Dammsög, lämnade efter mig en doft av vatten som stått stilla. Som stått stilla mycket länge. Som ett akvarium där fiskar kvävs. Som min eremitkräfta luktade när hon dött och ruttnat i sitt skal. Som alger och dy. Kanske var det från min rumpa, kanske från mitt underliv, där kan en göra en rolig poäng av våtmark där ingen rörelse förekommer. Kanske kom lukten från min rygg, mitt hår, mina lår? Jag vet inte. Den jästa ruttna jordiga blöta lukten följde mig, ville slippa att vända tillbaka in i den, möta den, gå genom den, den gav mig kväljningar.
I natt, vaknade tidigt, vaknade av svettdoften från min kropp. Som en tonåring som spelat fotboll en kylig vårkväll. Varför skulle jag lukta så? Kall och varm under dubbla täcken. Min mun var torr och jag var klarvaken. Kissade. Kissade så mycket igår, mer än jag brukar, kan hålla mig hela nätter för att sen glömma att kissa när jag vaknar och efter frukost och en kanna te kommer jag på att blåsan måste tömmas. Men igår kissade jag på mig. Så snopet. Jag fattade ingenting. Det var ju kväll då och inte en stinkande dammsugning eller en stinkande natt. Bara en vanlig kväll. Gick mot toaletten, skulle kissa, lyfte bort Jussi som älskar toalocket och kanske hände det då, nu i efterhand känns det som så, för nåt hände just då, nåt jag inte trodde skulle resultera i blöta trosor, blöta jeans och rännilar längsmed insidorna av låren. Jag blev verkligen förstummad. Eller så utbrast jag något. Iaf en kraftig inre reaktion. Detta resulterade i att jag kissade konstant. Vågade inte ha något i blåsan ifall det skulle rinna ut så där plötsligt och snopet.
Åter till imorse när jag vaknat så tidigt, då det typ var natt och jag fort givit upp sömnen, att få somna om, istället klev jag upp, gjorde te, pluggade, och när ja skulle resa mig från plugget hade ryggen och höften låst sig i motsatt riktning. En höft som sticker ivrigt upp, kanske 10 centimeter mer åt ena hållet och en överkropp som sticker iväg åt andra. Jag duschade, kunde inte tvåla in fötterna, hukade ihop mig, satt i duschen, sen skulle jag ta mig upp, torka mig, allt var en stel kamp, min kropp var inte min.
Tamara och Jonna kom. Vi pluggade och jag blev snedare och snedare. När de gått la jag mig på dagbädden. Rak i ryggen, nä sne, men platt i ryggen, låren upp va, med fötterna ner i dagbädden. Somnade. Sov en timme. En timme utan värk och när jag vaknade låg jag där stilla och tänkte att nu har det släppt, nu är jag fri, nu är låsningen borta. Satte mig, lite öm, men nog kändes det bättre. Så skulle jag ställa mig upp och föll på knä i smärtan och allt var jag tvungen att se i helfigurspelgeln, så dumt, så onödigt att behöva se sig själv kravla runt, stel, rädd och nästan hjälplös. Kröp till köket. Ville inte tända, ville inte att grannarna skulle se mig så här. Ringde Signe, hon svarade inte. Ringde Agnes, vi pratade i tio min men hon behövde vila rösten pga sjuk, ringde Johannes. Vi pratade en stund. Jag värmde löksoppan, flyttade plåtar, fyllde på katternas vattenskålar och nu sitter jag här, framåtlutad och utan smärta och vågar inte tänka på hur det ska kännas när jag ska räta på mig, resa mig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar