Är hemma med katterna i sommar. Vårdar är att ta i. Men är här med dem. Kanske är det vår sista sommar. Vad jag ska göra när de är borta är ett frågetecken. Ska jag låta ett nytt liv ta vid. Ett utan katt. Ett med hund. Ett utan djur. Resa iväg. Alltid resa iväg, vid varje tillfälle lämna mitt hem. Kommer jag ens tycka om mitt hem utan katt. De som möter mig vid dörren, de som sover i min säng med mig. De som ligger i mitt knä när jag ser något på datorn. De som leker med varann, snarkar när de sover tätt, de som tjatar efter mat eller vars nylagda avföring fyller mitt hem med sin stank. Utan dem blir det kanske bara tomt. Min ensamma kropp. Alltid tyst. Ingen som följer mig vart jag går. Kommer jag stå ut.
Men denna sommar är jag bunden till mitt hem. Tömmer kattlåda flera gånger per dag, ger dem mat i små portioner. Försöker vara uppmärksam på försämringar. Och så kommer längtan efter det obundna. Efter tågperronger och byten. Sena kvällar som passerar utanför fönster som färdas fort. Bussar som tar mig till nya gator. Nya dofter. Nygamla dofter. Dagar med moster på hennes ö, bad och te och kaffe och mat ur deras egenodlade trädgård. Tång som flyter i land på en grovgrusig strand. Och vatten att bada i. Nya vatten att bada i. Bort från de bruna sjöarna med sina parasiter.
Bildgooglar italienska sjöar. Ser det blåa klara vattnet. Bergen som reser sig runt. Palatsen vid dess strand. Bildgooglar medelhav. Åter blåa vatten. Även om värmen släppt ute, så hade den senast tidens hette tillslut borrat sig in i väggarna som ännu alstrar en kvavhet som jag försöker vädra bort med en glipa nog stor för luft, men inte nog stor för att en katt ska kunna klämma sig ut.
Så är mina dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar