Den heta veckan och dagarna efter.

 Det var varmt. Så varmt i förra veckan. Hett. Jag jobbade fyra nätter och det fanns inte många minuter för vila eller för att äta. Spolade mina handleder med kallt vatten under kranen så ofta jag fick chansen. När jag hade tid att se ut så var natten vackrare än vanligt. Som att hettan gjorde allt i Technicolor. Luften tycktes vibrera i orange och rosa med turkosa inslag.

Jag drog igen persiennerna i min lägenhet och stängde fönstren för att hålla värmen utanför. Jag drack osötat iste gjort på lady Grey i massor. Jag sov knappt på dagarna. 

Lisa var i Umeå en sväng just innan jag skulle jobba, vi träffades hastigt. Satt i mitt vardagsrum bakom persinnerna då hettan utanför var för stark.

När mina nätter var avklarade kom min pappas ex förbi. Jag mötte henne vid tåget. Vi gick promenader varje dag. Vi var på Västerbottens Museum och vi var på Bildmuseet. Bildmuseet var så svalt. Vi åt hemma hos mig, vindelrökt skinka och fransk potatissallad som jag förberett på morgonen efter sista natten, då jag ville undvika värma upp köket ytterligare när vi skulle äta. 

På söndagen gjorde jag ingenting. På måndagen blev luften sval. Träffade Mari. Fick musli av hennes mamma. Höll i Maris lilla lilla lilla dotter Harriet. 

På tisdagen, igår, träffade jag Marie. Vi satt på bokcafeet. En bil som sopade gatorna åkte fram och tillbaka utanför. Så många gånger. Vi hörde inte vad den andra sa så vi satt tysta när den passerade utanför. Två vackra människor satt i varsitt hörn och jag hoppades att de skulle hitta varann, att de skulle närma sig varann, som i en fånig film en vill se när en är trött och skör. Solen gick i moln och regn föll och något i mig lugnades, jag kände frid. Sa det till Marie och hon hade känt samma. Vi gick in bland böckerna och fortsatte in på Mingus och bläddrade bland skivorna. När vi kom tillbaka till cafeet så hade de båda unga vackra gott och jag tänkte att de nog hookat upp. 

På kvällen bjöd Amez på mat. Hon hade gjort georgiska ostbröd. Vi satt sen nere i hennes odlingslott där hon plockat en kasse full med mangold och rabarber. Vi smakade lite på rabarbern och sen på rabarberbladen. Det var syrligt och vi funderade på varför inte de används till grejer och då googlade jag och det visade sig att rabarberblad är giftiga. Vi kände ingen oro då vi bara tagit en liten tugga.

Imorse hade Jussi kissat på golvet. Jag har ännu inte badat. Ska laga pastasallad som ska räcka till dagarna mellan de fem arbetsnätter som börjar i natt. 

Midsommar.

 Igår var det midsommarafton. Min syster  Signe och jag hade sagt att vi skulle ses på fredagen och efter ett tag klarnade det att vi med det gjort planer att ses på midsommar. Vi sågs 15:30 utanför Ålidhem centrum. Vi pantade flaskor och nån bad om att få vår pant och fick den. Vi handlade matjessill och smör och färskpotatis och gräslök och rädisor och melon och juice och hallonsorbet. Vi cyklade hem till mig.

Vi skar upp halva melonen och la i en tom glassburk och gick ner till dammen och där satt vi en stund och när vi ätit upp melonen sa jag att vi kanske borde se mer vatten, att det nog borde vara bra för våra psyken, att se ett större vatten som är connected med ännu större vatten och vi tog rulltrapporna på östra station ner till älven. Där såg vi några bada, andra satt på filtar, någon grillade. Vi hittade en ledig bänk och satt där en stund och luften var friskare än uppe hos mig eller vid ålidhem centrum. Vi andades och sa att Umeå såg vackert ut i sommardiset, för det blir som ett dis nere vid älven, allt det gröna och huset som sticker upp när en ser upp längs älven ligger i en lätt haze, kanske har det vattnet att göra.

Hemma hos mig igen åt vi sillen och potatisen. När vi ätit upp såg vi filmer. Två stycken. Benedetta och Wild at heart. 

När Signe skulle gå hem gick Jussi åter på lådan. Hon kissade mycket lite och det gjord mig orolig at hon fått en urinvägsinfektion igen.

