Det snöade igen. Tövädret varvas med nya snömassor och jag skyndade ner till stan, skulle på teater och bussappen sa att bussar kan vara försenade eller helt utebli. Så med andan i halsen, med fötter som aldrig riktigt fick fäste i den växande snösörjan kom jag fram svettig. Svetten rann över min panna. Jag ångande. Ville inte stå nära någon men överallt var det folk och halva umeås kulturliv var där. Nä, alla tycktes vara där.
Efteråt gick vi på Gotthards. Sven hade spelat, han var här på turné med Norrbottensteatern och Anna och jag ville träffa honom och vi satt där i ett litet sällskap, det var Linda som han skrivit och spelat med den kvällen, det var Carl och Linnea, där var Jacob och så två av föreställningens tekniker. Jag drack cola zero. En cola zero på hela kvällen, kanske satt vi där i två timmar. Klockan 23 stängde de, då gick Linda och Sven till hotellet, Jacob gick till sitt på Haga och jag till mitt på Tunnelbacken. Den andra hade gått tidigare.
Det var något med det här senaste snöfallet, som ännu pågår, som började i onsdags - idag är det fredag, som är blött och tungt men gör snöhögarna ännu högre, som gör en frågande, liksom hur lever vi här uppe? Hur kan vi ens umgås i all denna snö? Ibland brun och väldig, ibland vit och ännu väldigare. En får ju inget fotfäste, en halkar till på det nyplogade glatta, en slirar i det blöta moddiga. En står med stövlarna djupt ner i en isblandad pöl och förstår att det enda en kan bära är förståndiga vattentäta skor med högt skaft.
Och hur ska det kunna smälta? Vart ska vattenmassorna ta vägen? Kommer marken luckras upp och bli till brun dallrig lera som ger vika?
Igår när jag gick för att lämna och hämta ny kurslitteratur var det mulet, men påträngande vitt. Jag kisade men vande mig efter ett tag. När vi hämtar våra böcker, som sker uppe på Carlshem, med öppettiden 13-14 varje vardag, så står vi ute, vi ringer ett nummer som sitter på dörren och en vänlig person kommer ut och frågar vilka böcker vi önskar, försvinner sedan in och hämtar dem, kommer så ut med dem och vi skriver på ett papper våra namn, bokens namn, datum, personnummer och telefonnummer och går därifrån. På vägen hem gick jag in på Coop. När mina ögon vant sig vid det översvallande vita från alla håll, från snön på marken, från molnen på himlen, tycktes Coop svagt ljussatt och otroligt gult. Jag hann inte riktigt vänja mig innan jag var klar och blev inte så bländad av att kliva ut i det utplånade ljusa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar