Vårkvällen.

 Efter nattarnas teammöte gick jag och handlade på Kvantum. Det skymde och gatlysena hade tänts när jag kom ut från affären. Himlen var ljusblå med stjärnor på. Jag fick en längtan efter att ta bussen hem. Att åka buss en sen kväll med en vacker vårhimmel utanför. Sitta inne i det gula skenet, kanske är bussen nästan tom, kanske halvfull. Skumpa ner för backen och se ut genom fönstret på vårljuset och av gatlysen upplysta cykelvägar och bortanför i kontrast mot himmeln en svart taggig rand av skog och hustak. Kanske skulle jag ringa upp min kusin och kanske skulle vi prata så jag glömde min hållplats och fått gå tillbaka upp genom östra station. Men enligt appen hade bussen just gått och nästa skulle gå om 25 min. Om 25 min skulle jag nästan vara hemma om jag promenerade. Så jag knatade hem. 

Väl hemma messade jag kusinen om jag kan ringa upp, men hon hade däckat framför en film och vi bestämde att höras imorgon. Äter smörgåsar, dricker té och ser ett program om rika i Sverige på SVTplay. Sitter vid mitt köksbord, taklampan tänd och speglas i fönstret som blivit svart av natten utanför. Nån säger att ett visst mått av ojämlikhet gagnar ett samhälle, nån med tysk brytning på sin engelska säger att det är bra om rika har det bra och att det är bättre nu när vi har flest rika per capita i världen än på 70-talet då de flydde landet för Danmark, Tyskland och Schweiz. Men ingen säger hur vi ska få folk att vilja arbeta inom vården, för vem vill göra det när stor rikedom är målet med arbetet?