Hade ingen plan för lördagen. Höll den fri så jag skulle stänga av och äntligen få sova. Det funkade. Sov till kl 12:30. Klev upp. Åt sakta min frukost. Köpte biljetter till en dansföreställning samma kväll. Två dansföreställningar men på samma tema. Världens undergång, typ. Blev såklart direkt lite stressad av köpet och kvällsplanen.
Duschade. Fönade håret. Sminkade mig. Kajal och läppenna och glans och sånt där. Tog en puff parfym. Coco Noir. Puffade på magen, av alla ställen, vet inte varför. Klädde mig. Polotröja och kortkort plisserad kjol passande en skolflicka i en film gjord av snubbar.
På Bussen satt Signe, hörde hennes röst när hon ropade mitt namn. Hon var på väg till sina vänner, de skulle äta tacos.
Första föreställningen var en ensam man på scen. Dansaren Oulouy och koreografen Gaston Core. Oulouy var omgiven av svart. Scengolvet, scenväggarna. Allt var avskalat, öppet, stort. Han var klädd i svart, bara vita strumpor nedanför de svarta byxorna, i de svarta skorna.
I vissa moment hittade han ögonkontakt med nån i publiken. Han stirrade ut, han log, han kollade skyggt bort för att leta upp blicken igen. En gång blev det min tur. Min blick som han mötte. Jag föll undan med den, såg på hans händer, på hans fötter, så upp mot hans ansikte och ögon igen. Han brast ut i leenden och blev allvarlig om vart annat. Jag satt storögt med mina händer under mina lår. Mina kinder började blossa. Blev varm om öronen. Tänkte nu måste han sluta snart. Det kändes som en evighet, kanske var det inte ens 20 sekunder, kanske var det en evighet.
När föreställningen var över och han tog emot applåderna förändrades hans ansikte. Ett stort strålande grin, koreografins leenden var borta. Nu var han där, glad, vinkade ner koreografen. De bugade kort, försvann snabbt.
Nästa föreställning var Stina Nyberg, koreograf och dansare. Där var rökmaskin och en glansig jacka som förvandlades till ett stort suckande djur. Vi satt i en cirkel. Hon dansade runt i rutig skjorta och levi's 501. Skorna hade klumpiga sulor som slog hårt mot golvet. Hon berättade saker hon mindes och tillslut mindes hon vår undergång, när dammarna brast och vattenmassorna skövlade, när höga kusten bron rasade.
Gick hem. Hade fått ont i magen, så som jag ofta får nuförtin. Sörjde att min mage värkte, inte för att jag hade nån annan plats att ta vägen, men OM jag haft det hade jag ändå varit tvungen att gå hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar