster Agnes på hennes lunch, shoppade jag en skjortklänning. Mogen, luftig och sval var planen. Den kvällen gick jag med Anna-Karin till det parasithärjade Nydalasjön. Vi tog ett kvällsdopp och sen hem för att fort duscha av oss parasiterna.

I min skjortklänning var jag på bildmuseet, svettades i trapporna upp till utställningarna. Satt i mörkret och såg filmerna. i de olika hallarna. Mötte upp Christer. vi var åter på Rost, sen på Rex. Och kl 17 trampade jag mig hem för att lämna kameran till Ragnar.

Igår vakande jag tidigt. Klädde mig i mina träningskläder, mötte Mysan och traskade raskt runt i stadsliden med henne mellan kl 8:00 och kl 10. Sen sprang vi en liten stund. men skogen var het redan då vi kom dit och mest sa vi: sjukt så het, jävlar så varmt, är detta sant så varmt. På vägen hem ringde hon mig från sitt håll. Sa att de skulle åka och bada i Bäcksjön kl 11. Jag följde med. På en fullmatad strand i ett sällskap av några vuxna och massa barn stannade tiden. Smorde ihärdigt in min bara hud mellan dopp i sjöns bruna vatten och låg tyst bländad av solen på rygg.

Kvällen blev bio med Mysan och hennes äldsta son Leif. En film med fluffiga Pekingeser i rosa moln på en fotbollsplan. Bion var sval, ute var luften het. 31 grader hade det blivit. En ser på luften, på ljuset, att det är varmt. I parkerna strosade folk, torget, espladen, uteserveringarna var fulla av folk. Skymningen låg som en orangernas dis över allt. Ljuden dämpades. Jag cyklade hem och såg familjer leka ute på sina gårdar. Jag handlade, tog mig hem, tänkte se ännu en skräckfilm, så som jag gjort några kvällar nu, men förmådda mig inte med otäckheterna denna gång. Somnade snabbt i min säng.

Nu, idag, kommer jag inte göra något. Kl är redan 13. Kanske köper jag iste på Västerbottensmuseet. Sätta mig inne, i deras svala fik. Klädd i min skjortklänning. Vad vet jag.

Miss Jones och Tyra. Bild.

Krukväxter/hot sauce

Hyllan kom upp på väggen. Den fylldes med krukväxter. Jag ägnade timmar åt att vara inne på plantagen och blomsterlandets hemsidor. Såg deras utbud. Började söka på Instagram. Bildsökningar på 70-talshem, de hem med vita väggar och gröna växter i drivor. Lite som vårt vardagsrum på Ålidhem var under det tidiga 80-talet. Kollade vilka växter som kan stå i halvskugga. Fort fylldes hyllan. Monstera, Arabiskt kaffe, garderobsblomma, kaktusar, ampellilja, murgröna. Sa till Johannes att han behövde en krukväxt. Att hans hem, som jag inte sett på så många år, skulle behöva grönska. Nu tyckte jag alla hem behövde grönska. Att en hem utan växter är ett själlöst hem.

Men hyllan blev full, även ytan ovanpå en garderob. Där en liten tanig murgröna från ica, en apsvans från mamma, en ampellilja från Mysan och en kaktus jag köpt på Ikea nu tronar. Inga mer växter fanns det utrymme att planera för. Lite av ett lugn la sig. En stund. Sen började jag tänka på Hot sauce. Vet inte hur det började. Men det har med min efter-jobbet-frukost att göra. Den med stekt fläsk, vita bönor, friterad tortillias, virgin Mary och massa stjälkselleri att göra. Skvätter tabasco över fläsket när det är stekt. Tänkte att där kan jag prova annan sås. Sökte åter på nätet. Fann listor över de bästa, de mest sålda osv. På kvantum köpte jag två såser. En med träkork och en mild kvinna på etiketten. En tabasco-variant i en stor flaska. Igår, två dar efter de senaste inköpet, gick jag in på Duo, en delikatessbutik. Slog till på en med koriander ur deras uppsjö av starka såser. Snart kanske kylen är full av flaskor med hot sauce och min mage lika risig som Tyras.

Miss Jones och Tyra.

Miss Jones opererades. En stor arg blödande knöl hade växt fram ur hennes juver. Den stank. Den rann. Miss Jones var tyst och snäll hos veterinären. De tog blodprov i hennes lilla arm och beslut om operation togs. De opererades bort lite mer, eller rätt mycket mer, juver nedanför togs bort och hon fick ett långt ärr.

Miss Jones läkte, hon lärde sig slicka på hela såret trots kragen. Hon sträckte sin kropp till oanade längder, med sin tunga nådde hon bortom kragens kant och  kom åt att slicka hela såret. Köpte ett fem meter långt plåster. Klippte det i lagoma bitar, ca 15 cm långa, och klistrade över ärret. På ett dygn hade miss Jones slickat bort hela plåstret och då klippte jag nytt och klistrade fast.

Operationssåret läkte och Miss Jones var sig lik. Pigg och hungrig och kelsjuk. Veterinären ringde och berättade att proverna som tagits på det bortopererade juvret visade på cancer. En cancer som spridit sig och att om jag ville så skulle hon skicka remiss till Sundsvall eller Luleå för vidare behandling. Men att det som antagligen är bäst för miss Jones är att hon får leva och må gott tills det att hon blir dålig, till det att cancern kommer åt viktiga organ, och då låta henne somna in.

Såklart grät jag. Satt och kramade miss Jones och tårarna rann ner på hennes lilla huvud och så som katter reagerar när en är i sorg, då ens kropp blir slapp och stilla, så kröp hon nära. En varm plats är en bra plats och en stilla kropp är en varm plats. Miss Jones är härligt ovetandes om sin framtid. Hon kommer med leksaker och ropar efter mat. Precis som hon alltid gjort. Vi sover sked om nätterna och hon luktar som vanligt lite illa ur munnen. Just nu tvättar de sig. Miss Jones sträcker ut sig i min säng. Tyra sitter i fåtöljen. De slickar och slickar. Som de ofta gör efter att de ätit. De fick mat med extra sås idag. Köpte den igår, efter beskedet om cancern tänkte jag att nu ska de få festa varje dag de har kvar. Om det rör sig om veckor, månader eller år vet jag ej.

Tyra har fått tillbaka sin diarré. Även hon har varit hos veterinären, men de fann inget. Prover togs. Även Tyra var duktig. Tyra har sedan veterinärbesöket sovit stora delar i kattväskan. Ibland ligger hon där vaken och ser ut genom nätet. Tyra ska få prova ett foder för känsliga magar. Men jag ser att det är mer än en känslig mage. Hon hoppar och skuttar inte längre. Hon har fått en liten pall intill soffan som hon använder för att ta sig upp. Hon är fortfarande bestämd och väcker mig med en ettrig tass i ansiktet när matskålen varit tom för länge. Hon möter mig alltid i dörren när jag kommer hem. med huvudet på sne ser hon mot mig, sen går hon ofta och bajsar en rejäl stinkbomb. För som sagt hon bajsar ofta och mycket.

Jag hoppas de får finns nu, sida vid sida, den tid de har kvar. Sova tillsammans om dagarna som i en liten kanelbulle av två katter. Sen när det är över och ingen katt möter mig vid dörren längre, så vet jag inte vad jag gör. Miss Jones har varit min tröst i de snart 11 år vi levt ihop. Jag kan sakna hennes varma lilla kropp när jag rest bort.  Sen kommer inte hennes närvaro trösta mig när sorgen över att hon inte finns mer slår till.

Midsommarhelgen.

Jobbade midsommarhelgen. För att de boende ska förstå att det är natt, nu när nätterna är ljusa, fälls avdelningarnas alla persienner ner. Korridorerna och matsalarna ligger i dunkel. I sommar har vi en fjärde person. En utöver vi tre som är på varsin våning med två avdelningar med vardera 8-9 boende. En att ringa om det behövs hjälp. Han har varit hos mig en stund. Klockan är nu ett. Jag säger att jag behöver luft och han gör mig sällskap ut på balkongen. Solen har inte börjat gå upp än. Himlen är ljust grå över oss. Inga rosa moln eller gyllene stråk. Husen och gatorna nedanför oss är skugglösa, varken i ljus eller mörker. Vi ser allt. Vi ser ingen. De som är kvar i stan sover, eller ligger vakna i sina sängar bakom mörka fönster. En flagga vajar på ett tak en bit bort men allt är tyst. Inte ens vinden hörs. En ensam mås flyger förbi. Jag pekar mot kaprifolen nedanför huset andra ände, säger att om vi stått där och pekar mot denna vånings andra balkong, så hade vi känt dess doft. Våra telefoner piper till, ett rörelselarm. Vi går in i dunklet igen, låser balkongdörren bakom oss.

Jag sitter de lugna stunderna, i en soffa vid våningens entre, just mellan de båda avdelningarna. Där finns en tv. klockan var kanske två nu, jag reste mig, gick mot en av tvättstugorna. Sneglar ner åt den ena korridoren, den jag inte är på väg att gå i. Tycker mig se något röra sig nere vid golvet. Stannar och backar bak, står och ser in i mörkret, allt tycks stilla. Ingen rörelse. Gör mig redo för att gå igen och då glimmar det till. Som en liten ål, blänkande i silver, flyttar sig ljudlöst längs med golvet.  Sen en silverål till. Långt där borta, vid ingången till matsalen. Nu ser jag hela personen likt en skugga. En människa upp ur ålarna. Fortfarande ljudlös. Så tänds matsalens belysning. Jag ser att ålarna är reflexer på ett par gympaskor. En av de boende har gått upp, klätt sig, dragit upp sitt rums persienner, sett ljuset utanför, sett himlen som nu färgats i guld och rosa av den annalkande solen, vars ljust grå blivit krispigt blått, och trott det varit morgon. Hon får en smörgås och ett glas mjölk och lägger sig sedan när hon ätit klart.

Midsommar.

Vaknade efter kl 13. Sist jag såg på klockan, innan jag somnade, var den 01:12. Kanske sov jag i tolv timmar. Kanske i elva. Ska ut och jobba natten som kommer. Ska jobba helgens tre nätter, gå av på måndag. Jobbar onsdagen och torsdagens nätter nästa vecka.

Det är midsommarafton. På Gammlia, ett friluftsmuseum några hundra meter från mig, brukar ett midsommarfirande hållas. Midsommarstång som reses, dragspel och fiol som spelas. Familjer och vänner på filtar runt. Danslekar kring stången. Vet inte hur det är i år. Men om det var firande i år så drog det in på sin slutkläm när jag vaknade. Sen töms staden på allt liv. Umeå blir öde. Krogar och de flesta restauranger är stängda. Det åks ut på landet, till varandras lantställen. Grillning eller sillätning. Stads- och villagatorna  lämnas tomma kvar.

Ett år, då reste jag från Docksta hem till Umeå på midsommar. Ett sätt att undvika att fira. Då går en längs en landsväg från solvik till Docksta. Tar mellan 30 och 45 minuter. Såg ingen på den promenaden. Kanske någon i det sommarstugeområde Solvik är, men tror inte det, tror de alla var iväg på något lokalt stångresande. Inne i Docksta var det bara jag. Affärerna var stängda. Ica och Docksta järn. Bussen kom. Förutom busschauffören var det bara jag. Bussen åkte på en nästan bilfri E4, svängde in mot Bjästa, en ung kvinna klev på. Bussen for vidare. Övik-resecentrum låg öde. Gick upp till tågen. Perrongen tom. Bara jag. Klev på tåget. Blev ensam i vagnen. Bara en biljetkontrollant som snabbt passerade. Klev ensam av tåget på Umeå östra. Fortsatte rulltrapporna upp mot sjukhuset, gick över universitetsområdet, passerade Ica Berghem och gick Axtorpsvägen upp mot mitt hem. Det var bara jag. Hörde inte ens en bil.

Hade haft planer att cykla till Mariedal och Ersboda idag. Gå på Willys och blomsterbutikerna där. Såg att Plantaget skulle ha öppet till kl 14. Har äntligen fått upp hyllan och vill få dit de krukväxter jag drömt om snabbt. Nu får det bli nästa vecka. Ser på hyllan. Ditt några travar böcker flyttat och kaktusarna. Den ser hälsosam ut. Ung och hälsosam. Böcker och växter, det är något uppstyrda människor har, om det inte svämmar över. Hyllan är där för att böckerna började svämma över, har böcker i travar på en garderob ovanför hallen. En bokhylla vars hyllplan bågnar av de dubbla travar böcker som fyller dem. Mina krukväxter är nya. Murgröna och kaktusar och en kämpande åsnesvans jag fått av mamma, vars gröna svullna blad inte är lika gröna och svullna som hos mamma, så därför är jag osäker på om den rotat sig, funnit kraften till nytt liv, eller om den bara lever på det liv den en gång hade.

Nu drog en bil förbi utanför fönstret. Den tutade högt. Det finns liv i staden än. Kanske brände den rastlöst och hetsigt ut mot havet, eller drog den ett ärevarv runt kvarteret. Hoppas på det senare.

De halvt öppna ögonen.

Kunde inte förmå mig att vakna idag. Skulle upp tidigare då ingen arbetsnatt väntar. Men tryckte på snooz och efter två timmar låg jag äntligen vaken och stirrade i taket. Egentligen kändes det inte bra, hade inget hopp om att det som var kvar av eftermiddagen och kvällen skulle bli bra. Visste inte varför jag var så håglös, men tänkte att det är att jag jobbat två nätter på raken och nu ska vända tillbaka dygnet och bara gett mig några timmar att sova, även om det blev två till, som var 9:e minut stördes av snoozlarmet.

Gjorde min frukost. Åt. När jag hade yoghurten med nektariner och muslin kvar, tänkte jag att jag måste ut, ut och gå och frågade Anna-Karin om hon ville joina. Vi bestämde att mötas kl 19. Medan jag sminkade mig började jag messa med min moster. Vi skickar meddelanden till varann när det är helg. Idag är det fredag. Jag berättade om min morgon. Om en boende. Att han hastigt blivit sämre. Det var ett glapp mellan nattsköterskan och dagsköterskan. Jag  gick in till honom, på väg till datorn för att logga ut, såg att nu är det snart slut. Försökte få tag i anhöriga, så det skulle hinna hit och ta farväl, men de anhöriga svarade ej och minuten senare låg han död. Tyst gick han bort. Från nattens tidiga vrål, den rastlösa kroppen som fått lugnande och smärtstillande och nu helt stilla gått över från liv till död. Andningen som blev tystare och tystare, mindre och mindre häftig, med de halvt öppna ögonen. De halvt öppna ögonen som slutat se. Oscar höll hans hand. Sa när jag kom in att snart är det nära. Jag såg en stund på mannen i sängen, sa att det nog är över, att han redan är död. Så tyst, så liten, var övergången. Att vi inte ens var säkra. Vi stod tre stycken över honom. En kände hans puls, en kände på hans mage, jag höll min hand nära hans mun. Inget tecken på liv. När jag nu skrev om detta till min moster, medan jag sminkade mig, kom tårarna. De blev till rännilar i min foundation, vita bäckar genom rosa rouge. Tankar på det jag kanske missat, att om jag en halvtimme tidigare hade sett vart hän han var på väg, kanske hunnit få tag i både nattsköterska och anhöriga. Om det fanns ett lidande, smärta och oro jag kunnat lindra.

Mötte upp Anna-Karin och kvällen var varm. Vi gick i t-shirts och jeans genom skogen. Myggor bet mina anklar, där en glipa mellan socka och jeans lämnat huden bar. Vi flydde ur skogen när myggen blev för intensiva. Vi gick till Willys på Ersboda. Vi köpte mango och stjälkselleri, jag köpte grön paprika, vi köpte varsin sorts lakrits. Ute var det ännu varmt när vi strosade över handelsområdet, som nu var öde. Vi gick över mariehemsängarna där ungdomar drog ihop till fest och andra ägnade sig åt olika sporter. En familj matade änderna i dammen. Den varma luften bildade ett dis som solen förgyllde.

Hemma, efter att jag ätit nästan alla lakrits jag köpt, efter att jag ätit en mango, druckit en kopp te. Reser jag mig upp, ser på min murgröna som hänger från taket, tänker att jag ska känna om den behöver vattnas, men råkar då få hela krukan att gå i golvet. På min matta rullar blöta lekakulor från den spruckna krukan. Platsen där den hängde i taket känns tom, utan det gröna lövverket, plantan kläms in mellan kaktusarna som för en knapp tillvaro uppe på en garderob, i väntan på att jag ska besegra betongväggen och få upp hyllan. En utgift till. En kruka att köpa.

En fredag för någon vecka sen.

Vi skyndar genom skogen, Anna-Karin och jag. Vi pinnar på allt vi kan.  Bort, bort. Som att någon/något är oss i hälarna. En stund senare kommer jag inne på ok:s toalett kissa mängder jag inte trodde jag kunde rymma. Strax efter slutar vår kväll, men den började ca kl 17:00. Gick då nerför backarna som leder till Öst på stan för att möta Anna-Karin. Här uppe och på backarna ner blåste det svalkande. Bland de raka gatorna Öst på stan stod vinden stilla och en hetta slog mot mig från husens väggar och gatornas asfalt. Mötte Anna-Karin längs Nygatan. Hon ville förbi sitt hem och byta kläder. Hon var högtidligt klädd i mörk klänning, mörka strumpor och mörka skor. Hon hade hållit i en begravning. Vi lämnade de heta gatorna, kom upp i den friskare luften.

När hon bytt kläder fortsatte vi uppåt, mot Mariehem. Solen sänkte sig och låg i våra ögon. Vi gick in på Burger King. Hon beställde ett mål. Jag bara lite chilicheese.  Killen i kassan hade först vänt sig till mig, fast jag stod lite bakom Anna-Karin. Sen förstod han inte min beställning. Han blev nervös. Jag förklarade igen och då tycktes han förstå. Vi satte oss vid ett högt bord på höga pallar och tyckte det var den bästa plats vi dittills suttit på på Burger King. Vi pratade om killen i kassans skönhet. Anna-Karin sa att han spanat i mig. Jag trodde detsamma. Jag blev mallig, slog mig inombords för bröstet. Vi väntade på vår mat. Anna-Karins kom. Jag väntade vidare. Anna-Karin hade nästan ätit upp när jag kände mig bortglömd. Gick fram för att höra vad som hänt med min beställning, men den vackra unge mannen i kassan såg inte åt mitt håll. Hans fokus låg på kön framför honom. Försökte göra mig synlig. Men om han såg åt sidan var det åt det håll jag inte stod. Då flyttade jag mig dit, gick runt kön, men inte såg han mig för det, inte först iaf. Tillslut fick vi kontakt och han hade glömt min beställning. Fick en gratis dricka. Snopen satte jag mig hos Anna-Karin, berättade om min bortglömda beställning, om hur jag ignorerats, att han inte sett mig, velat se mig. Drack den cola zero jag fyllt min pappersmugg med.

Vi gick till Icas kafé för en kaffe. Blev flamsiga åt att de sålde något som de kallade för fitnesspåse och sa att det är inte ett smeknamn en vill ha. Vi tog takeaway. Anna-karin en Americano och jag en cappuccino. Vi strosade mot Nydalasjön. Mötte ett gäng män. Vuxna män. Kanske i vår ålder. En lekte med en boll, slängde den i luften. De stirrade. Han med bollen höjde den för att kasta mot oss. Det var ett skämt. Han fångade den i luften. De skrattade. Vi stirrade rakt fram. Vi kom till en brygga, gick ut. Solen sken och några grillade vid stranden. Vi gick tillbaka upp på land och efter ett tag såg vi en stig som ledde in i skogen.

Inne i skogen följde vi ett irrvarv av stigar. Vi kom till en bäck, gick på några plankor, stod vid bäckens mynning och såg en myr bre ut sig och bortom den sjön.  Mötte en joggare, mötte senare ett joggande par med en lapphund. Vi svängde in på en annan stig, kom till en förgrening och en till förgrening och så ännu en. Vi irrade oss in, runt. Anna-Karin sa att hon gillar att vara vilse. Jag svarade att det gör jag med. Vi visste inte riktigt hur stor skogen var, men vi visste att den var omgiven av vägar på alla sidor utom den där sjön ligger. Vi kom till ny myrmark. Jag höll koll på mina fötter, hittade torra tuvor, balanserade, ömsom hoppade fram. Anna-Karin stannade till. Först märker jag det inte. Hon säger: Där står nån. Jag ser åt det håll hon pekar. Först ser jag inte. Hon pratar tyst, dämpar sin röst. Pekar igen. Då ser jag två ben, de står helt stilla. I ljusblå byxor. Anna-Karin berättar att hon såg hur personen gick och gömde sig. Och nu står han där. Stilla. Bland träden. Vi vänder om. Pratar på om något, låtsas vara obrydda. Jag ser över axeln. Kliver ej längre på tuvorna, hittar ej av det torra, utan sjunker ner i det blöta. Vi lämnar myrmarken. Följer stigarna. Irrvarven av stigar. Vi ser oss över axeln ideligen. Vi pinnar på. Försöker förstå hur långt in vi gått, rör det sig om 20 minuter? 40 minuter? Vi ser en öppning, hoppas att vägen ska vänta i den öppningen, vägen vi svängde av ifrån. Vi valde en annan stig. Bara en stig som skulle gå rakt ifrån myren. Inte den vi kom på, den som gått längsmed. Anna-Karins säger att nu är det över, nu kan vi andas ut. Jag säger att inte än, vågar inte lita på det. Han kanske hoppar fram här, just innan vi nått fram till vägen. Vi går raskare. Nervöst skrattande. Vi kommer till öppningen, där träden sett glesare ut, där vi sett att något öppnare än skogen ligger, det vi tror är vägen. Det är vägen. En kvinna med en svart stor hund står där. Hon slänger en bajspåse i en soptunna. Hunden ser mot oss. Kvinnan joggar vidare. En dam med en liten hund kommer gående. Vi är i säkerhet.

Vi går på vägen. Pratar om att ta en buss hem. Gå in bland husen på tomtebo och hitta en buss att hoppa på, men vi går till Ok istället. Jag kissar mängde som känns som flera liter. Ett stort och konstant flöde. När jag kissat och vi lämnat ok andas vi ut. Rädslan från skogen känns avlägsen. Overklig. En fantasi som tog oss med storm. Ett frö vi blåst upp. En röd jacka och två byxklädda ben. En som kanske ville vara ifred. En som stod och runkade och vi kom störandes. En som behövde ensamhet för att tänka, en med gråt ner för kinderna och vi kom störandes. En som  . . . ja något ofarligt, harmlöst och vi kom störandes. Antagligen.

Vi går längs cykelvägarna. Vi väljer att inte gå längs den cykelväg som går med skogen vi flytt ur. Vi svänger ner mot Ålidhem, går över Ålidhöjd, förbi Iksu och hem.