Valborgshelgen.

 Trötthet kom över mig, leder och hud och hjärna kändes ömma och svullna. Kunde igår inte bestämma mig, vi skulle på bio, Signe och jag, vi skulle äta tidigare. Vi skulle se tre timmar långa Beau is afraid. Vi skulle äta Indiskt. Så tog det bara stopp, att duscha, att klä sig, att äta lunch, allt var som ett motstånd, som att det skulle göras i en vattenström. Ringde Signe, höll på att ställa in, men vi sköt på middagen 30 minuter. 

På Bussen ner på stan var unga män högröstade och redo för fest. Vi satt mitt i deras bröl. 

Vi åt på Taj Mahal, vi åt båda Paneer Hindustani. Vi köpte båda varsitt Nan och varsin cola zero. Vi åt inte upp våra Nan, de var kompakta och vaniljsmaken tog över. 

Beau is afraid var tre timmar av mörka roliga grymma scener, roades av varenda en, men tyckte ändå inte att de gjorde filmen bra.

Klockan 22 lämnade vi Folkets bio, himlen hade svaga ljusblå spår kvar av dagen. Vi gick längs kungsgatan och det dofta starkt av röka, nån ca 100 meter framför oss bolmade på en joint som aldrig tycktes ta slut och vi var förundrade över hur avslappnad han var kring det hela, men kanske hör det till effekten av drogen?

Idag vaknade jag inte heller till, samma ömma svullnad till kropp och själ. Skulle plugga, skulle göra klart uppgift sju och börja på uppgift åtta. Men såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av Veep. Handlade även inlagda gurkor, två burkar, åt halva av den ena burken när jag kom hem. Handlade även burktomater, tomatjuice, citroner och parmesan. Drack tre glas med tomatjuice, citron och tabasco. Kokade tomatsås som jag åt med pasta och parmesan kl 19. Magen arbetade så den blev hård som en sköld. Då var jag redo att plugga, gjorde klart uppgift sju. Lämnade in. Började inte på uppgift 8.

Diskade. 

Började se Before Sunrise. Bara sett ca 20 minuter hittills. Har sett den förr. Det högg till över tiden som gått. Filmen såg gammal ut. Jag vet hur gammal Eathan Hawk ser ut idag, fårad och vild. Då 1995 hade han babysläta kinder. Jag fyllde 17 året den hade premiär, min vän Eva älskade den, vi hyrde den nog, såg den i vårat lilla gäng av jag och Eva och Karin, Lotta, Kristina, Marja och Maria. Det högg också till över att inte vara ung längre. Deras möte där på tåget. De liknande möten jag själv haft. De unga männens blickar jag fått när jag var ung som dom, när dom tagit kontakt, på resa, i en skivbutik, på ett café, under ett arbeten vi gjort ihop, under kurser vi pluggat tillsammans. Nu händer inte sånt. Eller jo, men då är det nån gränslös person som blir påstridig. Det suger liksom till i magen över tiden som går, jag blir yr och knäsvag, hjärnan hänger inte med, den stannar kvar. 28 år fyller filmen i år. 45 fyller jag.