Asfaltsarbetet utanför mitt hem fortsätter. En liten maskin, liten som en liten bil, åker fram och tillbaka och får huset att skaka. När den passerar just nedanför min lägenhet kommer en ton ur väggarna. Brummandet blir till en sång. Så passerar maskinen och tonen försvinner och bara brummandet återstår, ett brummande som känns, som får ens inre att vibrerar. Jag tänker på när det ska sluta, när tystnaden och stiltjen uppstår, kommer jag sakna vibrationerna, kommer jag sakna ljudet.
I förrgår var jag och såg Cullbergbaletten. Mysan hade fribiljetter och bjöd med mig. Salongen var mörk, en anade först bara att någon stod där och musiken dunkade som en blandning mellan club och fabrik och fick min kropp att vibrerar in till benen. Det var två föreställningar och när den första var slut släcktes all belysning, även ledlysena i trapporna och vi satt alla i mörkret tysta någon sekund. Jag hoppas jag kommer minnas det jag såg, jag vill inte glömma, men en glömmer ju, försökte minnas annat jag sett, mindes fragment och det finns ingen chans att återbesöka. I den andra föreställningen var det samma musik men dansarna putade med rumporna och svankade och jag blev avundsjuk på deras vältränade kroppar som verkade mjuka som gummi. Om jag kommer minnas denna så är det pga min missunnsamhet, min sorg över förlorad ungdom.
Det känns som att våren stannat. Ser aningen till grönt på trädet här utanför när solen når dess grenar. Min syster Signe sa igår att hon hoppas gårdagens regn får fart på våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar