Borra no 2.

Vill få upp hyllan. Den innebär möjligheter att ha fler växter, att det skulle bli så fint med massa grönt just där. Det är iaf vad jag bestämt ska vara fint. Googlade borrning i hård betong. Ville ha tips. Tryck inte så hårt och ha en lägre hastighet om betongen är extra hård läste jag. Så jag tog på mig mina glasögon, ett par bågar med plastglas av en utgången modell från någon optiker som rensat ut. De är mina skyddsglasögon. Vinröda bågar i mjuk försiktigt kattmodell.

Borrade. Dammet yrde och jag tänkte att nu går det, nu funkar det, nu blir hålet djupare. Men dammet slutade komma och borren snurrade på.

Hålet hade inte alls blivit djupare, bara aningens vidare.

Borra

Ville ha hyllor på vägg. Där jag kan ha växter, någon kaktus, kanske en porslinsblomma. Grönt och fint i skydd från katterna. Dit där de inte når på en vägg hård som sten.

Trodde att det skulle bli lite knepigt, något så här händigt har jag aldrig gett mig på. Som att borra. Någon frågar vad för vägg jag har, hon knackar på väggen och säger att den är betong. Hon förklarar att jag måste ha en slagborr som kan borra i betong. Och en sådan lånar jag. Ställer in den rätt, sätter i rätt borrskruv (?). Borrar. Kommer en bit, genom det porösa yttre. Sen tar det stopp. En klingande vägg döljer sig där bakom. Provar igen. Väntar en dag. Tänker att på något mirakulöst sätt ska det ha löst sig. Borrar, nej, borrar inte. Den tomsnurrar högljutt på en och samma djup. Inget händer. Kanske vidgas hålet lite. Men jag vet att de borde gå att ta sig in, för de som bodde här före mig har lyckas borra djupa fästen i samma vägg.

Två dagar har nu gått och allt som finns är ett mörkt grunt hår som stirrar på mig och jag som stirrar irriterat tillbaka.

fluff

Är ljus, blek, blåvit, rosavit, gulvit. Beroende på årstid, på dagsformen osv. Sminkar mig ljust också, skirt, rosa läppar, kinder, ögonlock. Blankt, fuktigt, glowing. Klär mig ljust, ofta en vit jacka, en vit kappa, en vit tröja. Håret är ibland rödblont, oftast rödblont, ibland mer knalliga rött, intensivt, djupare, mustigare, men bara en kort tid, för färgen tvättas ur och kvar blir det rödblonda.

Här står jag medelålders och omger mig med skirt fluff som reflekterar bort rynkorna, tröttheten under ögonen, koppärren.

Bryter av med svart klumpig mascara.

Klubba

För några veckor sen, kanske över en månad nu, var Mimmi här. Vi gick på klubb. Ut i natten och dansade. Snön föll, och hade så gjort i dagar. Snöhögar och snödrivor tornade upp sig, skymmer hus och vägar.  Vi drack Norrlands Akvavit och lyssnade på50 cent hos mig. Jag sminkade mig, brunt och glassigt runt ögonen, orangea glansiga läppar.

I glittriga lurex toppar drog vi så till klubben. Stod i kö. Köpte mer sprit som serverades i blommiga kaffekoppar. Dansade en stund och ställde oss i den långa toakön där unga män tog kontakt. De tog oss för studenter och vill sedan veta vår ålder. Mimmi sa sin,31, jag sa min, 40. Nu blev vi inte trodda och det blev ett jädra tjat. Att bevisa sin ålder kändes knäppt och jag började förstå att jag var äldst på stället. Enda 40åringen på klubb den natten. Vi kom fram till toan tillslut och våra vägar skildes åt för ett slag. Tills de letade upp oss och visade upp oss för sina vänner. ”Gissa deras ålder” ”gissa hennes”. Jag såg mot fjärran, ut i rökmaskins diset, Mimmi blev smickrad.

En stund senare gick vi hem. Vi stannade i en tunnel och tog bilder, vi stannade i en backe och tog fler bilder liggandes i drivorna. I min port ringde vi en taxi till Mimmi, jag satt på golvet och Mimmi spanade ut i mörkret. En långbent Donna i jazzbyxor och blonda lockar kom. Hon strålade och hade de långnaglade nävarna fulla av lösa cigg som hon ville ge oss, hon ville även fixa en svarttaxi. Men mimmis taxi kom och vi skildes alla tre åt.

Dagen efter tog förkylningen som ännu slemmar min hals fart.

Ny film

Ska göra ny film i sommar. Det går aldrig att veta om det kommer bli så, mycket kan hända. Det är månader kvar till vecka 29. Men jag har fått det jag behöver för att det ska ske.

Filmen ska handla om att vara ensam i stan på sommaren. Att vara 40 år med katter i en liten lya. Medan gatorna är tomma och en blir kvar inne i sin lägenhet och drömmer om turkosa hav. Filmen ska jag göra helt själv. Nä, inte i slutändan, inte helt igenom. Men bilderna, scenerna ska jag filma. Jag ska vara skådisen, den enda rollen, hon som fotar sin rumpa och inte förmår få något att hända. Jag ska regissera och jag ska ta ljud.

En film om att vara ensam som jag gör helt ensamt.

Mardrömmen

kl 00:01 messade jag J godnatt och kl 00:51 messade jag honom igen om mardrömmen. Läste en stund efter det första sms:et. Läser Vedergällningar av Karen Blixen. Där bubblar något oroligt under ytan i den, eller så är det bara att jag vet att det är en skräckroman. Läste ett kapitel. Släckte, måste ha somnat direkt.

Drömde att jag gick en smal gång, en gata mellan två tegelhus, ett parti var bäcksvart och gatlyset lyste upp en bit framför mig. I mörkret griper oron mig, ringer J för att ha någon som pratar med mig så rädslan ska hållas i schack. Medan vi pratat drar en kraft mig bakåt, något obestämt håller om min överarm. Ser hur gatlyset framför mig försvinner längre och längre ifrån mig. Med lugn stämma börjar J berätta om det värsta han varit med om. Men jag vaknar och får inte höra vad det var.

Så jag messar honom igen, alltså kl 00:51

Han säger att det värsta han var med om hände förra veckan. Kärlekstrubbel. Ja, så banalt - hans ord.

fortfarande krasslig.

Idag blev jag hemma. Dagen är ledig, men jag blev i soffan. Snorar och är matt i kroppen. Hostar.

Läxar tydligen också upp mina vänner per sms. En olyckligt trånade efter en som hen bara träffat fem gånger på ett år, som hen nu sitter som en hundvalp utan matte och väntar på svar på sms hen vet inte brukar få något svar och blir allt mer olycklig. Jag liknade det med ett beroende, ett självplågeri, att nu fanns det ingen anledning att vara sur på den hala, att hen som väntar och utsätter sig för detta om och om igen bär skulden till sitt eget värkade hjärta.

En annan vän fick bannor efter att vi på morgon sms:at om våra lurande förkylningar och när vi senare sms:at så hade vännen varit hos den gemensamma vännen som iaf förr fick lunginflammation vid förkylning och fick dem flera gånger per år, pga ett immunförsvar som var/år kaputt

Eller så låg jag bara här, uttråkad och vass i själen och högg. Men intalar mig att det är goda råd, att det inte var min mening att banna, bara en spontan förvåning över besöket. Men antagligen leker jag bara Dr Phil och är ingen att luta sig mot.

Förkyld (igen)

Igår sov jag på dagen efter nattens arbete. På kvällen lommade jag ner till bildmuseets och Littfest kvällsprogram. Har i år ackreditering, or so i've been told, till dagsprogrammet. Men sov bort fredagens och nu sitter jag här apatisk och tuggar muslin. Som en ko som idisslar. Igår kväll iaf, när jag kom in på bildmuseet och det kryllade av folk, fullt av liv. Brast min svett ut i floder. Det rann längs ryggen och pannan fuktades. Ställde mig ute i kylan två gånger. knäppte upp kragen i halsen. Men fukten gav inte vika, ryggen fortsatte vara blöt. Ludvig kom. Jag pratade bara om min svett, han föreslog att det kan vara torgskräck och det lät rimligt.

Det gick över. Kvällen blev trevlig, även om jag behöll min stirrighet och känslan av att vilja fly. Min flackande blick. Och kl 23 gick jag hem. Dolade på här hemma, vet inte med vad, åt, såg på luften mellan ögonen och taket, läste lite. Somnade.

Sov. Sov djupt.

Vaknade efter 10 timmar med en tjock hals, hostade slem över handfatet. Sköljde munnen. Drack kaffe och mal nu min musli mellan käkarna. Långsamt. Matt i kroppen och med en rinnande snok. Kommer inte komma iväg till Littfest idag heller.

Förmiddag.

Solsken idag. Solgass genom de smutsiga fönstren. Ljuset är vitt och bländande. Katterna gör sitt, ligger på elementet eller gnider sig så det slaskar mot min hårborste som slött fått ligga kvar i soffan i dagar, veckor, månader, kanske år.

Det är tyst. Som att jag är ensam i hela huset. Ingen bil hörs från vägarna utanför. Inget vatten som forsar genom rör eller steg av hårda skor mot trapphusets golv. Eventuellt hörs ventilationen, ett brus iaf, liksom pulserade, så det kan även vara blodet som pulserar genom min skalle.

Solskenet är vitt och jagande. La mig åter i sängen efter frukost för att kroppen är trött, på riktigt trött, av rimliga anledningar som en extra jobbnatt, långpromenader och all denna friska luft jag andats in under dem. Men det är som att solskenet har ett krav, att jag måste fånga dagen.

kattsanden.

Går med påsen som är full av nerkissad och nerbajsad kattsand. Går ut på gården, dagen är krispig och kall och solig. Jag har mina smutsiga mjukisar, de jag lever i här hemma, har en stumt varm fleece tröja jag fått av mina systrar, så att vi alla tre ska ha likadan.

Ute på gården kommer hen emot mig, hen är kort och späd, med svart hår under en svart luva, en kamoflagejacka och smala svarta jeans. Hen kramar hårt en förpackning nyponsoppa och hooden är lite öppen. Hens kinder är rosiga, näsan lika rosig den. Hyn vit. Blicken plågad och hållningen frusen. Den lilla människan ser ut som mina fördomar om Norrbottnisk ungdom. Jag tänker att hen säkert lider lika mycket i värme som i kyla. Att istället för en blottad hals i kylan svettas hen i samma smala jeans en varm sommardag.

När jag slängt påsen med kattsanden vänder jag tillbaka mot min port. Ur den kommer en ung man med en jämthund. Jag tänker att jag ska bli kär i en reslig karl med en jakthund, att det vore perfekt för mig, ett intresse jag inte väntas dela, en vacker hund jag får klappa men slipper sköta, gott kött och tider ifrån varann. Men hans min är stängd, han nickar inte ens åt mig. Han har rynkat sin näsa och när jag kommer in genom porten känner jag stanken min kattsands-kiss-och-bajspåse lämnat efter sig.

Städa.

Städade men det blev inte rent. Kämpade på ett bra tag, mest tog det tid för att jag åter bakat, vilket pågick samtidigt som jag dammtorkade, dammsög och skurade. La mig ibland ner, på sängen, inte planerat, det bara hände. 

Att det kan ha gått två månader sen sist. Visst, jag dammsuger ibland, sveper av köksluckor och spis också. Inte dammtorka och skura. Nu blev det aldrig rent. Bara flyttade runt katthåren och dammet med min trasa och min mopp. Tovade till allt. det får duga. 

Vardag

Det är sol och blå himmel. Snön ligger frostigt vit och hård, förutom på vägen, där den snö som inte nötts bort förvandlats till brun is.

Jag bakar bröd. Väntar på mitt kaffe. Och jag dagdrömmer om vardagliga saker. Som att gå till VB-museets fik. Äta frukost där en dag, läsa i en bok, se ljuset skina in från de stora fönstren.

Jag tror att jag ska känna ett lugn där, en avslappning och frid. Det kommer jag antagligen inte göra, för det kommer inte kännas som hemma. Men jag tänker att jag kommer kisa när jag ser ut genom fönsterväggen, ser solen blänka i snön som ligger över den lilla dammen och de gamla husen som hör friluftsmuseet till. Solen kanske även skiner in över mig, värmer genom glaset, lägger sig i mönster efter fönstrets utformning på golvet. Hur jag hör espressomaskinen spotta och fräsa medan min kopp görs. Och att jag uppnår harminin. Hamonon. Näää varför? Harmonin stavas det ju.

klimatångest.

Bestämde mig för att inte flyga mer. Sa till mig själv och andra att det är oförsvarligt att flyga nu när världen står så nära undergången. Fast 2% utgör flygningen. 2% av det som ska leda till förstörelsen. Det är en bråkdel, två hundradelar. Oljan är problemet. Oljan som står för 70%. Oljan vi gör plast av, oljan våra bilar och flyg drivs av. Oljan som finns i allt. Som vi fortsätter pumpa upp. Eller vi, gör just vi det? Vi bara följer med, i strömmen, dit handen pekar. För vi är en av miljarder. Äh, jag vet inte, har mest bara ångest. Bina dör och med dem världen så som vi är van den. Ingen mer pollinering. Växter som dör ut, djur som dör ut. Skogar som blir till döda dammfält. Vad vet jag. Kanske borde jag resa till Paris medan tid finns. Dricka en sur espresso i vårsolen och se . .  nåt, bada i ett blågrönt hav från vita klippor på en ö i medelhavet.

Frukost.

Snön kom. Krispig vinter under helgen och tills igår. Nu blask. Blött slask att vada genom. Ännu har dagen inte blivit ljus, de stundade novembermolnen ligger som ett skydd mot den kortvariga och bleka stundade novembersolen. Jag ligger i sängen, med min frukost. Inte croissanter, Nästan en sorg över det. Utan med en chiapuddig med bär. Kaffe och Juice till det. Ett gnagande missnöje över den där chiapuddigen. Fast den ser delikat ut saknar den all form av dekadens.

De Älskande. Slutet.

Har spanat mot deras fönster, sett att det lyst. Men de andra nätterna denna höst har jag jobbat på de två nedre våningarna. Inatt var jag högst upp, såg rakt in hos dem. Lyset var tänt, såg mer än det under sommarns heta nätter öppna fönster. Såg att det var ett kök, så det finns alltså ingen säng där, som jag fantiserat. Såg dem. En skymt av dem. De älskande. Och jag var inte imponerad.

40.

Idag är det min födelsedag. Fyller fyrtio. Hade inte styrt upp något firande, inte för att jag inte är peppad på att fylla fyrtio, utan för att jag inte gillar fester där jag står i centrum. Tyckte också att det räckte med Britney Spears-konsertresan Mysan och Jag gav varann som gemensamt fyrtioårsfirande, den vi var på i Augusti. Skyllde på att jag jobbade natten mot idag. Så jag skulle inte orka fira. Men under min natt funderade jag på hur jag skulle göra med denna dag, (det är väl ändå en milstolpe att bli 40?) när jag väckt mig själv, ca kl 13, till en dag i trötthetsdimman. Funderade att föra över pengar från sparkontot, gå förbi Ica och köpa en fryst hummer, låta den tina, antagligen lite för snabbt för att smaken ska komma fram, för att sedan kalasa på den och nubbe i mitt hem. och även styra upp något av de smörrebrödrecept jag googlat fram under natten. Blev glad av den tanken, att festa till det i ensamhet. Fest mat och nubbe. Smörja kråset så kinderna blänker av lustfylld mättnad. Men morgonen kom och jag började förstå att vänner tänker titta förbi. Hör av mig till mina systrar, styr upp restaurang och bio med dem, bort från hemmet, in i tryggheten och biomörkret. Nu ska jag sova någon timma.

Frukost.

Jobbade fem arbetsnätter på rad. Mina höjdpunkter var mina frukostar, den första, den jag äter på morgonen efter passet när dagen gryr, innan sömnen, var en kall gröt på havregryn och tranbär som stått över natten, den var två knäckebröd mackor med blåmögelost och en snaps Norrlands akvavit. Den andra, den jag äter ca kl 17:30, då det skymmer ute och jag just vaknat, är två croissanter med Nutella, ett glas blodapelsinjuice och en kopp kaffe. Båda är ljuvliga, båda frukostarna längtar jag till. När jag ätit upp den första längtar jag till att få vakna och äta den andra. När jag ätit den andra längtar jag tills kvällen är över och nattens arbetspass gjorts och jag får äta den första.

Min matlåda, kycklinggrytan med potatis och ris, den var inte en höjdpunkt, den visade sig vara nödvändig bukfylla att stoppa i sig innan det hunnit bli midnatt. En ska tydligen inte äta mellan midnatt och kl 4. Vid fyra äter jag dadlar, pistagenötter och en slurk kaffe.

Trollet.

Någon gång igår förmiddag matade någon in 24 kommentarer på min Instagram. Under olika bilder. De flesta var otrevliga, så de fick de som hade en snällare ton att verka sarkastiskt menade. Kommentarerna gick mest ut på att förklara att jag var gammal, såg ut som en gris, något om min äckliga fitta och att jag var äcklig.

Nu blev jag inte särskilt upprörd, kanske aningens upplivad, iaf trodde jag att det var det jag blev. För jag tar inte åt mig, ser inte hur jag skulle kunna se ut som en gammal gris, tänker att den som orkar scrolla igenom alla mina bilder och sen sitter och blir förbannad över dem måste leva ett liv som är rätt piss, eller har en kall rå humor.

Men när jag innan jobbet skyndar ner till Ica så möter jag en man som skyndar ner för trappen och in i hissen. Jag bor en trappa ner, huset står i en sluttning, så entreplan ligger en trappa upp från mig. Jag begriper inte vad mannen gjorde, varför tog han inte hissen från entreplan, varför skynda ner, var inte detta skumt. Jag grunnar och jagar upp mig. Trollets kommentarer hade lagt en orolig grund i mig, fått en skymt av att någon vill mig illa.

Fantasin skenar medan jag går i det fuktiga mörkret gatan ner till ICA. Att han velat mig illa, men när jag kom ut ur min dörr så bröts hans plan och han som inte hade någonstans att ta vägen tog till hissen som flykt. Att när jag skulle komma hem efter handlingen skulle han ha brutit sig in hos mig och slaktat katterna och skrivit gris på väggen, som när Sharon Tate blev mördad i Augusti 1969. När jag vänder åter, tar trappen ner, så spanar jag, försöker se om någon står gömd under den, eller bakom något av hörnen som leder till den lilla korridor min lägenhet ligger i. Men ingen finns där, ingen stormar fram likt Norman Bates i Psyko med en kniv redo att hugga ner mig. Sätter nyckeln i dörren, katterna möter mig som vanligt. Jag spanar runt, fortfarande orolig att någon ska ha gömt sig någonstans. Lugnet sprider sig. Jag andas ut.

När jag strax efter knatar till arbetet så slår det mig, att hissen alltid står på min våning, det är dess utgångsposition, att han nog istället för att trycka upp den till entreplan och vänta en stund funnit det smidigast att skynda ner till den och ta den upp till sin våning, jo, så måste det vara.

Docksta

Vi var i Docksta i början av september. Mimmi och jag. Vi kom dit en mörk kväll. Vi visste att det skulle vara mörkt och vi var säkra på att våra ögon skulle vänja sig vid mörkret under den 40 minuter långa promenaden från busstoppet till stugan. Vi gick en bit, såg stjärnorna lysa över oss. Det ser en inte stan, jo, en ser stjärnorna, men inte så här, inte detta myller av dem, alla små vars ljus inte tränger igenom stadens belysning. Men vi såg inte vägen vi gick på. Vi trevade fram med osäkra fötter, rädda att kliva i gropar eller snubbla på stenar vi inte kunde se. Efter tio minuter tände vi våra mobilers ficklampor och gick i rask takt. Nu såg vi bara vägen den närmsta metern framför oss, dit ljuset nådde, allt annat slukades i det svarta. Vi slog bort våra rädslor, pratade om Eros Ramazottis musik. Om sånt som är ofarligt, som är harmlöst, som är utan djup. kl 23:30 kom vi fram till det område där stugan ligger, omgiven av andra sommarstugor. Den trygghet det gav att det var tänt i vissa av husen, att det satt några och drack vin på inglasad veranda med tända ljus.

Dagen efter sken solen. Vi tog ett morgondopp i havsfjärden. Vattnet var kallt. förmiddagen var sval. Sen blev det varmt. Vi hade gjort som vi alltid gjort. Köpt cigg under stor show. Osäkra över vilken sort vi skulle ha. För vi är inte rökare, bara i Docksta under september. Bara de dagarna varje år. Jag drar inte ens halsbloss. Jag hade klätt mig för varmt och fick en T-shirt på Woodys. Svart och stor. Vi hade tänkt ta linbanan upp till Skulebergets topp och unna oss mat på restaurangen där. Men eftersom högsäsongen var över så blev det inte så. Det blev pizza vi tog med till en brygga.

När vi cyklade tillbaka till stugan fick min cykel punka. Jag la mig på ett broräcke i solen och Mimmi åkte för att köpa slanglagargrejer. När hon kom tillbaka la hon sig också på broräcket, vi rökte och sa att vi är coolast av alla kusinerna.

Fredagskvälln'

Hon vill åka till havet och se solen gå ner. Hon är på besök, hon bor i inlandet, i en by som sades vara så ful att fåglarna flög upp och ner för att slippa se. Vi tar hennes bil, vi kör ut, mot Homlsund och revet, en sandstrand mellan sommarstugor som vuxit och blivit flotta villor.

När vi åker hem, efter att ha ätit på restaurang Kajutan, efter att ha sett på den bolmande röken ur fabrikerna, fabriker som tornat upp sig likt hotfulla vackra drakar, som ligger där och bidar sin tid och pyser ur sig rök, så tar hon vägen på andra sidan älven, Obbola och Teg-sidan. När helljuset slås på bild världen svartvit. Himlen svart över oss, vägen och den kantande skogen gråvit. Men möten kommer och helljuset slås av och då ligger himlen mörkt blå över oss igen, då anas grönt i det mörka och vägens asfalt är inte längre blekt vitgrå, utan svart under oss.