Igår köpte jag biljetten till dagens 14:30 visning av Tár. Skulle jobba natten och sen ha biobesöket som motivation till att inte sova bort hela dagen.
Somnade ca kl 09:45. Vaknade kl 12, 30 min före larmet. Låg kvar en stund, så klev jag upp, värmde soppa, sminkade mig, klädde mig. Nu var klockan 13:20, bussen skulle gå 14:12. Kollade appen att inte nattens snöfall ställt in bussar eller orsakat förseningar. Satt sedan färdigklädd och väntade på att få gå till bussen. Messade Johannes om att Chaim Topol gått bort, fick inget svar.
När jag kom till bion sa Daniel i kassan att nu sänker du medelåldern på publiken. Såg framför mig några 60plussare i salongen, klev in och det var smockat med äldre, rullatorer stod på rad längst ner. Jag hade plats 28 på rad tre, längst bak i mitten. När jag satte mig slog mina kläders nytvättade doft mot mig, kunde inte minnas sist jag luktade så rent. Flertalet gånger under visningen ringde olika personers mobiler och en hel del behövde gå på toa. Ingen skrattade, jag verkade vara den enda som tyckte filmen var rolig. 2 timmar 40 minuter lång och innan hade jag varit rädd att de få timmarnas sömn och ryktet om filmens snigelfart skulle få mig att kämpa mot sömnen, men jag satt klarvaken och ivrigt till mig filmen igenom. I början av filmen förs långa samtal i långa scener. Tár är självbelåten och pompös scen efter scen och nån gång där under första timmen ville jag gråta över att filmer som denna får och kan bli gjorda. När jag sen gick hem genom stan kändes det som mitt ansikte fått Társ till en början självbelåtna pompösa småflin. Klockan var just efter 17, ännu ljust, men grått. Stilla och grått trots att det var folk överallt i svarta förståndiga vinterkläder med överdragsbyxor som pinnade hit och dit längs med gatorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar