Söndagsnattens kalldrag.

Klockan är ca 01 och jag kom just hem. Var i väg på teater och mötte vänner efteråt. 

Drack Whiskey. Två fyror. 

Skrev nyss till Jonna att jag är lite full, kan vi ses kl 12 istället för 11 imorgon, men jag ljög, är inte alls full, bara tung i mitt ömmande huvud. Men önskade att jag var full, att det var en sån söndagskväll jag haft. Att det var ett sånt liv jag levde. Full och ansvarslös. Iaf ibland. Att något galet skett, något vilt och oväntat som blivit en historia att berätta.

Men kvällen var fin. Vi satt kvar och pratade och baren hade stängt, men den hör till Hotellet där Sven bor så vi kunde sitta kvar. Lamporna tändes och någon dammsög med något som lät som en tung maskin. 

Hemma igen, nyss alltså, vid mitt köksbord får jag en längtan, nä ett starkt begär, ett måste, efter kall nattluft. Som att jag inte kan få den fort nog. Öppnar vädringsfönstren i alla tre rummen. Sitter och väntar, väntar på att nås av det friska svala som ska lunga mig. Men den verkar inte nå fram, inte först. Den luft jag drar ner i lungorna är varm och kvalmig, känns syrelös. Så når kyliga vindar mina fingrar, så når den mina händer, stannar där, men det känns nog, nog för att ge lite tillfredställelse, stilla begäret något, nästan lagom. En längtan efter den kvarstår, men jag inte utom sans och vett. 

Utanför, i huset tvärsöver, är det släckt i alla fönster utom ett. En balkong är pyntad. Draperier som vajar i vinden, som byter färg när den blåser framför de olika kulörta lyktorna som sitter tätt på räcket och upp längs sidorna och i taket.

Nu har minna fötter blivit svala, nerkylda. Jag börjar bli nerkyld. Avsvalnad. Jag hoppas jag får sova i natt, djupt och tungt. 

Lyssnar på Sarah Vaughan och Carmen McRae.