Fast nej. Tröttheten släppte aldrig. Jag går på halvfart. Nån dag ibland på helfart. Festerna tog slut då. Jag slutade gå på dem. Jag slutade sminka på svt. Fick en fast tjänst på äldreboendet och tog den. 60% som jag inte orkade med. Pank och trött. 2014 började jag jobba 80%. Nästan pank. i mars 2018 började jag på natten, klarar mig bra och lyckades upprätta ett sparkonto som växte.
I början var nätterna som att flyga. Från mars blir det ljusare och varje morgon bjöd på en allt tidigare gryning. Jag läste böcker istället för att se på tv under arbetsnattens lugna stunder. Jag slukade därför böcker. Livet fick färg. De mörka ringarna jag har under ögonen slutade kännas, de fanns kvar, men förr, i så många år, kändes de hela tiden, som att de låg där och borrade in i mig. Öste sin blånande trötthet, sin förslappade uppgivna hud rakt in i tankarna, i tungan, ner i armar och ben.
Maten blev möjlig. Från att ha haft 30 minuters matrast till att äta under den tid det tar att äta. För matrast finns inte på natten och måltider blir avbrutna flera gånger. Men det är en skillnad från att gå i ca 2 min till personalmatsalen i det andra huset. Värma mat i 2 min. Äta 22 min. Diska efter sig i 2 min. Gå tillbaka till avdelning i 2 minuter. Blev det rätt? Stämmer min matte? Det är de dagar en jobbar mer än fem timmar. Fem timmars passen saknar matrast. Frukost ca kl 6:30 hemma. Lunch ca kl 13:30 hemma.
Men även nattjobbet blev vardag. Och nu efter en november och december och en sol som aldrig syns. När jag nu nyss vaknat och scrollade igenom Instagram och en post från Doroteas bibliotek bjöd på sol och gnistrande snö kom drömmen om att bo där. In i inlandet. Upp bland böljande höjder som stiger sig allt högre ju närmare norska gränsen en kommer. Där snön alltid ligger kring jul. Här är det ofta blött. Här vid kusten känns snön som ett osäkert kort.
Att få jobba på ett bibliotek. Sortera böcker kanske en gör. Styra upp samtal och försöka väcka läslust. Ha kollegor som är mjuka och fina. Ha kollegor som är nyfikna och inte bara är som vi på mitt jobb, i ständigt behov av att överleva. Nu tar jag i. Men vi är trötta och uppgivna på mitt arbete. Vi jobbar med en sjukdom som är svår. En vi själva med våra sönderstressade hjärnor känner symtom av. De dör från oss. Alltid. Nä, några har flyttat. Men de flesta dör. De är där för att dö. Vi är få personal. Vi ska bli färre.
Nätter som är lugna, då även lugnet fått landa i mig. Jag kan sitta ner med en boende, utan att se min larmtelefon lysa rött för att någon annan är i behov av hjälp. Ensam med 17 boende. Dementa och vingliga. De lugna nätterna blir ännu lugnare. Jag kan vara där, jag andas lugnt och det smittar. Inte alltid. Såklart. Fast då finns tid att lösa det. 9 timmar och 30 min är jag själv på två avdelningar. 15 minuter lämnar kvällen rapport till mig och under 15 minuter lämnar jag rapport till dagen. 10 timmar är passet.
Under de dygn jag arbetar ser mina dagar ut så här. Dagen innan första nattpasset lagar jag mat för alla de kommande nätter jag ska arbeta. Dagen innan den dagen har jag handlat. Tar en tupplur på eftermiddagen. Äter lite ca kl 18. Går till jobbet kl 20. På jobbet kl 20:55. Byter om. PÅ avdelningen 21:05. Loggar in och läser dokumentation. 21:15 börjar passet och jag får muntlig rapport. Arbete till 07:15. Byter om. 07:30 börjar jag gå hem. Går i ca 40 minuter. Hemma kl 08:10. Tvättar ansiktet, under armarna/alt duschar. Lagar en rejäl måltid. Äter. Lägger mig i sängen kl 10:00. Sover till kl 18. Smörgås, kaffe och frukt, samt packning av ryggsäck. 20-20:55 promenad i raskt takt till arbetet. osv osv osv osv osv osv osv. Vissa veckor rör det sig om fem nätter, andra om två. Var sjätte vecka är jag helt ledig.
Nu tappade jag tråden. Blev för långrandig. Noggrann och vilsen med mina ord. Ville knyta ihop med drömmen om att jobba som bibliotekarie på Doroteas bibliotek. Se dagsljuset och snön genom fönster. Känna kylan från dörren besökare kliver in genom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar