En fest.

Var på fest. Profilteatern firar 35 år och 20 år i deras nuvarande lokaler på Umestan. Kan vara så att jag är lite full nu. Är iaf mycket trött. Gick hela vägen hem. Varför? Har råd med taxi. Ringde Johannes så han skulle hålla mig sällskap, så att han, om jag blir kidnappad eller utsatt för något, ringer polisen. Inget hände. Kom hem.

Var så törstig. Det kändes som ett segt skum i min gom. Fantiserade om en cola och hade inte mina ben varit så tunga hade jag tagit omvägen förbi den nattöppna macken på Öbacka och köpt kanske 1,5 liter cola.

Så gott det hade varit med iskall cola. Bälga i mig hämningslöst.

Men med tunga steg, där varje steg var ett beslut, stegade jag hem. Mina axlar hängde framåt, livlösa armar rakt ner. Johannes i mina hörlurar, berättade för honom var jag var med jämna mellanrum, så han skulle veta hur länge till han skulle behöva prata med mig. Han säger att han vill glömmas bort. Det är hans mål. Att han inte vill göra avtryck. Han hade firat lilla julafton och då tänkt att syskonbarnen nog lever i 80 år till och när de dör, dör även det sista lilla minnet av honom. Han kände det som alldeles för lång tid att bli ihågkommen. Jag svarade att jag vill att vi två ska bli inmejslade i folks medvetande i många kommande generation, bortom 80 år.

Under kvällen och en  bit in på natten drack jag Bäska droppar ur min plunta och sen lite whiskey. Jag dansade inget. Drack inget vatten. Jag talade med en massa folk, lanserade mig själv som kokainist, fast jag aldrig sniffat i hela mitt liv, samt höll tal om rökningens lov, har heller aldrig varit rökare, några bloss i tonåren, några bloss senare. Ett antal cigarrer och cigariller under några sensomrar. Det är allt. Nu älskade jag rökare och röken, viftade med händerna in röken i mina andetag från ciggen kring mig när vi stod ute i det pudriga regnet.

Hade lockat håret. Inspirerad av Catherine Deneuve på 70-talet, då hennes hår var docklikt. Mitt hår blev även det docklikt, på ett sätt jag tyckte klädde mig bra. Men fukten i luften, det pudriga regnet, tog bort effekten av mitt arbete med locktången innan jag nådde festen. Håret blev sitt varjedag ruffs och det var väl inte hela världen.

Sa till Malin att vi borde ta en kaffe ihop nu när hon jobbar på universitetet och jag bor där bredvid. Imorgon får vi se om jag menade det.

Jag måste sova. Låt mig slippa en för hård baksmälla imorgon.

. . . självklart prisade jag högt min egna röv . . . och drack en lakritsshot.