Blixtbilder av vardagen.

Sömnbrist.

Med den extra arbetsnatten, den mot nyårsafton och sen den följande natten av firande, har min dygnsrytm och sömnen inte landat i mig. Jag sover bara några timmar åt gången, vaknar innan gryningen. Vaknar trött. Trött utan att kunna somna om.

Det händer saker om dagarna. Roliga saker. Ljudläggning av en av de filmer jag jobbar med. Sunny Girl. En stundande premiär och en deadline den 8/1. Filmen är långt ifrån klar och det som är kvar har jag inte makten över.

Ljudläggningen var dock magisk. Gick lycklig därifrån. Min film, vår film, hade lyft.

Hemma sitter jag åter trött, de tre timmars sömn natten hade gett, tog ut sin rätt. Börjar se Villebråd. Den äldre kvinnan på landet vars hundar försvunnit, drar ut barnen i skolan hon undervisar i skogen. Skogen är mörk. Kvällen är sen. I scenen syns ficklampor fara åt alla håll mellan träden. Barnens ivriga rop efter hundarna hörs. Vi kommer närmare dem i nästa klipp. Den äldre kvinnan som försöker hålla ihop dem. Hon förtvivlad över hundarnas försvinnande. Barnen ute på ett nattligt äventyr med en de ser upp till och litar blint på. Det hörs på barnens röster att de har kul, att det finns spänning och även ett förtroende de bär på. De ska hjälpa sin lärare att hitta sin älskad hundar. Men de finner en lemlästad hjort. Den ligger lutad mot ett träd. Blodig med blanka svarta ögon. Ficklamporna rör sig över det döda djuret. Den äldre kvinnan, lärarinnan, för bort skocken med barn och scenen är slut.

När sedan ett människolik dyker upp. I en annan scen, en utan barn. Orkar jag inte se längre. Barnen i skogen hade varit så vackert och min trötta kropp hade gjort min själ alldeles öm och öppen. Orkar inte känslorna där och då. Byter till Aquaman. En film jag redan sett. En film med en dånande ljudbild. Likt en stumfilm där inget ljud är mänskligt. Inget ljud är realistiskt och replikerna få. Den ömma själen gör sig oväntat påmind igen. Nicole Kidman som måste lämna sitt nya liv på land, lämna sitt lilla barn. Barnet som blir större, blir vän med fiskarna på akvariet och står och pratar med dem. De två större barnen som retar den lille pojken, puttar honom mot glaset. Hajen som kommer till pojkens försvar. Hårda stötar mot glaset. Sen står han där, han som är annorlunda och vän med fiskarna, med en skock skrämda akvariebesökare framför sig, en stor uppslutning fiskar bakom sig. Då pallar jag inte mer. Inte känslorna som börjar riva i mig. Stänger och somnar.

Sover åter bara några timmar. Vaknar. Äter frukost. Ser klart Villebråd. Den gråhåriga lärarinna bland döda djur och mördade jägare. När det börjar ljusna somnar jag om. Sover fyra timmar till.

Tupplur.

Kanske var kl 17:14. La mig i sängen. Ställde larmet på 18:15. Miss Jones kröp nära, la sig mot min mage. Tyra la sig på där vad och lår möts när en ligger i fosterställning. Allt blev svart. larmet ringde och en timme hade gått. Snooz och direkt tillbaka till det svarta. 4 återkommande snooz och svart. När 30 min gått ställde jag larmet 30 min fram. Nu var sömnen inte lika djup, liksom medveten om att jag sov. Med katternas och min värme som ett. Viljan att slukas åter var botad. Låg kvar ändå,  kanske i en timme. Klev slutligen upp och gjorde iordning hummern. Åt hummer. Gick ut med hummerskalen.

Nyårsfesten.

Var på en liten fest. Champagnen flödade verkligen. Jag hade min jumboflaska Moet. Men där fanns andra sorter, så lena mot tungan, så lättdruckna och glasen fylldes liksom på. Kanske satt jag mest och sökte tiden då det lämpar att sig gå hem. Tolvslaget kom och Lena Endre läste dikten och det gick tydligen undan för tid fanns kvar innan 2020 skulle börja.

Jag och min syster Signe var hos killen Anna-Karin dejtar. Vi var inte många. Där fanns en Whippet som var så otroligt rar. En bild togs av mig då kinderna mina var så runda. Som en Miss Piggy med ett ytterst litet tryne. Jag som alltid trott att jag skulle åldras magert och väldigt rynkigt såg nu att det kan mycket väl bli med rosiga äppelkinder. Livet är fullt av oväntade vändningar.

Åh den där Whippeten. Kaj. Kajsa men kallas Kaj. Så mjuk att klappa. Mjuk som en katt.

Nu ska jag somna framför en dokumentär om Bob Hope.

Hummern.

Snön föll i stora flingor när vi klev ut från arbetet. De singlade sakta ner och jag förlorade mig stundvis i dem. Rikta blicken uppåt, såg dem virvla stilla runt i luften. Men varje gång jag förlorade mig i dem tappade mina fötter fäste och jag höll på att ramla ett antal gånger.

Köpte hummer. In på Ica berghem. Tog två humrar. Ska äta dem imorgon, själv, grisigt slaska i mig dem med mycket smör.

Köpte blondering. Orkade inte med mitt hår, det drog ner mitt humör. Sen tänkte jag att uppe på Kvantum på Mariehem har de den rödblonda färg jag trivs så bra i. Tågade ditt upp. Potatis, stjälkselleri, mascara, lösfraller och den rödblonda färgen hamnade i min korg. Var nästan öde där. Såg ett par. Den ena av dem jobbar på mitt jobb. Jag rusade förbi, för trött för att prata, fuktig av svett från den raska promenaden, doftande av kläder lagrade av svett från flertalet sådana raska promenader.

Hemma drog jag igång hårprojektet. Blondera först, färgen i sen. Duscha. Nu har jag just ätit. Klockan blir elva när som helst och jag längtar efter att däcka. Jumboflaskan bubbel ligger på kylning sen igår. När jag vaknar ska jag göra mig redo att fira det kommande året.

Pärlemormoln.

La mig kl 9. Ca. Vaknade kl 13. Såg på mobilen att mitt arbete vill ha tag i mig, de undrade om jag kunde rycka ut. Låg vaken kvar i sängen. Kl 14 ringde de. Låg ännu sömndrucken kvar. Det fanns ingen som kunde gå ut. Jag drog på svaret. Jag som tänkt köpa hummer inför imorgon idag. Slåss om den billiga frysta hummern på Ica Maxi. Martin som skulle komma och hämta nyckeln till Film i Västerbotten så att han kan göra Grade på Sunny Girl. 

Nyckeln las i ett kuvert utanför dörren. Det blir ingen hummer även detta nyår. La mig för att sova igen. Vaknade kl 19. Kollade igenom Instagram och Facebook. Bilder på skimrande moln fyllde flödet. Pärlemormoln kallas de tydligen. De fick liksom en blank yta som skiftar i pastelligafärger. Jag tänkte att vad offrar jag inte för mitt arbete, missar vackra himlafenomen. Sen tänkte jag att jag nog ändå inte hunnit ut innan solen gått ner, att jag faktiskt varit vaken då de svävade över oss.

Vinterregn.

När jag klev ut från arbetet imorse, började min promenad hem, föll ett kallt regn. Märkte det först inte, men fort samlades droppar i mitt hår som rann nerför panna och längs kinder. Regnet fick isen att visa tänderna i den tidigare hårt pressade snön som klätt vägarna.

Såg just på väderappen  att det regnar än och är 2 grader varmt. Ska ut, gå till arbetet igen. Sista arbetsnatten för året, för decenniet.

Mellandagar.

Det är arbetshelg och kryllar av chokladaskar från anhöriga till oss personal. De ligger på hög inne i kontoret. Vissa är nästan tomma, andra halvt uppätna. Jag stoppade munnen full natten som var vid flera tillfällen. Hoppas kunna avstå i natt. Kan inte äta choklad så där, inte mitt i natten, i stora handfullar.

Ångrar även min nya hårfärg. Så dumt. Har försökt bli pepp. Googlat bilder på Julianne Moore, ibland har hon en mörkare, nästan brun, röd. Fast i Juliannes ansikte flockas fräknarna. I mitt, ja, jag vet inte om något flockas där. I alla fall är planen att när jag vaknar på måndag - nån gång där på eftermiddagen - så ska jag äta min frukost och sedan gå till Maxi och köpa blekmedel och den ljusrödblonda färg jag haft som återkommande de senaste två åren.

Finns en risk att håret faller av. Eller går av. Har blekt och färgat mitt hår ett antal gånger bara det senaste halvåret. Med håret är jag skoningslös och impulsiv. Rastlös kanske är ett bättre ord. Har ingen lust att gå runt med detta barr på skallen. Inte en sekund till helst.

Ett arbetspass är tio timmars arbete. En arbetshelg är därför 30 timmars arbete. Jag kommer ca 20 min innan, byter om i 5-10 min. Loggar in, kollar vilken avdelning, läser dokumentation, tar rapport. Sen efter passet tar det ca 10-15 minuter att byta om. Det går på halvfart. Sömmen är mellan 6-8 timmar. Det finns iaf ingen tid att ta sig till en affär där hårfärg och blondering säljs och sen styra upp det. Lider iaf extra av detta. Orimligt kan tyckas. Orimligt är det. Men ändå, ensamma nätter på mörklagda avdelningar är inte gjorda för rimliga tankar.

Morgan Fairchild.

Följer Morgan på Instagram. Hon har 2830 följare. Hon följer 179. Hon lägger ut bilder från evenemang hon är på, fester med vänner, middagar med vänner. Hon delar inlägg, särskilt från Pee-Wee Herman i sina stories.

Morgan ser ut som en docka någon bär runt på dessa fester. Inte en min ändras. Håret ligger prydligt. Ibland finns det bilder på hennes katter eller som nu i jultider, bilder av grannarna julbelysning.

Jag var fascinerad av många som barn, såklart även av Morgan. Hon ser ut som en amerikansk version av Catherine Deneuve. Större hår, vulgärare kläder. En mer sexualiserad version av Barbie.

Jag vet lite om Morgan. Jag ser en dokumentär någon lagt ut på youtube. Den har knastrigt ljud, en gammal vhs som blivit sliten. Jag tar mig igenom.

Morgan var mullig och kallades Fatsy Patsy av sin klasskamrater. Hon var så blek att klasskamraterna trodde att hon var albino. Men genom att bara äta grapefrukt och ägg en sommar tappade hon kilon och steg fram som en skönhet. Enligt dokumentären. Hon ville inte bli cheerleader, utan gick med i teatersällskapet.

Så försörjde hon sig som skådis i flera år på teatrar i Texas. Kom sedan till New York och jobbade off off off Broadway. Hon fick en roll i en såpa, körde det i några år. Hamnade i LA och fick spela i sit coms med Robin Williams och primetime såpor. Hon fick alltid spela en lättklädd och förförisk bitch.

Morgan engagerade sig i frågor som gällde HIV/AIDS och för kvinnors rätt till Abort. Det finns ett klipp där hon står med sin tunna lilla kropp och stora stora hår, med sin mycket lilla och spröda knutna näve höjd, sida vid sida med Jane fonda.

I intervjuer från sent 80-tal pratar hon om producenter som jagat henne inne på sina kontor, om producenter som krävt sex av henne för roller. Om producenter som krävt närvaro när sexscener spelats in. Och Morgan har berättat om detta, redan från början, långt innan 2017.

Morgan fick aldrig några riktigt stora roller, hon dök upp i tv-filmer, i såpor - Dallas och Falcon Crest, i reklamer, hon började spela parodier på sig själv och blev någon i serien Vänners mamma.

Hon jobbade oavbrutet, jobbar än. Hon verkar ta alla de jobb hon får. Hon är nu en hälsosamt mullig och mycket slät liten tant.

Morgan hade kaniner och katter som husdjur. Inga barn blev det. Allt enligt de klipp och dokumentären jag sett.

ps. Jag tycker hon förtjänar många fler följare på sin Insta.

Lök.

Vaknar 12:30. Det är bra, ska jobba natten som kommer. Det är ljust ute. Scrollar genom mobilen, Instagram, Facebook, läser lite på svt-appen, läser lite på DN-appen. Miss Jones ligger på min mage, ibland känner jag hur hon sträcker ut en tass.

Ligger så i 1 timme. Kl 13:30 kliver jag upp.

Men när jag vaknade låg lukten av lök i mina näsborrar. Den fortsätter ligga där hela tiden jag ligger i sängen. En svag, men nära doft. Är de mitt hår? Min T-shirt? Har inte handskat lök alls. Inte sen en bra bit före jul. Nära jag kliver upp följer lukten mig. Jag går in i köket, gör iordning kaffet och smörgåsarna. Det blir inte mina vanliga rostade mackor med honung nu. Det blir knäckebröd och julmatsrester. Allt kött min bror Peje och hans sambo Frida skickade med mig. Samt två blodapelsiner.

När kaffet kokat och är i sin kopp, när mackorna är gjorda, apelsinerna och juicen står på brickan och jag har satt mig i soffan framför en Mai Zettering-dokumentär, är klockan snart 14 och det är nästan mörkt ute.

Lökdoften ligger kvar. Som ett oförklarligt mysterium.

Har min kropp, av allt det intensiva köttätandet de senaste dagarna, bytt odör?

Annandag jul.

Slarvar bort kvällen. Äter inte. Småäter. Tänker att jag ska laga mat. Tänkte att jag ska laga mat men har övergivit den tanken nu.

Tar en marmeladkula när hungern tycks finnas där. Gjort smörgåsar med julskinka och senap. Gjort smörgåsar med terrin/paté på. En virgin Mary. Knaprat i mig några morötter. Inget vatten. Har druckit dåligt med vatten idag.

Inte sett på något vettigt heller. Klipp med Morgan Fairchild. Klipp som startar direkt efter de med Morgan Fairchild har spelats. Fastnar i loopar av klipp.

Imorgon börjar arbetshelgen.

Träffade tidigare idag en vän. En vän jag en gång var nära. Men tiden gick och jag kände mig lättad och fri när hon flyttade från stan. Vi sågs kort nu, hon är en av dessa hemvändare under julen. Men hemvändarna blir färre och färre. De som flyttat har fått egna familjer och föräldrarna åker hemifrån till deras nya städer istället för tvärtom.

Ny färg på barret.

Sen en bra tid, sen i somras kanske, har jag försökt få till en färg där inte utväxten blir så kraftig - det har underligt nog gått åt det andra hållet och mitt hår har blivit blondare och blondare. Nu, denna kväll, som jag utan märkte det blev natt, färgade jag håret. Så här blev det:

Juldagens morgon.

Jag och mina systrar sov på tredje våningen. Jag och Signe i den stora dubbelsängen. Agnes i en gammal barnsäng, om hon låg på diagonalen kunde hon ligga rakt. Jag tvingade oss att somna till Tove Janssons läsning av Granen. Vet inte vad klockan var när vi somnade. Julafton hade gått fort. Vi hade ätit och fixat och ätit och tomten kom och sen åt vi massa godis och såg nog både kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Vi skrattade så vi grät och brorsbarnens julfavoritlåt blev Feliz Navidad med imitatören Jimmy James. I just denna sång härmar han den åldrade rökhesa Bette Davis. När vi väntade på deras farmor, min mamma, satte jag igång den på min mobil. De bad sen om att få höra den igen och igen och jag fick inte lämna rummet. 40 minuter gick och tillslut kom deras farmor.

Vårt julbord var fantastiskt. Där fanns älgkött och lax och ostar och brysselkål och revbensspjäll min bror grillade under flera timmar. Sen allt godis. Vårt absoluta måste av julgodis har blivit något med marshmallows och Rice crispies. De knöliga vita godisarna älskar vi mer än knäck, eller kola - kola som vi inte ens hade i år.

Brorsbarnen kom upp till oss på tredje våningen. De höll låda, kröp ner bredvid oss, de vill ha upp oss så vi kunde hjälpa dem med legot de fått. Sen gick dagen åter i en hast och nu är jag hemma och julfirandet är över. Har två askar med marmeladkulor, den klapp vi alla får varje år av mamma. Nästa år ska jag bara be om en, den med de olikfärgade, de helgröna kan jag vara utan.

Inför Julafton.

Det är natten mot julafton. Imorgon åker jag till min bror. Då tar jag buss nr 1, den går från ca 300 m från mig, till ca 100 m från min brors dörr.  Bussresan tar nog 35 minuter.

Jag har fixat ost och frukt till julbordet. Jag tyckte även att osten krävde bröd, kex, marmelad och honung. Även det har jag fixat. Min kyl är full av all ost och frukt. Där finns Clementiner, Dadlar, blodapelsin, nån slags melon, vindruvor. Där finns ostar jag inte kan namnet på, utom manchegon. Köpte ingen julost, fast den är så vacker i sitt röda lack.

De två brorsbarnens julklappar, samt den vi köper för ca 50 kr till julklappspelet, har fyllt en plastkasse som står lutad mot dörren i hallen. Jag kommer även behöva täckbyxor om vi ska åka pulka, samt något att sova i, ansiktskräm, tandborste, kläder att vara slapp och slö i på juldagen. Tyvärr hittar jag inte min weekendbag. Resväska känns för mastigt. Det blir nog en ryggsäck och plastkassar.

