Mitten av juli.

 Badade i älven, jag och Agnes sa till våra brorsbarn att vi nog bara skulle doppa oss. Tanken på älven och dåliga bottnar och kallt strömmade vatten lockade inte. Men när vi kom i hade vi ingen lust att ta oss upp. Den kvällen gick vi en stig hem till min bror. Min bullriga bror ropade förmanade åt oss att skynda på och om hur vackert det var.  Det var vackert. Grönt och frodigt och över ängarna låg solen lågt och gyllene. Min bror bor i en del av stan som ser ut som landet, som lurar en att tro att en är långt från asfalt och raka björkkantade gator. Vi la pussel ute på verandan och hann inte bli klara innan sista bussen gick hem. 

Började jobba igen. Fyra nätter. Fyra lätta nätter då de gamla var rara och ångest och smärtbefriade. Som en dröm. Cyklade omvägar hem på öde gator på morgonen. En av dessa mornar ropade en man på mig. Han kunde mitt namn och när han presenterat sig kände jag igen honom. Vi hade gått folkhögskola samtidigt och då var han ung och välkammad och ytterst trevligt och nu var han lurvig och vildvuxen och fortfarande väldigt trevlig. Han stod och rökte och väntade på bussen hem från sitt nattjobb.

Jag fortsatte träna de där 16 minutrarna med Jane Fonda mellan mina arbetspass.

På lördagen gick Signe och jag och såg Barbie. Min vän Tamara följde med och Signes kompisar Sara och Sebastian. Barbie var oerhört rar och väldigt rolig och vi var glada efteråt. Några i salongen hade klätt sig i rosa, bla min syster. Vi åt på Taj Mahal och kring kl 21 cyklade vi hem.

Jag började se Ugly Betty. Ser och gråter. Blir så rörd  av hur hon kämpar och är så snäll och den queera systersonen som får vara queer och älska mode och musikaler och hudvård. 

På söndagen cyklade jag till Avion. Där var det folk, det vimlade, myllrade. Det var en grå dag med tung luft som gjorde en andfådd lätt och inte lockade någon till stranden. På Ikea handlade jag en ny kudde, ett drapålakan, en lampa. När jag var klar och började cykla hem var jag oväntat pirrig, nästan salig, över utflykten. Att jag lyckades ta mig dit. Att jag fått saker gjorda och sen blev jag ledsen och nära gråten, kanske var det hunger eller nåt hormonellt eller så var det för att jag tappat tron på att jag ska klara något och insikten av mina lågt ställda krav och hur svårt jag har att ens leva upp till dem som slog till.

Igår var Signe och jag hos mamma. Hon ville att vi skulle gräva upp rabatten och flytta blommor så det skulle blomma under hela sommaren. Vi blev jordiga och när vi var klara och fikat lite cyklade vi till Maxi, köpte rökta räkor, vitt fluffigt bröd och aioli, vi köpte ostar och kex och hemma hos mig slängde vi i oss maten och såg Tár. Jag ÄLSKAR Tár.

Imorgon börjar jag jobba igen, fem nätter.

 

Filminspelningen no3.

 De där timmarna den där dagen då jag spelade in film, de var lätta, de rusade fram, jag blev uppslukad och att jag skriver att jag inte lyckades med något, ja det stämmer väl, men jag tror också att jag lyckades fånga något bra, något användbart. Jag tror liksom båda och pga gammal dator kan jag inte se, så jag måste låna en bättre dator, typ film i västerbottens-dator vilket är den jag klipper på, för att se och jag tänker att jag borde fixa mitt hår och spela in igen för många har frågat: har du färgat ditt hår själv? Så jag ser kaos ut i håret. Liksom vid första anblicken kaos. 

Filminspelningen no2.

 Bakade knäckebröd och sen åt jag massa knäckebröd den kvällen då de var nybakta. Jag tuggade och tuggade. Segt och hårt och intensivt tuggande macka efter macka. Tidigt morgonen efter vaknade jag av att musklerna från käken och upp över skallen spände och ömmade. Somnade om och när jag sen vaknat ca kl11 igen var jag i en dimma. Trög i skallen. Trög och öm med skallen ständigt kramad av musklerna. Jag var säker på att dagen var förlorad men av någon anledning blev det den dagen jag spelade in det som skulle göras.

Jag arrangerade matbordet. Jag ställde fram kameran. Jag spelade in scenen om och om igen. Till det att Montzi lessnade och rusade iväg. Det blev en paus och en stund senare spelades en ny scen in. Om och om igen till det att Montzi bara rusade iväg. Jag blev nog aldrig bra. Och skallen var tom. Musklerna stela. Försökte le fromt, men mungiporna var tunga, mungiporna började darra i anspänningen av att le.

Hade mutat mig själv med tanken, tillåtelsen, att den dagen jag spelat in de första scenerna så skulle jag få köpa godis. Handlade på Coop, blev till mig över deras utökade utbud av smågodis och åt en tredjedel av det jag handlat. Mådde illa fort. Åt vidare. Åt ännu lite till. Illamående tilltog i styrka. Efter att ha funderat över detta självplågeri och för att minska risken att det skulle upprepas imorgon så slängde jag godiset i soporna och drack en kanna té.

Filminspelningen.

 Idag var jag nära. Var på gång. Lite seg, tänkte att jag skulle se dokumentären om George Michael först, så jag såg den. Sen såg jag något till, en recenssion av den på youtube. Och då nån gång gick solen i moln, det blev mörkt. Åskan hade mullrat ett tag, även om jag inte var säker på att det var åska, utan tänkte att det kanske är Wheels som hörs, för bullret var ihärdigt, nästan konstant just innan himlen blev mörk. Bristen på ljus gjorde att jag ansåg att film inte kan spelas in och när solen och blå himmel åter kom hade jag tappat den lilla beslutsamhet jag haft. Jag trädande mina 16 minuter till Jane Fonda, åt mat, duschade och nu är nu och det är kväll och ingen film kommer börja spelas in i dag heller.

 Lampskärmen jag köpt kom, jag tränar vidare med Jane Fonda, orkar inte mer än 20 min, Majsan har kvar kragen i några dagar till, tills det läkt där stygnen satt, och jag har inte börjat spela in min film.

Igår kändes det möjligt, jag kände pepp, inspiration, såg bilderna framför mig. 

Idag stel, med en önskan att krypa under täcket. Krypa in i mörkret.

Att se videos på youtube om houseplant-care lugnar och slukar tid. Världen kan inte gå under när någon pratar glatt in i kameran om hur en Burros tail ska skötas.

Prokrastinerar.

 Började umgås med vänner, hade tänkt lägga fokus på filmen men inget hände, jag bara satt där, tom och lat, så då började jag umgås med vänner igen. 

Köpte hårddisk idag. Köpte omeprazol. Hårddisken är för filmen. Kanske kickar det igång mig, att lägga ca 1600 på något och sen inte använde det, så ska jag väl inte låta det bli? På måndag tas Majsans stygn bort och kragen åker av. Då kan filmen börja filmas. Omperazol för min mage. Ständigt intag under flera år. Ett uppehåll från november till mars. Uppehållet ledde till vinterns akuttid på Hälsocentralen.

Tränade efter Jane Fondas träningsvideo. Köpte den för minst ett år sen, tränade då en gång i ca 15 min. Dog då. Inte haft lust att ens försöka igen. Förrän idag. Eller igår, för det var då jag började planera träningen. Ca 30 min pallade jag. Jag hänger inte med i koreografin, vet inte om jag gör något rätt, men mina ben lyfts och armarna viftas och en och annan höftrörelse klämmer jag in. Svetten forsade om mig. Tänker att snart, om nån dag bara, ska jag köra igen. Ska köra igen och igen under hela sommaren. Ska bli fit. Ska bli tight. 

Hemma igen efter middag med vänner satte jag mig ute på balkongen och läste. Kvällen var ljus och varm och inga mygg besvärade mig. Kl 23:50 reste jag mig för att gå in. Balkonggolvet var ännu varmt av dagen.

 Blev rastlös av min lön som var oväntat hög. Köpte två kjolar, en baddräkt, ett par jeans, två rispapperslampskärmar, två blå tallrikar och ca kl 01:30  på natten en lite kaffebryggare. Allt handlades på nätet. Allt kommer i varsitt paket. Jag kommer stå där vid postombudet som att jag skapat mig ett barns julafton för mig själv mitt i högsommaren.

Den kreativa punkan.

 Såg film i midsommar. Såg klipp om valar och havsdjup. Kaskelotten som jagar på djup så djupa att vi inte vet hur jakten går till. 

Varje dag tänker jag att imorgon tar jag fram kameran. Har fått för mig att jag måste kolla på den innan jag bestämmer, innan jag planerar, dagarna för inspelning. Borde verkligen höra av mig till Eva. Majsans stygn tas bort om en vecka. Krage av. Då kan inspelningen börja. Då finns två veckor innan jag börjar jobba. Två veckor Eva säkert är iväg på semester.

Just nu har jag bromsat mitt skapande. Fegat ur. Fegat ur pga rädd för tekniken. Igen. Jag som tog tag i saken och lärde mig och nu, nu förmår jag inte börja om igen. Tillbaka på noll. Stod vid skåpet igår, blev matt och svag av tanken att kameran ligger där inne och jag behöver bara låsa upp och plocka fram, men omöjligt kändes det. Känns det än.

Hatar teknik. Ghaaaa. 

Igår var Mysan och jag på Bildmuseet. Vi var lite hånfulla. Men vi älskade det ändå. Att konst finns, att detta finns att gå runt i och fundera på. Vi fick höra en presentation av två konstverk och det kändes som lyx och frihet i dessa oroliga tider. Båten som skjönk till 5000m djup i medelhavet och drog mängder av barn och vuxna med sig. Kriget i Ukraina. Torkan och hettan i delar av världen. Och här kan jag och Mysan få se konst och strosa runt i en sömning stad en söndag efter midsommar. Vi åt på Max. Jag chilicheese och en smoothie på jordgubb och banan. Vi satte oss under ett träd på Vasaplan och spanade på folk medan vi väntade på Mysans buss. Jag hade en pappkasse med Gullrankor hon skulle få. Jag var klädd i vitt, linnesskjorta och jeans. Mysan kokade i heltäckande fleece pga myggen i Mjösjö hon lämnat tidigare på dan.

Trampade mig hela vägen hem, upp för swingen, upp för Klintvägen. Klev inte av, så som jag brukar, och ledde cykeln. Envetet och envist tog jag i hårdare när jag ville ge upp. Tänk om jag kunde ha den motivation varje dag, om jag kunde ha den när det kommer till kameran, till skapandet, då skulle jag ha en film snart. Då skulle jag inte vara ett svettigt daller av besvikelser, oro och stress.

Fördraget.

 Persiennerna neddragna. Fördragna. Iaf halvt. Till två tredjedelar. Nog för att krukväxterna ska få lite ljus. 

Det luktar illa och är dammigt. Hade dammsugit om om inte Majsan nu behövt sin lugn och ro och hade jag varit en uppstyrd förutseende person hade jag dammsugit igår medan jag väntade på att Majsans operation skulle bli klar. 

Gick ut med komposten med hopp om att det var den som luktade. Men lukten är kvar. Tjock men svag, ett fylligt anande, nästan matigt, som en kryddig gryta som ätits, gått genom tarmarna och kommit ut igen. 

Fick ett andra mejl om att bildström stängs ner. Vet inte vad bildström är. Men misstänker att det lär jag snart märka. 

Majsans öga.

 Värmen kom förra helgen, tror jag. Har släppt ner persiennerna och vinklat för. En känner skillnaden direkt. En sån ful men effektiv lösning. Inget tycks vackert bakom fördragna persienner.

Majsan busade runt, pigg och full av liv och ville inte låta sig infångas. Jag blev allt mer stressad, för bussen skulle gå och vi hade en tid att passa. Fick grepp om henne och stoppade ner henne i väskan och så smet hon ut innan jag han stänga och processen fick börja om. Vi kom iväg. Hon fick sitt öga bortopererat och jag strosade genom stan och den varma morgonen blev allt mer het.

Förbi Lampray. Hann prata med Linus en stund, fick låna en hårddisk.

Gick längs älven hem.

Sen väntade jag. 

Klippte av Jussi hennes varma päls. Hon blev pigg och brottade omkull Montzi. 

Väntade igen. Försökte att inte somna. Tänkte att de skulle höra av sig innan lunch men först kl 14 ringde veterinären. Majsan hade börjat blöda och fått sövas igen och nu kunde jag komma och hämta henne.

Åter på buss. Åter hos veterinären. Åter ut i hettan och vänta på buss tillbaka.

Hemma igen duschar jag av de två klänningar jag hunnit blöta ner med min svett under dagen. Hörde Majsan knata runt, hörde hur kragen som ska skydda såret skrapade mot saker. Somnade. När jag vaknade igen, ca kl 19 hade hon druckit vatten men pga den korta nosen hade omläggningen doppats och vattnet i vattenskålarna färgats rosa av blod. Bytte vatten.

Pratade i telefon med Mysan.

Har tid för återbesök för Majsan kl 10 imorgon.

Barret har fått nygammal färg.

 Blekte håret. Färgade det rött. Försökte färga det rött. Siktade på mjukt orange. Blonderingen var effektiv och snabb  och det blev ljusare än vad jag tänkt och när den rödblonda hårfärgen fått verka sina 25 minuter var jag guldigt blank i håret. Så blank att det ser ut som en peruk mot min medelåldershud. Sminkade mig direkt, mjukade upp kontrasten en aning med att låta även fejset bli artificiellt. 

Så har semestern börjat och pågått ett tag.

 Gick på semester och stannade, kröp ihop, varit i en dimma. Jag skulle göra film, spela in eller iaf planera, så jag skulle stå startklar när Majsan öga är bortopererat. Istället så har jag sett om Veep och sett otaliga klipp på youtube jag inte längre minns. 

Mamma opererades för en slumpmässigt upptäckt cancer, allt skedde så fort, upptäckten av tumören och operationen och mamma verkar så glad och vi alla är lite lättade men vågar inte helt andas ut.

Bokat tvättstugan två gånger, men bara för att torktumlaren var trasig och jag inte hann torka allt i torkskåpet.

Har varit på bio, i lördags gick jag själv, ensam i stora salongen på folkets bio såg jag Asteroid city av Wes Anderson. Blev lycklig när den drog igång, konstlad och stel och uttänkt i minsta detalj, i svartvitt och sprakade färg och alldeles underbar. Efteråt drack jag armenisk sprit hos knutte och klappade en pudel. 

På söndagen gick lilla nystartade skräckfilmsklubben och såg The Pope's Exorcist där Russell Crowe drog runt i prästrock på en skoter och drev ut demoner. En kort stund blev mina ben svaga av skräck, men mest var det bara mysigt och lite dumt och med ett slut upplagt för 199 uppföljare. 

Värmen kom i måndags. Jag började ha klänning. Hämtade växter hos mamma till min balkong. Paprika och tomat. 

Så här seg var jag igår. Sov till kl 10, låg kvar. Vid 11 åt jag frukost, rågbröd med ost och gurka. Drack té och såg Veep. Duschade. Blev hungrig igen. Kokade rödbetor. Att koka rödbetor tar tid. Åt dem med smör. Kl 14:59 klev jag på bussen nr 2 till Söderslätts handelsområde. 34 minuter skulle resan dit ta. Jag hade tänkt ta med mig en bok att läsa under färden, men det gjorde jag inte. Hade ett ärende jag skulle göra som fort var avklarat, svepte sen igenom Ikea, gick runt inne på Avion. På Avions övervåning står lokaler tomma, genom de enorma fönster vid rulltrappan syns parkeringen och åkermarkerna utanför i solgasset. Hann åka hem på samma biljett som tog mig dit. Klev på bussen kl 15:57. Hoppade av på Gammlia och gick fort igenom konsthögskolans kandidatutställning och drack en cappuccino och slukade en kokostopp med vit chocklad innan de stängde. Handlade på Ica Berghem, saker att göra müsli på och libabröd, oliver och yoghurt. Hemma åt jag oliverna, låg ner, såg dokument inifrån. Nåt mer gjorde jag nog, för tiden gick och middag lagade jag sent, Shakshuka, läste lite, ringde Mysan, såg Akira Kurosawas Dondeskaden, såg klart Veep. Somnade ca kl 02:10.

Lördagsmorgonen.

 Tog bussen hem efter arbetsnatten. Aldrig gjort det förr, varken till arbetet eller hem. Men denna lördagsmorgon kändes det som ett äventyr. Hann handla på Kvantum innan. Fick vänta några minuter. Såg framför mig att bussen skulle vara tom, för det var lördag och tidigt, klockan 07:48 skulle den gå från hållplatsen och det gjorde den. Jag satte mig långt bak, tog av mig solglasögonen, ville inte ha något som skulle hindra intrycken, och spanade ut på det gröna folktomma. Det är så grönt nu att en knappt ser staden. Tre hållplatser. Lilljansberget, Samhällsvetarhuset och Umeå Universistetssjukhus. Där kliver jag av. Går genom parken de bygger om och hem. Klockan 10 somnade jag på dagbädden i vardagsrummet, efter att ha ätit en tallrik yoghurt och müsli, druckit en Sprite zero, en kopp té samt sett 80% av en dokumentär om Meryl Streep. Kl 13:30 vaknade jag. 

Länkar till mina filmer.

@janabringlove

Sunny Girl

Nätter och dagar i juli

The Lonely Cougar And The Heartbroken stud

Samt att de två Victor regisserat och klippt, Ta av mig och Jag vill nå dig, finns på Drakenfilm.

Dit vintersolen når.

 Dagdrömmer om en nybyggd mindre lägenhet högt upp i ett hus. Så högt upp att vintersolen når in. En lägenhet för unga, en första lägenhet med ful öppen planlösning, en för de med kapital och framtid, ett första steg på bostadsmarknaden. 

Har ju min drömlägenhet, den jag bor i nu, kök och hall och vardagsrum och klädkammare och sovrum och badrum. En balkong. Stora fönster. Allt jag önskar. Alla saker jag har som jag nästan älskar, känner ett starkt band till, som kanske rotar mig, ger mig bas. Visst, den nås ej av solen mellan november och februari, jo, ibland, genom att reflekteras mot huset mittemot och in i min en kort minut under midvinterns gryningar.

Men jag dagdrömmer om att vara nån annan, nån som inte fyller 45 och aldrig kommer ha råd att köpa ett eget boende, utan vara den som har råd och kommer fortsätta ha råd att hugga för sig, tjäna pengar, prestera och utvecklas och som inte blir fäst vid saker, utan möblerar sparsamt och rotlöst, som bara ser ett hem som en hållplats på vägen. Som sitter där uppe i solskenet i en äggulegul soffa bland krukväxter och kala väggar  en stund och sen iväg på nya äventyr.

Magen.

 Såg inte Paddington 2. Såg en fransk film med Sophie Marceau som har en pappa som vill få dödshjälp. Hanna Schygulla hade också en roll. 

Igår vaknade jag ledsen, magen sjöng sin sorg ut i hela kroppen. Pluggade med Jonna. Samt att läkaren lämnade rapport via telefon om mitt senaste provsvar och nytt prov ska tas. Såklart blev jag helt sjuk framåt kvällen. Magen svällde och gjorde ont och jag förstod att jag var döende. Tog djupa andetag, stoppade undergångstankarna med att se reactionvideos av folk som såg Finlands bidrag i ESC. Cha Cha Cha. Jag grät när såg såg att de blev så där överspelat till sig, så där som en måste bli när en filmar sin reaktion. Igår kväll tyckte jag att Cha Cha Cha var det största som hänt på länge. Jag tänkte att låten och framförandet var ett konstverk. 

Idag gjorde jag prov i Gerontologi och Geriatrik. Idag förbereder jag mig för en dödsdom och lyfter på locket till hoppet. Jag har gjort ärenden. Köpte kattsand, toapapper, rödbetor, potatis, sötpotatis, kyckling, olja, smör. Glömde köpa yoghurt. Ska sova en stund snart, så fort jag ätit något, för att i natt jobbar jag extra. Det blir bra, bra att skingra tankarna, göra något konkret och få extra pengar.

ps. har inte fått en dödsdom av någon läkare, det är bara en känsla inför fortsatt utredning.

En soffa till en familj.

 Igår var jag pigg. Gjorde ärenden, lagade storkok, bar upp balkongmöblerna, dammsög. Kände mig normal. Som att jag skulle orka ett normalt liv. Började drömma om en familj, för det kändes som jag skulle ha energi till det. Började drömma om en stor gul soffa jag och min ihop fantiserade lilla familj skulle hänga i. Jag planerade ommöblering av just denna lägenhet, att här skulle en familj kunna bo, kanske skulle tom mina ihop fantiserade ungar gilla att bo trångt, iaf till att de blir tonåringar. Och där skulle jag stå med långt grått hår och skrattrynkor och laga mat och baka bröd och ha tålamod och värme.

I natt stördes sömnen av Majsan som var vild och välte ut krukor och slog på grejer och levde allmän rövare och under dagen var skallen min en ömmande seg gegga. Den trötta kroppen var tillbaka. Så snabbt. En dålig natt så ligger jag platt. Tröttheten la sig som blå sorg i magen, sorg som letar sig upp i halsen och fyller bröstet vid vissa andetag. 

Annars idag så pluggade jag med Jonna, sen impregnerade jag mina ljusa möbler som står och torkar och därför har jag under kvällen hängt i min säng. Åt fil och müsli och bröd med ost till middag. Ska göra té nu, ska se Paddington 2. Eller jag vet inte, det är ju en familjefilm, alltså en barnfilm. Hugh Grant är med, han gillar jag nu på hans äldre dar.

De tre katterna.

 Jag har inte ekonomi för tre katter. Inte när de blir sjuka. Inte två på samma gång. 

Majsan har ett öga som strular, som behöver opereras eller tas bort. Enögda katter har det bra sa veterinären. Alternativet är att åka till Sundsvall och låta en ögonexpert se om operation är möjlig. Om det är värt det. För ögat kan ändå komma att behövas opereras bort. 

Montzi slutade äta och Jonna körde mig till en akuttid hos veterinär i Vännäs. Hennes barn somnade i baksätet. Montzi har inflammation i tandköttet och smärta därför. Inget gjordes på plats, jag skulle kontakta veterinär med kunnande om tänder dagen efter, vilket jag gjorde och hon har tid 30/5 kl 08:30 på morgonen. Mysan kom och hämtade mig och Montzi. Hardy, hennes son, sov i baksätet. Han hade velat följa med för att träffa mig och inte stanna hemma och se film med sin storebror. Han sov hela vägen. Han träffade varken mig eller såg film den kvällen. 

Solen sken in genom dammiga fönster i väntrummet. Det var bara jag där, nån kom ut och med en hund på bår, nån hämtade sprutor, en annan städade en toalett. Men de var bara där korta stunder. Annars bara jag, solskenet och en kyl som en kunde köpa måltider och gobitar ur via swish. Och Montzi i väskan.

Montzi åt kokt kyckling när vi kom hem. Hon äter lite nu, men hon äter. Jag kokar kycklingvingar åt henne som jag sen rensar benen ur och låter svalna i sitt avkok så det blir gelé.

Jag har försäkringar på mina katter. Självrisken är 2500 kr. Men om ögon- och tandvård ingår vet jag inte. Det kan vara så att det inte gör det och de ca 10 000 det skulle kosta att ta bort ett öga kan jag nog skrapa ihop. Men inte om jag också ska betala ca 7000 för en tandoperation. 

Så här sitter jag för att samla ork att ringa Agria och höra vad som gäller.  Redo att rasa som ett okunnigt korthus.

Vårkvällen.

 Efter nattarnas teammöte gick jag och handlade på Kvantum. Det skymde och gatlysena hade tänts när jag kom ut från affären. Himlen var ljusblå med stjärnor på. Jag fick en längtan efter att ta bussen hem. Att åka buss en sen kväll med en vacker vårhimmel utanför. Sitta inne i det gula skenet, kanske är bussen nästan tom, kanske halvfull. Skumpa ner för backen och se ut genom fönstret på vårljuset och av gatlysen upplysta cykelvägar och bortanför i kontrast mot himmeln en svart taggig rand av skog och hustak. Kanske skulle jag ringa upp min kusin och kanske skulle vi prata så jag glömde min hållplats och fått gå tillbaka upp genom östra station. Men enligt appen hade bussen just gått och nästa skulle gå om 25 min. Om 25 min skulle jag nästan vara hemma om jag promenerade. Så jag knatade hem. 

Väl hemma messade jag kusinen om jag kan ringa upp, men hon hade däckat framför en film och vi bestämde att höras imorgon. Äter smörgåsar, dricker té och ser ett program om rika i Sverige på SVTplay. Sitter vid mitt köksbord, taklampan tänd och speglas i fönstret som blivit svart av natten utanför. Nån säger att ett visst mått av ojämlikhet gagnar ett samhälle, nån med tysk brytning på sin engelska säger att det är bra om rika har det bra och att det är bättre nu när vi har flest rika per capita i världen än på 70-talet då de flydde landet för Danmark, Tyskland och Schweiz. Men ingen säger hur vi ska få folk att vilja arbeta inom vården, för vem vill göra det när stor rikedom är målet med arbetet? 

Valborgshelgen.

 Trötthet kom över mig, leder och hud och hjärna kändes ömma och svullna. Kunde igår inte bestämma mig, vi skulle på bio, Signe och jag, vi skulle äta tidigare. Vi skulle se tre timmar långa Beau is afraid. Vi skulle äta Indiskt. Så tog det bara stopp, att duscha, att klä sig, att äta lunch, allt var som ett motstånd, som att det skulle göras i en vattenström. Ringde Signe, höll på att ställa in, men vi sköt på middagen 30 minuter. 

På Bussen ner på stan var unga män högröstade och redo för fest. Vi satt mitt i deras bröl. 

Vi åt på Taj Mahal, vi åt båda Paneer Hindustani. Vi köpte båda varsitt Nan och varsin cola zero. Vi åt inte upp våra Nan, de var kompakta och vaniljsmaken tog över. 

Beau is afraid var tre timmar av mörka roliga grymma scener, roades av varenda en, men tyckte ändå inte att de gjorde filmen bra.

Klockan 22 lämnade vi Folkets bio, himlen hade svaga ljusblå spår kvar av dagen. Vi gick längs kungsgatan och det dofta starkt av röka, nån ca 100 meter framför oss bolmade på en joint som aldrig tycktes ta slut och vi var förundrade över hur avslappnad han var kring det hela, men kanske hör det till effekten av drogen?

Idag vaknade jag inte heller till, samma ömma svullnad till kropp och själ. Skulle plugga, skulle göra klart uppgift sju och börja på uppgift åtta. Men såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av Veep. Handlade även inlagda gurkor, två burkar, åt halva av den ena burken när jag kom hem. Handlade även burktomater, tomatjuice, citroner och parmesan. Drack tre glas med tomatjuice, citron och tabasco. Kokade tomatsås som jag åt med pasta och parmesan kl 19. Magen arbetade så den blev hård som en sköld. Då var jag redo att plugga, gjorde klart uppgift sju. Lämnade in. Började inte på uppgift 8.

Diskade. 

Började se Before Sunrise. Bara sett ca 20 minuter hittills. Har sett den förr. Det högg till över tiden som gått. Filmen såg gammal ut. Jag vet hur gammal Eathan Hawk ser ut idag, fårad och vild. Då 1995 hade han babysläta kinder. Jag fyllde 17 året den hade premiär, min vän Eva älskade den, vi hyrde den nog, såg den i vårat lilla gäng av jag och Eva och Karin, Lotta, Kristina, Marja och Maria. Det högg också till över att inte vara ung längre. Deras möte där på tåget. De liknande möten jag själv haft. De unga männens blickar jag fått när jag var ung som dom, när dom tagit kontakt, på resa, i en skivbutik, på ett café, under ett arbeten vi gjort ihop, under kurser vi pluggat tillsammans. Nu händer inte sånt. Eller jo, men då är det nån gränslös person som blir påstridig. Det suger liksom till i magen över tiden som går, jag blir yr och knäsvag, hjärnan hänger inte med, den stannar kvar. 28 år fyller filmen i år. 45 fyller jag.