Junikvällar på rummet.

 Har gömt mig i sovrummet. Dragit för persiennerna. Har med mig datorn och ser serier. Det tar emot att dra för persiennerna i vardagsrummet där jag har en drös kaktusar och nu när solen äntligen når dit tänker jag inte beröva dem ljuset.

Det blir så vilsamt bakom nervridna persienner. 

Önskar att jag visste vad jag skulle ut i solen att göra. Gick ut för någon dag sedan, så här på kvällen. Tog en tröja och jeans och ett par färgglada sneakers och en liten blank väska. Väskan gjorde att jag kände mig som ett barn. Även kläderna. Så där, precis så där, fast med en liten glipa för bar mage, var jag klädd för 22 år sen. Den lilla blanka väskan gav en barnslig touch. Jag ville bara vända in igen så fort jag tog ett steg utanför porten. Faktiskt så vände jag om en gång innan jag gick utanför porten. Satt en stund i mitt kök. Så gick jag ut igen och denna gång fortsatte jag ut genom porten och sjönk ihop och sträckte på mig, sjönk ihop, sträckte på mig omvartannat, frös för det var svalt ute, tog vägen genom parken och ner genom östra station och ner till älven och så upp igen och jag försökte känna att jag var avslappnad och fine med det hela. Men som jag längtade hem.

Igår gick jag inte ut.

Inte idag heller. Idag har jag tvättat och varit så trött. Så åt jag karamelliserade popcorn med glass här i min säng och livet kom tillbaka. Hoppet om livet iaf. Jag har låtit bli socker i några dagar. Haft honung på mackorna till frukost, men det är allt och det borde ju vara nog för en dag, men jag har nog proppat mig full av socker en tid nu, mer än jag anat, för idag var kroppen liksom förlorad och nu med socker i mig kom den tillbaka.

Bildsöker på Lauren Hutton. Så vill jag åldras. Men hon har bränna och ett leende. Jag kan inte le. Försökte framför spegeln med det gick inte. Jag har nog sällan lett i mitt liv. Hade en period då jag faktiskt log och fick höra att jag var ful. De sa inte ful men de sa konstig. Att jag såg konstig ut. Att det såg konstigt ut.  Mitt leende är fult. Mina ögon blir små, så små. Allt annat stort. Min hals spänns ut, blåses upp, fattar inte varför, men så är det. Sen är jag blek. Förutom sommaren 2014 då jag blev gräddkolabrun. Har nog fått ett åderbråck på mina blåvita tunna ben, eller så är bara huden så transparent nu att ådrorna syns mycket tydligt.

Min rumsgranar tappar grenar och kvistar. Det oroar mig.