Är lite stressad över att glömma något. Iaf av maten. Eller påsen med julklappar.

Mina systrar är redan hos min bror.

Jag försöker just nu hitta ord att romantisera denna natt. Natten mot julafton. Finner dem inte. Känner dock att den har nåt dramatiskt över sig, hur stilla den än må vara, en natt för sagan.

Grannen.

Jag tycker att jag gick hårt åt min granne. Att jag la in känslor i hans ansiktsuttryck, i hans hast, i hans rörelser, i hans tystnad.

Kanske känner jag ett litet agg. Att han inte säger hej. Han och en till kille hade en hit för över 10 år sen. Det var då jag sminkade dem både för tv. De var gäster i det lokala program jag jobbade för.

Sen var det en Halloweenfest där han,  killen han hade en hit med och jag var. Jag hade en svart mask över ögonen. Målat min mun röd. Hade en svart tajt klänning. Jag var slankare, plattare, rakare då.

Dessa två killars flickvänner, vilket jag såklart inte vet säkert om de var, var klädda i varsin suntrip T-shirt. De var blonda. De blev enträgna. Först var de trevliga, berömde min outfit, jag berömde deras, de fortsatte prata med mig, sen frågade de om jag inte kunde ta av masken. Jag sa nej. De fortsatte tjata och jag valde att lämna festen.

Min granne kan inte lastas för deras beteende. Allt jag kan tycka är trist, vilket jag tycker det är med de flesta grannar i detta hus, är att de aldrig säger hej - vilket är en sådan småsak.

Kaktusarna och utsikten.

A room with a view hade det ironiskt kunna stå i en instagrampost med dessa bilder. Det vita huset rakt över gatan. Det huset har en fin blå mosaik i sin trapp. I det huset är det studentkorridorer och nu nästan öde då de flesta åkt hem över julen. 

I det vita huset var jag nästan på fest hösten 2000. Då gick jag folkhögskola och var här på höstlovet. Min vän var förtjust i en kille som bodde där och vi åkte dit. Min vän var för full, hon lyckades inte ta sig in. Hon satt utanför lutad mot de vita cykelskydden. Jag gick in. Gick ut. Jag ringde en taxi och gav min vän min väska att kräkas i så att taxichauffören skulle våga köra oss. 

Då fanns inte det huset jag bor i nu. Då var här en dunge träd och tre utspridda stora villor som höll på att förfalla. De revs, dungens träd fälldes och sex stycken lägenhetshus och en stor parkeringsplan kom i dess ställe. 

Juicen.

Köpte nån slags juice igår. Vet att jordgubb och äpple var en del i den. När jag skruvade upp korken så kom inget litet popp, det gick så lätt, det gjorde mig alert. Hällde sedan juicen i sitt glas och inom kort hade den skiktat sig en aning. En blaskigare topp mot en mörkare och tätare botten.

Jag hällde ut juicen från glaset och tömde förpackningen i vasken.

Det var överilat. Överspänt. Men jag kunde inte förmå mig att dricka av den. Tog två glas vatten istället. 

Hade en plan att på att köpa julklappar till Alma och Tea. De enda jag köper till. De är brorsbarnen. Men jag gick på bio istället. Satte mig längst upp i ett hörn. Såg Parasit. När filmen var slut föll stora blöta lappvantar. Jag knatade till Ålidhem Centrum, köpte manchego och vackra clementiner med blad till julbordetl. Köpte en ny Juice. En med rejäl skruvkork och imorgon hoppas jag den ger ifrån sig ett litet klick, ett tydligt bevis på att den öppnas för första gången. 

Gick mellan, de nu för jullovet tomma, unversitetsbyggnaderna. I trappen, just utanför min dörr, klev den sammanbitne musikproducenten ut ur hissen. Han skulle till tvättstugan. Han säger aldrig hej. Fast jag en gång sminkade honom i ett tv-program. Han brukar dyka upp hastigt i trappen, porten, i cykelrummet med intensiva ögonen och en hårt pressad käke. Han skyndar ständigt, sveper inte fort nog förbi. Jag sa hej. Han kanske svarade, idag såg han pojkaktig och skör ut fast han måste var kring 40.

Törsten.

Hade fyllt pluntan med Bäska Droppar. Gick ner till förfesten hos Ingunn. Där såg jag glas stå på bordet, rena glas en kunde ta. Hade blivit lite svettig och varm av promenaden ner till henne. Var redan då törstig. Fyllde inget glas med vatten. Tog några sippar ur pluntan och lite av av Hans-Olas Whiskey.

Tänkte att när vi är på festen på Profilteatern, då släcker jag törsten. Men där köpte jag egen whiskey och drack ur pluntan gömd i garderoben. Inte för att jag behövde vara gömd i garderoben, men det gav en extra känsla till drickandet som jag uppskattade.

Såg att det stod burkar med Cola i kylen i baren. Ville köpa en, men gjorde det ej. Köpte istället en liten macka med ost och sardell, den var salt och god och jag sköljde ned den med ännu ett besök i garderoben och en vipp ur pluntan.

Det var på vägen hem, pratandes i mobilen med Johannes, som törsten blev orimlig. Hemma drack jag ett glas vatten i en klunk för att fylla igen och tömma det i en klunk osv. Måste ha hjälpt, är i rätt bra form idag.

En fest.

Var på fest. Profilteatern firar 35 år och 20 år i deras nuvarande lokaler på Umestan. Kan vara så att jag är lite full nu. Är iaf mycket trött. Gick hela vägen hem. Varför? Har råd med taxi. Ringde Johannes så han skulle hålla mig sällskap, så att han, om jag blir kidnappad eller utsatt för något, ringer polisen. Inget hände. Kom hem.

Var så törstig. Det kändes som ett segt skum i min gom. Fantiserade om en cola och hade inte mina ben varit så tunga hade jag tagit omvägen förbi den nattöppna macken på Öbacka och köpt kanske 1,5 liter cola.

Så gott det hade varit med iskall cola. Bälga i mig hämningslöst.

Men med tunga steg, där varje steg var ett beslut, stegade jag hem. Mina axlar hängde framåt, livlösa armar rakt ner. Johannes i mina hörlurar, berättade för honom var jag var med jämna mellanrum, så han skulle veta hur länge till han skulle behöva prata med mig. Han säger att han vill glömmas bort. Det är hans mål. Att han inte vill göra avtryck. Han hade firat lilla julafton och då tänkt att syskonbarnen nog lever i 80 år till och när de dör, dör även det sista lilla minnet av honom. Han kände det som alldeles för lång tid att bli ihågkommen. Jag svarade att jag vill att vi två ska bli inmejslade i folks medvetande i många kommande generation, bortom 80 år.

Under kvällen och en  bit in på natten drack jag Bäska droppar ur min plunta och sen lite whiskey. Jag dansade inget. Drack inget vatten. Jag talade med en massa folk, lanserade mig själv som kokainist, fast jag aldrig sniffat i hela mitt liv, samt höll tal om rökningens lov, har heller aldrig varit rökare, några bloss i tonåren, några bloss senare. Ett antal cigarrer och cigariller under några sensomrar. Det är allt. Nu älskade jag rökare och röken, viftade med händerna in röken i mina andetag från ciggen kring mig när vi stod ute i det pudriga regnet.

Hade lockat håret. Inspirerad av Catherine Deneuve på 70-talet, då hennes hår var docklikt. Mitt hår blev även det docklikt, på ett sätt jag tyckte klädde mig bra. Men fukten i luften, det pudriga regnet, tog bort effekten av mitt arbete med locktången innan jag nådde festen. Håret blev sitt varjedag ruffs och det var väl inte hela världen.

Sa till Malin att vi borde ta en kaffe ihop nu när hon jobbar på universitetet och jag bor där bredvid. Imorgon får vi se om jag menade det.

Jag måste sova. Låt mig slippa en för hård baksmälla imorgon.

. . . självklart prisade jag högt min egna röv . . . och drack en lakritsshot.

Mitt lilla hem.

Bor kvar. Flyttade hit Augusti 2008. Vem bor så länge i en sådan här liten lägenhet? Tydligen jag. Den blev min efter ett tag. Först var den inte det. Den kändes främmande. Modern. Jag skulle bo i en äldre lägenhet. En med fina golv. Kanske en från 50-talet. Inte denna lilla etta byggd 2005. Den var alltså bara tre år då jag flyttade in i den.

Länge var det en identitetskris. Det ljusa fräscha försvann. Jag tog över. Mina grejer tog över. Den blev min. Även om uteplatsen ofta känns sorglig är insidan mer ett bo, ett bo byggt av någon insekt. Den tar det den hittar, slickar med sin limaktiga saliv. Bygger så ett hem. Så är mitt hem.