Parfymerna.

I lördags begav jag mig ut. En lite promenad på kvällen. Efter dagar av förkylning och filmtittande behövde jag handla och tog en liten extra sväng runt min stadsdel till Ica. Mörkret hade kommit och luften var sval åt det kyliga hållet. Med en ömmande höft knatade jag på. Gatorna var öde. Först var det inget med det, men de fortsatte vara öde. En lördagskväll, mellan kl 21 och kl 22 och inga ungdomar som rör sig mellan förfesterna, inga äldre som cyklar hem från restaurangbesöken. Bara jag.

I en backe kommer de mot mig, först hon, sen han. Jag hoppas han ska höja blicken från mobilen som lyser upp hans ansikte, så att han ska se mig, hinna väja med cykel. Han gör så, fort är de bortom synhåll och jag kliver in i doften av hans parfym. Jag går genom den i ca hundra meter. Svänger in på Ica, handlar det jag ska, ingen kö, bara några kunder. Vandrar hemåt. Åter in i herrparfym. Nu syns ingen till, de/den som lämnat sin artificiella doft är borta.

Det är något hoppfullt, något levande, sökande i dessa parfymmoln. De får mitt hjärta att slå lite fortare, ett sting av avundsjuka, av de nätter som ligger framför dess bärare. Och jag som knatar hem, ännu svag och efter fyra dagars förkylning aningens sänkt av snor och svullna ögonpåsars fulhet.

I min port ligger ännu en herrparfym tungt kvar. Jag går genom den, ner för trappen mot min dörr. Det känns som dess ursprung finns här någonstans, bakom någon av mina grannars dörrar. Jag går in till mig. Äter glas och ser något på datorn.