Horace.

Novemberdagar lika mörka som juninätterna är ljusa. Idag är jag i ide. Sover och vaknar för att äta, somnar om. Är inte sjuk. Bara trött. Börjar morgonen tidigt, med kaffe och rostat bröd med honung. Skivad melon i en skål. Ser sista avsnittet av The Crown på säsong tre. Sen somnar jag. Vaknar. Ser lite på en dokumentär om Ralph Lauren, som jag somnar i. Vaknar, lagar mat, Fish and chips. Skalar några morötter och tuggar i mig, ser lite till om Ralph och somnar om. Vaknar. Messar med Johannes. Jag skriver att snart har Horace fallit och du kan ta hans plats som arrogant obeveklig fanbärare av finkultur. Horace kommer snubbla i en trapp och bryta lårbenshalsen och för de i hans ålder är det början på slutet. Johannes går till Horace försvar, pratar om hans litterära kvalitéer och jag svarar att i vår nutid och framtid finns ingen plats för litterära kvalitéer. Han kommer bli ihågkommen för påsarna under de stora vattniga ögonen. En försvarare av vivören, den typ av man vars övergrepp nästan alla hatar. För de finns de som kommer undan. De som talar till köttet. Ser Persbrandt i expeditionen och skickar mess till Anna-Karin: Jag förstår hur han fick hålla på, han är en stor machobebis, brölar på, så glittrar ögonen till på han, de lyser av barnslighet, av lusta, av sårbarhet, av behov att bli älskad och han förlåts. Om och om och om igen. Persbrandt är lika mycket dramaten som Gunvald Larsson i så många hem på söndagskvällen.  Han spänner sig över så många läger. Horace är ful. Persbrandt är vacker. Persbrandt talar till köttet och köttet är  . .  ja köttet har överseende när det kommer till kritan.