Följde Signe en bit på vägen, bara ut ur kvarteret. Det var nästan midnatt. Vi trodde att det regnat, men det visade sig vara nylagd asfalt. Vi kände fukten i luften. Jag såg upp på trädkronorna, såg den ljusa himlen bakom. Signe började plocka sju sorters blommor och vi skildes åt. 

Helgen.

 I fredags, alltså några dagar sen, så var det Art Friday på bildmuseet. Öppet från kl 17 till midnatt. Det var en sån kväll då alla var där. Solen sken och jag svettades så klart av ångest och luktade fränt samt hade en stor finne bredvid näsan. Fick lite jäger av Kai innan när Ingunn och jag möttes upp hos Anna. Drack ingen mer alkohol under kvällen, drack bara en cola zoro. Ångesten dämpades efter en stund, då alla verkade så glada och den stickande lukten från mina noggrant tvättade armhålor, som även rollats flertalet gånger med deo, dränktes i doften från allas öl- och vin-munnar. Det var två utställningar som öppnade denna kväll. Det hölls tal och en guidad visning. Jag kände inget för någon av utställningarna. Var glad över vimlet och lusten som kvällen bjöd på. Att pandemin inte är ett hot och att sommaren lika oväntat som alla år kom verkade få alla människor att bubbla. Ca kl 22, när ett band börjat spela gick jag hem. Tänkte att jag lämnade en fantastisk kväll bakom mig, att alla och fler skulle flockas inne på museet och mingla runt och rusiga gå några varv till på utställningarna fast klockan skulle närma sig midnatt.

De två dagarna som följde regnade det. Det var mycket skönt. Fikade med familjen för att fira att Signe fyllde 30. Handlade på Maxi och cyklade hem och blev blöt och kunde sen krypa ihop resten av den dagen och hela nästa dag i min säng och se serier och gamla filmer. 

Såg Den vilda jakten på stenen. Såg den mycket som barn. Skriver ofta Joan Wilders replik: Read and weep, thats what I do, när jag skickar ett manus till någon. Ingen har någonsin bemött det, men jag fortsätter ändå skriva det citatet. Allt var så bekant. New York i början av filmen, gatuförsäljarna, hennes lägenhet, grannen som önskar henne en man, hennes katt, i Colombia bussen som tar henne fel, regnet, leran, smutsen på hennes knä efter att åkt iväg i ett jordskred, det gamla planvraket och ormen och hur det låter när hon och han dricker av whiskeyn den finner ombord. Blev överraskad och mindes, allt kom tillbaka i den stund jag såg det. Allt, som i allt som var då, den jag var då, känslorna från förr, allt som i det bekanta, jag vet inte vad allt riktigt betyder, men nåt sånt menar jag.

Igår kväll fick jag höra att min film Nätter och dagar i juli fått hedersomnämnande på en kortfilmsfestival i Polen. Det gjorde mig stissig och rastlös och fick mig att kolla mobilen mest hela tiden för att se om någon ny likeat eller grattat mig på de inlägg jag gjort om saken på Insta och FB. 

Piss i juni.

 Mitt hår låg tungt och fuktigt i nacken och luktade balsam efter duschen. Solen värmde och jag gick till Ålidhem centrum. Det var en känsla jag ville behålla, ville känna igen och igen. Kände mig trygg.

Dagen efter luktade jag svett. Trots noggrann raggardusch. Tog först bussen, sen gick jag sista biten långsamt och i skuggan. Men när jag klev in och såg folksamlingen rann svetten till och det stack i näsan från mina armhålor.

Vi fick mat och de från Film i Västerbotten informerade om grejer och jag zonade ut. Fokuserade på andningen och inte svetten som fuktade min rygg, jag fokuserade på att se ut som att jag lyssnade intresserat på vad som sades. 

Sen pratade jag med några bekanta och vänner och skrattade och jag hade bett om en headshot av produktionsbolaget pga behöver det till en filmfestival och så drog en av producenterna upp sin mobil och så satt jag där i en orange linneskjorta och kände mig fel och såg rädd och rund ut på varje bild och tänkte att jag vill ha en headshot där jag ser ut att ha kontroll, där jag är klädd i vitt och inte hopplös orange och utan frissigt hår på det där sättet gamla har frissigt hår. 

Hemma igen däckade jag. Min hjärna var slut och jag slocknade, somnade, för timmar gick och en ledsen vän hörde av sig och jag kunde inte formulera en mening. Skrev efter flera försök: Jag saknar ord. Är helt slut. Och jag menade inte "saknar ord" som i att jag saknar ord inför hennes sorg. Jag saknade ord helt och hållet. 

Efter nån timme kom orden tillbaka, men jag var sträv och vass och kände hur jag valde den uppbrusade lättretade vägen i mina textkonversationer med systrar och vän. 

När jag la mig för att sova på natten tänkte jag att imorgon kommer det gå att kommunicera igen. Då kommer orden lätt. 

Natten blev rastlös. Vaknade flertalet gånger. Gick upp på toa. En gång, klockan visade på 03:41, tänkte jag att jag kommer inte kunna somna om. Vaknade upp och solen sken och jag tänkte att jag visst fått somna om, att jag fått sova till det att dagen kom. Tänkte att klockan var närmare 10, kanske tom 11. Klockan var 05:11. Somnade åter. Vet inte vad klockan var när jag vaknade.

Det har varit sol idag. Jag har sett serier och läste i DN om vad som gör oss attraktiva och det är symmetri för det signalerar hälsa och friska gener och jag tänkte på min asymmetri och att den gör mig oattraktiv, men tänkte också på att den även kan innebär dåliga gener och så tänkte jag på vad dåliga gener kan innebära. Såg en serie som fick mig att skratta, vilket var skönt för jag ville gråta över min fulhet och mina dåliga gener. Sen såg jag att tandförsäkringen läggs ned och efter det har jag tänkt mycket på hur jag nu ska ha råd med tandvård. 

En junikväll i stan.

 Mysan och jag möttes upp efter kl 19. Det var varmt och vi strosade in mot centrum. Jag sa att jag ska suga in så mycket sommar som möjligt och Mysan rusade mot en syren för att lukta på den. Vi gick in på bakgårdar . Så blev vår promenad. Ett sicksackande genom stan. In bakom de hus vi tyckte såg spännande ut. Kors och tvärs över gator och gårdar. Måsar, som flög hotfullt högljutt och nära, jagade oss bort från en gård. Vi gick upp i ett parkeringshus. Jag sa att jag varit där en gång förut, på Wheels, då när Mysan drog runt i en bandvagn med sina barn och sambo bland alla raggarbilar som cruisade runt runt. 

Vissa bakgårdar väckte minnen och vi försökte förstå hur tiden går, hur den gått, hur något som känns nyss är 20 år bort. Hur teatern där vi lärde känna varann nu står öde. Vi gick in på bakgårdarna som omger den. Vi försökte känna saker. Greppa det som varit. Vi såg att lamporna i foajén lyste och undrade om de stått tända alla år sen lokalerna övergavs.

Vi pekade på hus vi ville bo i, Mysan högt upp badande i kvällssol, jag mot de lägenheter en bit ner med lummiga träd framför fönstren. Vi gick in bland de övergivna stallen som användes av K4 och som nu ska rivas. Vi tjöt: vi ska älska allt nytt och ska inte sakna allt gammalt som rivs!!! Mellan de gula träväggarna på de öde stallarna  där solen tycktes studsa så ingen skugga fanns ville jag stoppa tiden, ville jag frysa stunden för att kunna ta fram den när som helst. En grå ledsen dag. Bara dyka tillbaka hit, dit. Stå där med Mysan och vara varm av kvällssolen och promenaden. Vi gick vidare mot Max. Mindes Taket som var en sunkig sommarkrog med en pool högts upp i ett parkeringshus. Vi beställde strips och shakes på Max. Satt och såg ut genom fönstren och sa till varann att tänk alla gånger vi suttit på Max och ätit och lyssnat på deras skvalmusik, alla år som åter gått. 

När vi ätit gick vi vidare, nu var luften svalare och vi frös lite. Vi passerande ett hus som rivts och nu bara var ett omgärdat hål och vi såg på bilden av hur huset som ska byggas där ska se ut och den visade en fantasi med affärer och uteserveringar och evig sommar och folk som strosade förbi.

Öst på stan skildes vi åt. När jag passerande fönster som ännu nåddes av solen tänkte jag att där skulle Mysan bo. 

En kvällspromenad i regn.

