Förmiddag.

Jag halvligger i min säng, ryggen mot en bulle av täcken och kuddar. Har en grå tröja och gråa byxor. Fötterna är bara. Tröjan kommer jag snart byta ut, till något svalare.

Dörren mot uteplatsen är öppen. Katterna sitter nu i öppningen ut. Solen skiner in, landar på mattan och gör den varm. På uteplatsen har jag en stackars humle som jag hoppas får liv, ett gäng solrosor som snart ser ut att spricka ut i blom. För så var det att jag en stressig dag mitt i vårvintern, kanske nyvaken, skulle göra iordning min mat, slet upp en solroskärn-förpackning och kärnorna spred sig över golvet. Några hade hamnat i katternas vattenskålar, vilket jag såg först dagen efter, då hade kärnorna börjat gro, likt tjocka grodyngel. Några fler lades i blöt, i jord efter nån vecka och tillslut ut i en stor kruka på uteplatsen när försommaren tagit vid. Där har de sakta sakta vuxit till sig under sommaren, nu med små knyten som snart förhoppningsvis blir gula blommor. Där ute finns även kärleksört, flitigt besökt av humlor, vilket gör mig glad. Samt den ständigt blommande vallmon.

Luften är frisk, får häcken mot gatan av vaja, ser huvuden på de som cyklar förbi och mjuka ljud från bilarna på vägen bortanför huset mittemot.  Ett svagt sorl av liv når in.

Jag läser en artikel i DN om Ulf Lundell. Solen skyms av tunna moln. Vinden når in mot min kinder. Tänker att det är så här jag föreställer mig paradiset. Mjuka ljud, friska briser, sol som värmer.