Morgonen.

Igår efter jobbet. Jag går min omväg, förståndigt klädd i en röd reflexjacka, som för snart 20 år sen var den jag festade i, kvar i dess ficka ligger kondomer med utgångsdatum 2005. Nu är den på mig när jag är ute och går i mörkret. Jag har mjukisbyxor med långkalsonger under. Ett par vadderade gummistövlar och mössa, vantar och ryggsäck.

Kläder för gubben på landat i huset utan vatten, han som pratar bondska som ingen moderna mänska förstår. Eller kläder för ungen under 13 som blir mobbad.

Jag har dem för att kunna svettas i. Går omvägar till och från arbetet. Går så svetten lackar. På helgerna är det folktomt både dit och hem. På vardagar går jag genom morgonrushen. Cyklister, fotgängaren, bussar och bilar. Nyduschade, nyparfymerade drar de förbi. Jag knatar hem, svettig med doften av tio timmars nattarbete i kroppen, ur munnen, som ett vagt spår efter mig.

Det är mörkt nu. Aningens blånad på himlen när jag börjar gå hem. En himmel som blir mer och mer lysande, men aldrig ljus, inte förrän jag lägger mig i sängen, bakom fördragna gardiner, klockan 10.

Under den lysande blå himlen, i morgonens dunklet, bland människor på väg till sina arbeten, köpte jag grejer på Apoteket. Först bara jag, men medan jag fyllde min korg kom folk in. Svetten pärlades i min panna. Svetten rann mellan brösten. Ryggen ständigt fuktig mellan ryggsäck, kläder och hud. Kön blev hetsig, här stod de som bara snabbt skulle in innan deras arbetspass. Liksom bortknuffad tog jag mina grejer, efter att jag betalt, med en trötts motorik fumlade jag, mössan som tappades i golvet, svetten som tilltog än mer, en osmidighet jag försökte bemästra, hungern som brände bak i munnen och fick andedräkten att bli torr och frän.

Sen ut igen, sista biten hem. Älgade på, de långa kliven hem.

Blir sittande en stund, i soffan, utan kläder, blöt av svett. Samlar mig för att orka laga mat. Klockan är 8:30.