 Gick ut kring kl 22. Skulle gå en promenad med en ledsen och sjuk vän. När jag lämnade mitt hus såg jag upp, såg en öppen balkongdörr och ljuset där inifrån. Det såg ut som att de hade besök, som att de ätit middag, druckit vin, ännu drack vin, att de satt där inne glada och kände den svala luften sippra in i det varma rummet. Ett rum uppvärmt av dagens värme som nu satt sig i väggarna och kommer hålla sig där hela sommaren, ett rum uppvärmt av matlagningen inför att gästerna skulle komma, ett rum uppvärmt av de människor som suttit där och umgåtts i timmar. Jag tänkte att det nog är en lycklig kväll för alla inne i den lägenheten. 

Regnet kom när jag mötte min vän. Vi gick en runda. Vi pratade om hur vi ska ta oss an sommaren. Det riskerar bli en sommar i stan för oss båda . Jag sa att jag ska hitta kaféernas mörkaste och svalaste hörn, hitta de lummiga skuggiga öde platserna mellan husen. Klarar inte av soldränkta skugglösa folktomma gator. Men där tog mina uppslag slut. Hon, min ledsna och sjuka vän, hittade inget att se fram mot denna sommar. Jag sa att det inte behövdes.

Vi skildes åt. Jag tror inte jag var till någon tröst för henne. Gick in på Ica Berghem, mina av regnet blöta alldeles för stora jeans lät Schook för varje steg, höga och slafsiga Schook, som att du säger det med en slapp tunga och massa saliv. Jag köpte mjölk och Special K och sen stod jag länge framför chockladkakorna utan att se något som kändes rätt och när jag höjde blicken såg jag att han i kassan tittade på mig och jag kände mig påkommen och gick runt hörnet och köpte nån lakrits och så tillbaka och till kassan och ut och nu verkade natten mörk pga regnet och hemma var lägenheten varm och mina lår blev svettiga. Åt lakritsen i sägen framför Stranger Things efter att jag bryggt en kopp te. Det varma teet gjorde min överläpp och panna lika fuktiga som insidan av låren.

Firandet.

Vi lämnade tillbaka våra kursböcker och gick till Ålidhem för att fira att vi klarat vår första termin. Det var mulet men luften stod still och det kändes nästan hett. Vi hängde våra jackor över våra armar och letade ingången till ett burgarställe vi hört talas om. Det fanns ingen skylt men vi såg en dörr på glänt och där bakom fanns en trapp ner under Ålidhems centrum. Jonna sa att hon nog gått där berusad. När vi kom ner var det mörkt, Där fanns en soffa, en disk och ett draperi som hängde för en öppning. Vi kollade in bakom draperiet och såg att där fanns inget. En från foodora kom ner för trappen och försvann genom en dörr bakom oss. Då såg vi en knapp och en skylt där det stod att vi skulle trycka på knappen. Jag tryckte på knappen, det lyste rött, inget hördes. Det tog en stund, så dök en man med skägg upp bakom disken och berättade att vi behövde en app för att beställa mat. Vi gick upp igen, satte oss utanför, skaffade appen och beställde varsitt mål. 

Solen hade dykt upp och det var lugnt och stilla. Människor passerade. Ljud av någons klackar. Det tysta surrandet från de illgröna elsparkcyklarna som passerade. En lila tesla kom farande nästan ljudlöst. En man klädd i lila Hood klev ur den lila bilen. Appen plingade och vår mat var klar. Vi gick ner igen och tryckte åter på knappen, väntade en liten stund mannen med skägg dök upp igen med vår mat i en brun pappåse.

Vi satte oss på en gräsplätt utanför. Vi åt. Vi pratade. Några barn kom förbi och berättade om en basar deras skola ordnade. En gymnasiekompis passerade och jag vinkade och hon pratade med oss en stund. Vi trodde att vi inte setts på nästan tio år.

Det var lugnt, milt, dämpade mjuka ljud, solen och grönskan. 

Junikvällar på rummet.

 Har gömt mig i sovrummet. Dragit för persiennerna. Har med mig datorn och ser serier. Det tar emot att dra för persiennerna i vardagsrummet där jag har en drös kaktusar och nu när solen äntligen når dit tänker jag inte beröva dem ljuset.

Det blir så vilsamt bakom nervridna persienner. 

Önskar att jag visste vad jag skulle ut i solen att göra. Gick ut för någon dag sedan, så här på kvällen. Tog en tröja och jeans och ett par färgglada sneakers och en liten blank väska. Väskan gjorde att jag kände mig som ett barn. Även kläderna. Så där, precis så där, fast med en liten glipa för bar mage, var jag klädd för 22 år sen. Den lilla blanka väskan gav en barnslig touch. Jag ville bara vända in igen så fort jag tog ett steg utanför porten. Faktiskt så vände jag om en gång innan jag gick utanför porten. Satt en stund i mitt kök. Så gick jag ut igen och denna gång fortsatte jag ut genom porten och sjönk ihop och sträckte på mig, sjönk ihop, sträckte på mig omvartannat, frös för det var svalt ute, tog vägen genom parken och ner genom östra station och ner till älven och så upp igen och jag försökte känna att jag var avslappnad och fine med det hela. Men som jag längtade hem.

Igår gick jag inte ut.

Inte idag heller. Idag har jag tvättat och varit så trött. Så åt jag karamelliserade popcorn med glass här i min säng och livet kom tillbaka. Hoppet om livet iaf. Jag har låtit bli socker i några dagar. Haft honung på mackorna till frukost, men det är allt och det borde ju vara nog för en dag, men jag har nog proppat mig full av socker en tid nu, mer än jag anat, för idag var kroppen liksom förlorad och nu med socker i mig kom den tillbaka.

Bildsöker på Lauren Hutton. Så vill jag åldras. Men hon har bränna och ett leende. Jag kan inte le. Försökte framför spegeln med det gick inte. Jag har nog sällan lett i mitt liv. Hade en period då jag faktiskt log och fick höra att jag var ful. De sa inte ful men de sa konstig. Att jag såg konstig ut. Att det såg konstigt ut.  Mitt leende är fult. Mina ögon blir små, så små. Allt annat stort. Min hals spänns ut, blåses upp, fattar inte varför, men så är det. Sen är jag blek. Förutom sommaren 2014 då jag blev gräddkolabrun. Har nog fått ett åderbråck på mina blåvita tunna ben, eller så är bara huden så transparent nu att ådrorna syns mycket tydligt.

Min rumsgranar tappar grenar och kvistar. Det oroar mig. 

Vännerna.

De tittade förbi efter att ha sett en föreställning på Klossen på Ålidhem. De hade jeansjackor och utsläppta hår. Mysan och Ida. Jag poppade popcorn och bryggde te när de ringde och sa att de var på väg. Ida hade nya gympaskor. Vi satt i mitt vardagsrum och var fula i mun och garvade. Det var försommarkväll utanför och de skulle sen traska vidare ner mot stan, Mysan hem och Ida ut och träffa vänner.

Ansiktsgymnasitken.

 Har träningsvärk från halsen och upp till näsan ungefär. Så förvånad. Inte trodde jag att övningarna skulle ge träningsvärk. Jag tror ännu inte på att de kommer ge något resultat men de är ett gratis sätt att bli lurad på, så jag kör på. 

Majsan?

När jag vaknade igår så var Montzi och Jussi i sängen. De såg på mig och sen rusade de iväg till köket med hopp om att jag skulle gå dit och ge dem mat. Jag tänkte att till kvällen kommer det vara annorlunda och att jag inte kan förvarna dem på att en ny katt ska flytta in.

Mika hjälpte med mig skjuts. Hon hjälpte mig först med hur premier pro funkar, för jag hade kört fast med klippningen av filmen som hon är producent till. Sen åkte vi och hämtade katten. Hon var så fin och har en bror som ser likadan ut.

Den lilla, som kanske får heta Majsan, gick nyfiket och självklart runt här hemma. Jussi och Montzi blev förstelnade med vaksamma blickar och fräs då den lilla tussen  kom för nära. Så är det ännu, dagen efter. Hon tumlar runt och de två äldre vakar/övervakar/stirrar.

En oro har spridit sig i mig, att jag skulle av misstag fått med mig hem hennes identiska brorsa, den katt som i slutet av sommaren ska flytta till Rumänien och bli en avelshane.

Just nu ligger de alla och sover, de har druckit men inte ätit något. Läget är ännu spänt. 

Otroligt hur framåt och oförskräckta kattungar är. Hur de nyfiket tågar fram och tar plats och söker upp en främlings knä och somnar där i. 

Asså medelålders . .

 Googlade bilder på Julianne Moore. Känner mig så lurad. När jag var 25-30 år och Julianne Moore var 40+ och Lena Endre kring 50 så trodde jag att det var så det skulle bli för mig. Att jag också skulle vara som snyggast efter 40, jag har ju kindben. Trodde nog att det skulle bli så fram till det att jag blev 42. När jag vaknat imorse  letade jag fram ansiktsövningar för ett få ett mer slimmat face, låg sen där och gjorde dessa övningar, har fortsatt även under frukosten och nu en stund efter jag ätit. Tog bort saltet och olivoljan från min tomatmackor, sa till mig själv att sluta snaska så mycket. Undrar om det är så här Tilda Swinton gör?

Tänderna.

 Såg Mästaren på svtplay. Mästaren i detta avsnitt pratade på som att han ville hålla munnen stängd, inte visa sina tänder, men när tänderna syntes var de de vitaste i bild.  Han log vid ett tillfälle, inte avslappnat, utan ofrivilligt, då blottades hela tandraden. Stora vita tänder i rad. Nästan blåvita. Som att de tillhörde någon annan, en annan värld, ett annat sammanhang. Tänder för ett leende på automatik, för egen vinningsskull, tänder för ett leende du inte tror på. 

Om den 24/5 nån gång mellan kl 05:10 och 05:15.

 Det regnar och är mörkt. Himlen är vit med gråa moln som snabbt drar förbi. Asfalten svart. 

Jag luktar som en gammal lök, en som legat framme. Igår hade jag en brännande smak i munnen, som en kvarleva från den dilldipp jag och min syster åt till chips i förrgår. Jag tänker att det var den dippen som nu tagit sig ut i porerna. 

Det har varit mulet och regnigt i några dagar nu. Luften känns som en förkylning, den är både kvav och kall, den gör mig frusen och fuktig. På sena kvällar och nätter blir den parfymerad av något träds blomning. 

Jag ska jobba i natt. 

Jobbade extra en natt denna vecka. Satt vak. Köpte snacks på vägen dit. Sen satt jag med henne som jag träffade nu för första gången, för hon är på en våning jag sällan jobbar på, samt att när det är korttidsboende så är de bara hos oss ett kort tag innan de flyttar vidare. Över 90 år var hon. Jag drog upp för fönstren så hon skulle få se den ljusa natten istället för ett mörkt rum bakom fördragna persienner. Fönstret i badrummet stod öppet och fåglar hördes in, mest var det måsskrän. Jag såg efter om det fanns några bilder som sa något om henne, vem hon var, vad för liv hon levt. Det fanns en bild av henne med hennes familj, hon var äldst omgiven av barn och barnbarn. på bildens baksida fanns en bön nerskriven och en stjärna ritad. Hon hade en blombukett med ett gratulationskort bredvid sängen, för hon hade nyss fyllt år. Diana, som var springare, fick byta av mig, då åt jag mina snacks, drack te, drack ramlösa, åt lite yoghurt, vek tvätt och gick och var en extrahand då någon på nån av våningarna behövde hjälp. Efter två timmar gick jag tillbaka och fortsatte sitta bredvid henne. Efter en timme började hon andas på ett annat sätt. Diana kom och vi gjorde en lägesändring igen. Jag ringde sköterskan. Andningen blev mer och mer stötig. Så tystnade hon. Jag satt vid hennes sida, det knackade på dörren, det var sköterskan. Jag sa att hon nog somnat in nu. Sköterskan gick och tog hennes puls, kände inga hjärtslag. Vi kollade vad klockan var, 05:10. Då tog hon ett andetag igen, hela hon rörde sig, gjorde en grimas, vi la henne på sidan. Vi såg inga fler andetag. Jag stannade kvar och sköterskan gick för att hämta stetoskop. När han kommit tillbaka och hon dödförklarats gjorde Diana och jag henne i ordning. Vi tvättade henne, bytte kläder, rena lakan, la en handduk under hakan så munnen inte skulle gapa. När vi var klara var klockan nästan 7, då fick vi gå hem och sova. 

Helgen.

 Jag skyndande ner på stan för att möta Anna-Karin innan jag skulle klippa film. Tog bussen och på den var Inger och hennes son, vi pratade och skildes åt när vi klev av på Vasaplan. På stan satt jag i solen med Anna-Karin medan hon åt en rullpizza och bredvid oss på torget samlades en grupp som skulle demonstrera mot NATO. När A-K ätit klart gick vi till Galleri OSS. Ukrainas eurvisionvinnande låt öste och vi såg en utställning med verk av Kjartan Slettermark. Av galleristen fick vi varsin burk Hjortronläsk. Galleristen gav först en burk till A-K, sen kom han på att även jag kunde få en. Vi köpte inget även om jag var sugen på något av vykorten med Kjartan som pudel eller naken. A-K och jag skildes åt. 

Jag hade tekniska strul och gav upp mitt klippande. Egentligen var jag uppgiven på vägen dit, efter att A-K och jag skilts åt. Kände oro och missmod. Så jag gav nog upp alldeles för fort. Strosade runt på stan istället. Gick in på kvinnohistoriska och insåg att jag inte tycker om annat än konstutställningar, även om bilderna av dykarna i Korea var fina så var det som att vandra i en lärobok och när nästa rums utställning var om korsetten  och hette modeslav så tappade jag helt intresset. 

På Folkets Bio delade de ut filmaffischer och jag velade och sa att jag skulle ta den så rullade jag ihop den och så ändrade jag mig och så tänkte jag att jag tar en annan och så ändrade jag mig och gick därifrån utan affischer men såg 6 st kortfilmer. Innan kortfilmsvisningen så började jag prata med en ung kvinna. Hade sett henne inne på kvinnohistoriska och vi pratade om affischer och var de skulle hängas och hon var lång, kanske så lång som jag, hon var blond och tatuerad och hade ett linne med tunna band. Det var bara vi i salongen och när någon annan klev in så slutade vi prata och jag tittade på min mobil och scrollade och svarade på ett meddelande från Victoria. 

Hemma åt jag de ostfrallor, philadelphian, den gröna paprika och sockerärterna jag handlat tidigare för att äta som mellanmål undre klippningen. Somnade sent och hungrig. Vaknade tidigt på söndagens morgon och låg kvar med ett vagt hopp om att somna om, det gjorde jag inte.

Skulle ha träffat Marie på bildmuseet kl 15. Men vi bestämde att ses på måndagen istället. Så jag gick själv till Bildmuseet. Stötte ihop med Emil och Disa och deras två ungar och sen såg jag den enda utställningen som var öppen. Marie skickade ett meddelande om jag ändå kunde ses idag och vi slöt upp med varann uppe på Västerbottens museum. Marie som är frusen hade en täckjacka och dubbla byxor samt en turban. Jag hade jeans, en mörkblå tee med en illgul miniliten polospelare och dess häst på ena bröstet, över armen hängde min trench. Jag åt honungskaka och en punchrulle, tog en kopp te i en pappmugg och hon en havrelatte och när Museet stängde kl 17, en halvtimme efter att vi setts, satte vi oss uppe bland trähusen från förr och solen var blek och disig och vi hörde en kör sjunga vårsånger och när vi gick runt knuten såg vi kören splittras och vi såg vitsippor nedanför björkarna i hagen och våren kändes som ur en bilderbok. Jag blev kall och drog trenchen om mig. Gick hem.

Var nedstämd hela helgen, trots allt fint. 

Prov.

 Gjorde prov idag. Loggade in på skolmejlen, fick ett mejl med prov-id. Loggade in på DigiExam, kopplade på kameran så provvakten skulle se mig och började göra provet. Darrade av nervositet. Blev torr i munnen och drack vatten hela tiden. Hade 1 timme på mig. De första nio frågorna hade alternativ att kryssa i. De tre sista krävde längre svar och då börjar jag darra ännu mer och munnen torkade upp och vattnet var slut i mitt glas och jag var ju tvungen att sitta kvar. Läste frågorna flera gånger och hade svårt att förstå dem. På den sista frågan kändes det som att jag greppade efter saker jag bara anade, inte hade ord för, skrev och skrev och sen blev jag osäker på om jag förstått frågan och läste den igen och visste ändå inte om jag förstått frågan. När det gått 52 min gav jag upp och lämnade in provet. Hela programmet la av och min kamera slutade lysa grön och jag darrade ännu. Fick ett mejl om att provet nu var inlämnat.

Från 6/5

 Jag ska jobba i helgen. Första passet börjar inom två timmar. Det är på tiden att jag jobbar, en vecka nu sen sist, men jag gruvar mig. Blev så där tung i kroppen igen, känner hur ryggen spänner sig. Det kommer vara ljust när jag går till arbetet kl 21.

Går ofta förbi nedanför östra station, det byggs där, det finns bilder av hur det kommer att bli. Hur de vill sälja in att det ska bli. Det är alltid sommar på sådana bilder fast det är mörkt, kalt och kallt här 6 månader åt gången och bara grönt i ca 3 eller 4 månader. Men på dessa bilder är det gröna träd och stora blanka hus och människor som strosar runt, inte folktomt och öde. Det ser lockande ut. Även Hamrinsberget ska bebyggas. Bostadshus. Antar att det blir bostadsrätter med otrolig utsikt. Hamrinsberget ligger som det nu är gömt mitt i staden. Du anar inte hur högt det är förrän du står på dess topp och du ser över hela Umeå.

Det byggs överallt just nu. Nya bostäder. Samtidigt upplever jag att bekanta flyttar från staden, att min värld här blir mindre och mindre. Kanske har det alltid varit så i Umeå, att folk kommer och går. Kanske är det så i alla städer. 

För två år sen kände jag mig så ung. Började på nya arbetsplatser, flyttade. Flytten till denna lägenhet var en dröm sen länge och nu kan jag inte se hur jag någonsin ska kunna bo så här bra någon annanstans med min ekonomi och det får mig att känna mig fast.

Från 9/5.

Jag ska snart somna. Har kommit hem från jobbet, har ätit, duschat, sen fastnat här i soffan. ivrig trots att jag ligger ner. Blicken flackar och hittar inte koncentrationen till att hämta tandborsten. Snart ska jag alltså somna, vilket skrämmer mig, det känns alltid som en lyckträff att jag sedan vaknar. Det är bara sömnen efter avklarade arbetsnätter med med några ledig som väntar som är de läskiga. Jag blir så full av liv och utan disciplin de mornarna. Hjärtat och hjärnan rusar. Och när jag väl ska somna har allt nästan blivit overkligt, som att drömmen har börjat innan jag somnar. 

Musöron.

Igår kväll såg jag musöronen. När Mysan och jag gick hem efter en konsert på norrlandsoperan såg de större ut än tidigare på dagen och efter det av vi skilts åt såg jag ett träd som stod mot en södervägg vara nästan helt grönt. 

Idag är björken utanför mitt fönster, som nyss var svart och kal, gulgrön och plottrig. Jag gick till Strömpilen och på sina ställen såg det ut som sommar för att några steg längre fram vara kalt och bladlöst. 

Min kaprifol kan ha dött, eller fått sig en rejäl törn. Min polstjärna likaså. De båda hade blad på gång och sen stannade knopparna av och blev torra och faller av när jag rör vid dem. Köpte en flemmentanz på Blomsterlandet och hoppas att maj bjuder på värme och sol. 

Jag har ännu inte köpt en ny dagbädd, och varje dag av att inte ha köpt en ny dagbädd ger mig en känsla av att stora summor pengar sparas, nog stora för att någon dag snart göra ett köp.

Maj rullar på.

 Asfaltsarbetet utanför mitt hem fortsätter. En liten maskin, liten som en liten bil, åker fram och tillbaka och får huset att skaka. När den passerar just nedanför min lägenhet kommer en ton ur väggarna. Brummandet blir till en sång. Så passerar maskinen och tonen försvinner och bara brummandet återstår, ett brummande som känns, som får ens inre att vibrerar. Jag tänker på när det ska sluta, när tystnaden och stiltjen uppstår, kommer jag sakna vibrationerna, kommer jag sakna ljudet.

I förrgår var jag och såg Cullbergbaletten. Mysan hade fribiljetter och bjöd med mig. Salongen var mörk, en anade först bara att någon stod där och musiken dunkade som en blandning mellan club och fabrik och fick min kropp att vibrerar in till benen. Det var två föreställningar och när den första var slut släcktes all belysning, även ledlysena i trapporna och vi satt alla i mörkret tysta någon sekund. Jag hoppas jag kommer minnas det jag såg, jag vill inte glömma, men en glömmer ju, försökte minnas annat jag sett, mindes fragment och det finns ingen chans att återbesöka. I den andra föreställningen var det samma musik men dansarna putade med rumporna och svankade och jag blev avundsjuk på deras vältränade kroppar som verkade mjuka som gummi. Om jag kommer minnas denna så är det pga min missunnsamhet, min sorg över förlorad ungdom.

Det känns som att våren stannat. Ser aningen till grönt på trädet här utanför när solen når dess grenar. Min syster Signe sa igår att hon hoppas gårdagens regn får fart på våren.