Sov dåligt i veckan. Sov dåligt natten mot nyårsafton, sov dåligt nyårsnatten, kom aldrig i ro och vaknade tidigt. Sov sen dåligt mellan arbetspassen och när onsdagen kom och jag vakade av gav jag mig bara tre timmar sömn med hopp om sömn på natten. Slocknade direkt men vaknade innan kl 02. Låg vaken. Kl 09 hade jag prov. Var sist in i salen, var först ut. När provvakten frågade om jag var klar när jags log igen datorn, skakade jag uppgivet på huvudet, viskade: men det blir inte bättre än så här. Hon la huvudet på sned, log milt och strålade varmt och ömt med sina stora ögon.
Gjorde ärenden, handlade mat, hämtade medicin till katten. Tog selfies hemma, sen vidare, hämta ett paket, till mamma, det var minus 27. Jag kläddes i frost. Min överläpp och mina kinders fjun blev till skägg. Efter mamma handlade jag kattmat. Tågade raskt hem. Powerbootsen frös och dunkade hårt mot marken, i en tunnel lät mina steg som ekande hammarslag.
Hemma igen tog jag fler selfies.
Jag blev snygg på varje bild hela dagen. Helt orimligt. Denna trötthet. Denna slutkördhet. Denna uppgivenhet inför ev omprov. Inget av det syntes ha drabbats mig, annat än ögonen, som inte var trötta, bara ovanligt stora och sorgsna, vilket är extremt klädsamt när en inte blev ful i övrigt.
Fick framåt kvällen provet rättat. Fick ett B. Ville gråta av lättnad, men gjorde det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar