Taxar.

Ligger i soffan. Krypit ner under det täcke jag hämtat från sängen. Jag fryser. Har ätit det godis jag tidigare köpt. Chokladöverdragna skumbananer, Lakrisal, rosa skumsvampar, de beiga skumsvaparna. Druckit en kopp te. Jag känner hungern. Men är för trött för att känna aptit. Har mat förberedd. Potatismos och köttbullar. Två redan skalade morötter samt en blodapelsin. Det finns redo i min kyl. Bara att värma det som ska värmas. Men aptiten är borta. Tröttheten har tagit över och jag önskar så att jag redan ätit, att klockan skulle vara över 22 och jag skulle kunna slockna.

Har datorn i knät. Ser en dokumentär om Anna Magnani. Hon verkar ha haft en långhårig tax. Imorse, då jag lyssnade på Bachelor, så kollade jag upp om just långhåriga taxar. Tänker att en sån skulle klä mig så bra. Men ärligt, där jag är nu, med jobb, med ork, så är mjuka katter som kryper nära och går på låda det mest lämpliga sällskapet. En ivrig hund, en liten rackare gjort för grytjakt, åh, den skulle bli helt omöjlig i min ägo.

Inskolningen no2.

Känner mig inte klar med inskolningen. Han som pratade så mycket. Mycket av det han sa har tagit över min hjärna.

Han visade en film han gjort med sin klass. Han går på universitetet, läser något med kroppen. Han visade en film de gjort till en fest med filmtema. Sju minuter lång. Fem killar som fånar sig. Juckar mot någons huvud, låtsas gråter, säger coola repliker, poserar, brister ut i skratt. Han ser över min axel. Han skrattar högt, han säger: Vi improviserade allt. Han säger det liksom stolt. Han skrattar vidare. Han har nästan sin haka vilande på min axel. Jag ler. Ler artigt och tänker: tar inte detta slut snart. Tänker dan efter att jag borde gjort som Ingrid Bergman gjort när Ingemar Bergman visade en film, som han tydligen gjorde varje onsdag under alla sin filminspelningar. Ingrid hade rest sig upp efter någon minut och sagt: Detta har jag inte tid med. Sen hade hon gått. Kvar satt Ingemar med alla de andra, de som kände vördnad för honom och de såg väl klart även denna film.

Men jag bara log artigt. Jag berömde även honom för hans skådespeleri. Sa att i filmen var han en helt annan person. Nu var hans roll ganska tyst och klädd i kostym. Framför mig, eller just då, bakom mig, var en ung man i vårdarbetskläder och med en mun som gick i ett.

Han sa att jag borde backpacka. Att det är det bästa sättet att resa. Han sa att jag antagligen gillar lyx och vill åka på flotta resor, men borde åka och backpacka. Jag sa nej, det vill jag inte. Jag resar aldrig.

Han berättade om demonen som först visade sig som en svart korp, sen som en svart hund och så kröp den fram i mänsklig form, men förkolnad och ännu en gång som en ung flicka som bankade på dörren så lägenheten skakat och ett dån han aldrig hört förr dundrade fram för varje slag hon slog.

Det kom en sexscen på tv:n. Han kom in på Tinder. Att han lagt ner  Tinder pga alla psycho brudar som fast han sagt att han bara vill ha sex och de säger att de bara vill ha sex,  vill de sedan ha mer och det blir en massa tjafs och han ville bara loose some steam. Kanske har han rätt där.

Han hade trott att jag var 28 år. Det smickrade mig.

Lördagen.

Vaknade som vanligt när det är en ledig natt klockan 5 på morgonen. Helt utan lust att somna om. Såg alla kvarvarande avsnitt av Bachelor. Nej,  lyssnade på de kvarvarande avsnitten av Bachelor. För jag har nästan slutat bry mig om vem Simon och Felix ska välja. Medan ljuden från de sista dejterna hördes gick jag genom Pinterest, matrecept, scrollade genom DN m.m.

Kl 7:30 steg jag upp. Diskade, lagade frukost, åt frukost och sen är det liksom en dimma. Allt blev en väntan på tvättiden kl 13-16. Ringde Agnes och lagade mat. Mer måste jag ha gjort, men vad? Det vet jag ej.

Tvättade och skulle när jag tvättat klart gå till film i Västerbottens lokaler och redigera film. Istället tog jag fram alla skor av läder och smorde in dem. Smorde även in en väska. Plockade bort alla skor som hör barmarkssäsongen till och ställde vinterpjucken ordentligt på rad i hallen. Sen kände jag verkligen inte för att gå och redigera film. Gick och handlade och snön föll kall och blöt och marken var ömsom krispig, ömsom blaskig och kändes förrädisk, som att den skulle svepa mig ikull med hala fläckar.

Skulle inte handla godis. Det ska bli ett slut på mitt godisätande. Men jag handlade godis. Samt grejer för det franska käk jag imorgon ska ge mig på. Tror Fransk mat är bra mat. Massa grönsaker och kryddor som inte är starka, men fylliga. En lagom mängd kött. Igår köpte jag äntligen en gryta, så att det ska kunna bli av. Imorgon ska jag laga Choucroute och nån gång snart blir det boeuf bourguignon

Krukväxterna.

Jag vet inte om det var en så bra ide med krukväxter. Tycker fortfarande att det är fint. Men murgrönan i mitt tak håller på att förvandlas till torrt fnöske. Upptäckte även att den lilla kaffeplantan, som ännu är grön, var lika torr och knastrig den. Kanske har jag vattnat ihjäl dem. Murgrönans jord är ännu fuktig. Kaffeplantan har torr jord. Två kaktusar har jag vattnat ihjäl. En liten porslinsblomma kämpar för sitt liv och jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Den stora kaktusen tycks stå stadigt och jag hoppas så att jag inte råkar paja den. Den är så fin. Apsvansen är dock i någon skrump-fas. Paschiran tycks leva.

Paschiran och den stora kaktusen är de jag tycker bäst om. Ska nog satsa på den typ av växter i framtiden, när ljuset vänder åter ska jag skaffa de stora växterna. En stor kaktus som kan växa sig ännu större. Men en ampellilja till taket. Finns skolmatsals-vibe på den, men mitt hem kan nog motverka den känslan.

Lucia.

Pinterest.

Nyvaknad. Sov djupt. In i sömnen kl 10:00. Vakna kl 18:00. eller försöker vakna kl 18:00. Mitt hår är otvättat - därför stripigt. Ögonen bleka. Den nya mascaran som inte går bort trots ansiktstvätt och sen smudge så fult under ögonen. Min förra mascara gick inte heller bort i tvätt, men den liksom la sig fint efter sömn.

Äter min frukost, tre rostmackor med honung, en halv honungsmelon, kaffe och äppeljuice. Åt en annan frukost på morgonen, innan jag somnade. En burrito med potatis och fläsk, guacamole. En liten skål stjälkselleri och en virgin Mary som jag tycker är så god varje morgon att jag svär högt och nöjt.

Det är halt ute. Blött, halt och mörkt. Det sämsta vädret. Jag som alltid går i en timme innan jobbet, går en runda, tar i med stegen så att svetten ska lacka. Men nu när varje steg är en risk att halka blir det kortaste vägen ner för backen till jobbet. Det tar också nästan en timme pga pingvinstegen, men kroppen får aldrig ta i. Blodets pumpas inte runt.

Jag som aldrig hatar något väder, har nu insett att jag iaf tycker mycket illa om halkan.

Men nu, denna tid med frukost, det är min egen tid under arbetsperioderna. Det är då jag scrollar genom Pinterest, eller ser grejer på youtube, kanske läser en artikel, men det är ytterst sällan. Men min Pinterest har förvandlats till en mardröm. De bilder den nu föreslår är unga tjejer som poserar med sitt långa hår. Inget är intressant. Var tog växterna vägen? De fint inredda rummen? Var tog de övergivna miljöerna i vackra färger vägen? När klickade jag ingång detta nya flöde av ointressanta tjejer?

Nu ska jag svepa kaffet, tugga i mig melonen och dra iväg till arbetet.

Ananas.

Idag vakar jag av. Ger mig själv mindre timmars sömn så jag ska sova den kommande natten. Klev trött upp kl 14:30. Gjorde min frukost. Fick i mig allt kaffe, men inte alla smörgåsar med honung. En halv blev kvar. Glömde för ett tag bort den lilla skålen med färsk ananas. Men började äta av den. Åt även en liten skål ananas igår och det gjorde min mun öm. Ananas är starkt, brännande liksom. Kanske frätande. Möjligen är jag allergisk. Ännu var munnen öm. Dagens ananas gjorde ont i min ömma käft. Jag tuggande ändå på. Långsamt. Envetet. Ondare och ondare för varje tugga. Sen la jag av. Slutade äta.

Gjorde mig i ordning och tog mig ner på stan för en middag med Mika som är här. Hon är på turne, är turneledare för en föreställning som spelar imorgon och i övermorgon. Vi bestämde oss för indiskt. Vi fick in våra rätter. Min mat var nog inte särskilt stark, men varje tugga sved liksom till i de tusen sår som tycks klä min gom. Jag fick i mig hälften. Resten bad jag att få i en låda hem. Nu står det i min kyl. Hemma stod frukostresterna kvar på sin bricka, honungen aningens bortslickad av nån av katterna. Den får stå kvar till imorgon. Då är jag nog utvilad för att ett bortplockande av den inte ens kommer kännas. Ikväll känns allt oöverstigligt.

Morgonen.

Har vaknat nu. Är frusen och kall och längtar tillbaka till sängen. När jag somnade strax efter kl 10 hade det just ljusnat. Då nådde lite av solen mina gardiner. Små gyllene strålar genom det gråblå.

Inskolningen.

Hade en inskolning i natt. Han skammade mig för att jag inte visste vem Sun Zi var och sen lästa han nästan inget i boken han hade med sig: Krigskonsten av Sun Zi.

Krigskonsten läser en om en vill lära sig hur en ska tänka för att få övertaget, typ världsledare har läst och lärt av den. Så sa inskolningen till mig. Han tyckte det var konstigt att jag som är över 40 inte har hört talas om denna Sun Zi. Han sa det mer än en gång. Han tyckte jag skulle läsa boken och lära av den.

För vem sa jag och slog ut med armarna. Här är jag ju ensam och de vänner jag har runt mig ser jag inte som fiender jag måste få övertaget över. Sen undrade jag vad som händer om båda parter läst och lärt av Sun Zi. Om båda blivit mästare i övertag och bara ägnar sig åt att förutspå motståndarens tankebanor. Men inskolningen hade inget svar på det. Han hade bara kommit några sidor än, vad jag såg, så det fanns mycket kvar att läsa och lära.

Inskolningen pratade också om anime och om de olika mjukisar han har. Jag är mycket förtjust i män i mjukisar. Särskilt de grå och inskolningen var en vacker ung man. Men mitt huvud var sönderpratat. Som att mina öron kippat efter tystnad men aldrig fått det. Så tanken på honom i grå mjukisar i olika modeller var inget som kittlade, vilket självklart inte var hans syfte med att berätta om dem. Minns inte varför han beskrev dem så noga, vad som utlöst denna av alla utläggningar.

Natten tog slut timmar innan solen gått upp. Vårt pass var över. Hans ögon tindrade piggt, hans hy hade ännu lyster. Jag såg mig i mobilen, såg de trötta ögonen, påsarna under dem, denna blekhet som liksom är matt fast hyn är glansig. Jag började gå hem. Stannade och tog ett par selfies efter att jag gått, fått igång blodet, sprungit upp för en trapp så hyn blossade subtilt. Himlen lyste blå över mig. Hemma ångrade jag att jag inte fotat även någon vy. Inte bara bilder på mig hade varit kul att lägga ut här. Det får bli en annan gång.

Till och från jobbet kläderna.

Skrev om dem tidigare, liknade dem med vad gubben i huset i skogen i inlandet bär när han sjunger på dialekt ingen modern människa förstår, liknade dem med det barnet under 13 år bär när det riskerar att bli mobbat. Iofs hårt. Hårt mot barnet. Jag tar tillbaka det.

Termostövlar har jag lärt mig att de heter, de stora varma skor jag har. Att stoppa fötterna i dem känns som att lägga kroppen i sängen efter en hård dag då en aldrig fått vila. Att gå i dem är en annan femma. Det är som att jag nu lärt mig tekniken, att inte röra fotleden, att allt sitter i knäts schvung. Kanske höftens också. Finns en risk att mina vader inte används alls, att de bara är stadigt förpackade och inne i värmen i termostöveln förtvinar och blir ännu smalare.

Fågeln.

Har lagt mig i sängen, vet att jag borde sova. Solen ligger lågt, skiner in mellan husen på andra sidan gatan i tunna varma strimmor i mitt hem. Har särat på gardinerna så de stackars växterna ska få ljus.

Ser på Bachelor, avsnitt på avsnitt. Tänker att jag borde stänga av och somna eller resa mig och dammsuga.

Så dyker den ner. Ser den ovanför datorn, när min blick bara fastnat i grumligt seende bortanför skärmen och Simon, Felix och de underbara flickorna. En vit mås. Den flyger utanför fönstret, mitt ovanför gatan.  Mitt i solen och den vita kroppen ser varmt gul ut mot husväggen mittemot som ligger i blågråskugga. Den stiger igen och försvinner ur mitt synfält.

tidig morgon.

Vaknar redan klockan fyra. Hade kunnat somna om, men vill inte. Bakar scones. Ser klart en film jag sett förut. We're the Millers. Äter mina scones och dricker kaffe. Klockan är 7:13 och när jag ser ut genom fönstret ser jag inte ut. Svart bakom glaset och alla små nosavtryck och katthår som kletat sig fast på fönstret syns i mina lampors sken.

Så mycket jag vill göra idag. Städa, julpynta, skriva en projektbeskrivning, skicka referensbilder, handla.

Skymning.

Jag ligger i min soffa. Vaknade trött. Antagligen för att jag misskötte vilan igår. Idag ska jag ut och äta med vänner. Samlar mig. Samlar mig för duschen innan. Vill föna håret så jag blir snygg.

Det är nästan så jag tror att jag sover här i soffan. Att kroppen och tanken gav vika en stund. Att jag med ögonen öppna gav mig in i slummern. Skakar till för att bryta kraftlösheten. Klockaradion sätter igång. Kl har blivit 14. Reser mig för att stänga av, ser ut på dagen som aldrig blev ljus och luften tycks smutsig och aprikos. Det blöta i asfalten, den grå snön, glöder av himlens färg.

Slår av klockradion och lägger mig åter i soffan.

Blondish.

Igår såg jag blond ut. Kanske är jag blond. Inte klätt mig fint på iaf fyra dagar. Kläder att svettas i på väg till arbetet, arbetskläder, kläder som är mjuka mot kroppen här hemma, nattskjorta. Igår gick jag ner på stan i min gräddvita dunjacka, i tajta jeans och med rosa glansiga läppar. Hade fönat håret och sen moistat upp det med hårolja. En man på Ica passerade mig och väste något. Vet inte vad. Något med S och sch:ljud. Sen bestämde jag att han väst Sexy. Schexy. Vad vet jag. Iaf sa jag till Johannes att han väst sexy och att jag känt mig snygg. Hoppas det inte var något elakt. Något nedsättande eller hatiskt.

Hemma drog jag på mig en klänning köpt våren 2013. När jag var Mia Farrow-kort i håret och tunn i kroppen. På kupan med Leopold. Han tyckte den var oformlig. Jag tyckte den var fin. Sen hade jag den i september det året på en film festival i Lissabon. Mina ben hade blivit bruna och jag sprang i mitt korta snagg runt i den varma mörka natten på festen vid ett stort torg med en pampig staty nere vid hamnen.

En vår, när marken är kal efter snön, när nätterna är korta och ljusa. På en fest på Konsthögskolan. Sparade då ut håret. Hade klänningen, höga klackar, svarta strumpbyxor och ett skärp i midjan. Flörtade med Tage. Inte för att jag var peppad, var inte heller opeppad men luften mellan oss saknade laddning trots hans fina ådror på armarna, ville väl att något skulle hända. Christer och jag hamnade ute i den grå gryningen, han rökte och jag hängde över en cykel för att lasta av från klackarna. När morgonen kom åkte vi hem.

Hade den när vänner och jag åkte till Barcelona 2017. Rökte cigg som ett barn som leker vuxen. Nu kurvigare och fullare men åter i klänningen under varma mörka nätter.

Nu är jag ännu kurvigare, en mjuk lite mage har kommit, rumpan dallrar så lätt vid rörelse. La mig på sängen och fotade. Mitt hår lyste blont i mörkret. Oljan hade gett glans.

Mörker och nerkyld no.2

Tar potatisen från plattan. Ställer stekpannan på den varma plattan, häller i olja. Låter det värmas upp inför köttbullarna. Börjar mosa potatisen, tar fram grädden. Grädden i toppen har tjocknat och bildar ett lock. Locket släpper och grädden väller ner över potatisen. Rör ihop i hopp om att det ska tjockna. Från stekpannan på den varma plattan kommer ett fräs. Ångan från potatiskoket har samlats i fläktkåpan och droppar ner i den heta oljan. Jag lägger i köttbullarna. Vänder mig åter till potatismoset och moset tjocknar ju mer jag stompar runt med stomparn. Tar morötterna i min hand och börjar skala. De kylskåpskalla morötterna får mina frusna händer att värka. Miss Jones sitter på mattan under bordet. Hon ser på, hon jamar hoppfullt när jag ser mot henne. Trots att det var flera veckor sen hon fick blötmat, mjukt kött dränkt i sås, verkar hon inte släppa hoppet om att jag ska plocka fram det.

Nu ska jag äta min mat. Förhoppningsvis värmas upp från magen.

Mörker och nerkyld.

Strosade med Anna-Karin ner på stan. Kl 13 möttes vi och strax började det skymma. Anna-Karin kollade in nya glasögon och jag köpte en lite plastgran som spretar glest på Åhlens. Det var nästan mörkt när vi satte oss på Rost. Vi tog varsin Cortado. Cartado. Vet inte riktigt vad den heter, men Anna-Karin var en gång barista och förklarade att det är en med hälften espresso och hälften mjölk.

Vi drack vår hälften kaffe hälften mjölk. Vi började gå hemåt. Luften blev fuktigare och fuktigare. När jag kände på min jacka var den full av blöta droppar. Vi blev stående ute, vid vägen som skiljer våra områden åt. Vi hade fortfarande saker att berätta för varann. Bussar kom och gick. Vi visste inte vad klockan var, utan att tänka efter hade vi gissat på ca kl 19. Men mörkret lurar en varje år. Klockan var strax före fyra. Vid 16:30 skildes vi åt.

Jag hade blivit kall. Trött efter att ha vaknat ca kl 5 efter endast fyra timmars sömn. Tar det omogna beslutet att äta lite av godiset jag till min förvåning inte åt igår. Bestämmer att det ska stilla hungern nog och sen ta en tupplur. Har ingen plan alls på en powernap. Min plan är att somna och sen ta det därifrån.

Kryper in under två täcken. Klädd i mjukisar. Katterna lägger sig tätt på där under täckena och där ligger vi i två timmar. Först för trött att flytta datorn som ligger och liksom kyler ner min axel. Som att dess kalla yta och mitt nerkylda skelett får köttet emellan att isa sig.

Efter två timmar vaknar jag. Äter resten av godiset. Lyssnar på Chers Dark Lady på repeat. Blir lite illamående. Ännu frusen. Jag som aldrig brukar frysa. Inte så här. Kokar potatis. Ska göra mos. Har äntligen börjat ta moset på allvar och har mjölig potatis, förut tog jag vilken potatis som helst. Skillnaden är nästan enorm.

Morgonen.

Igår efter jobbet. Jag går min omväg, förståndigt klädd i en röd reflexjacka, som för snart 20 år sen var den jag festade i, kvar i dess ficka ligger kondomer med utgångsdatum 2005. Nu är den på mig när jag är ute och går i mörkret. Jag har mjukisbyxor med långkalsonger under. Ett par vadderade gummistövlar och mössa, vantar och ryggsäck.

Kläder för gubben på landat i huset utan vatten, han som pratar bondska som ingen moderna mänska förstår. Eller kläder för ungen under 13 som blir mobbad.

Jag har dem för att kunna svettas i. Går omvägar till och från arbetet. Går så svetten lackar. På helgerna är det folktomt både dit och hem. På vardagar går jag genom morgonrushen. Cyklister, fotgängaren, bussar och bilar. Nyduschade, nyparfymerade drar de förbi. Jag knatar hem, svettig med doften av tio timmars nattarbete i kroppen, ur munnen, som ett vagt spår efter mig.

Det är mörkt nu. Aningens blånad på himlen när jag börjar gå hem. En himmel som blir mer och mer lysande, men aldrig ljus, inte förrän jag lägger mig i sängen, bakom fördragna gardiner, klockan 10.

Under den lysande blå himlen, i morgonens dunklet, bland människor på väg till sina arbeten, köpte jag grejer på Apoteket. Först bara jag, men medan jag fyllde min korg kom folk in. Svetten pärlades i min panna. Svetten rann mellan brösten. Ryggen ständigt fuktig mellan ryggsäck, kläder och hud. Kön blev hetsig, här stod de som bara snabbt skulle in innan deras arbetspass. Liksom bortknuffad tog jag mina grejer, efter att jag betalt, med en trötts motorik fumlade jag, mössan som tappades i golvet, svetten som tilltog än mer, en osmidighet jag försökte bemästra, hungern som brände bak i munnen och fick andedräkten att bli torr och frän.

Sen ut igen, sista biten hem. Älgade på, de långa kliven hem.

Blir sittande en stund, i soffan, utan kläder, blöt av svett. Samlar mig för att orka laga mat. Klockan är 8:30. 

Horace.

Novemberdagar lika mörka som juninätterna är ljusa. Idag är jag i ide. Sover och vaknar för att äta, somnar om. Är inte sjuk. Bara trött. Börjar morgonen tidigt, med kaffe och rostat bröd med honung. Skivad melon i en skål. Ser sista avsnittet av The Crown på säsong tre. Sen somnar jag. Vaknar. Ser lite på en dokumentär om Ralph Lauren, som jag somnar i. Vaknar, lagar mat, Fish and chips. Skalar några morötter och tuggar i mig, ser lite till om Ralph och somnar om. Vaknar. Messar med Johannes. Jag skriver att snart har Horace fallit och du kan ta hans plats som arrogant obeveklig fanbärare av finkultur. Horace kommer snubbla i en trapp och bryta lårbenshalsen och för de i hans ålder är det början på slutet. Johannes går till Horace försvar, pratar om hans litterära kvalitéer och jag svarar att i vår nutid och framtid finns ingen plats för litterära kvalitéer. Han kommer bli ihågkommen för påsarna under de stora vattniga ögonen. En försvarare av vivören, den typ av man vars övergrepp nästan alla hatar. För de finns de som kommer undan. De som talar till köttet. Ser Persbrandt i expeditionen och skickar mess till Anna-Karin: Jag förstår hur han fick hålla på, han är en stor machobebis, brölar på, så glittrar ögonen till på han, de lyser av barnslighet, av lusta, av sårbarhet, av behov att bli älskad och han förlåts. Om och om och om igen. Persbrandt är lika mycket dramaten som Gunvald Larsson i så många hem på söndagskvällen.  Han spänner sig över så många läger. Horace är ful. Persbrandt är vacker. Persbrandt talar till köttet och köttet är  . .  ja köttet har överseende när det kommer till kritan.

Nattamaten.

Har haft rotsaker i ugn som matlåda. Kålroten såg så deppig ut, så mjuk, kanske ska den vara mjuk, jag vet inte mycket om kålrot, men köpte därför sötpotatis istället.

Sötpotatis, Rödbeta och morot. Samt falukorv. Äter min matlåda någon gång mellan kl 23 och kl 01. Måltiden tar sin tid att äta, larm avbryter och där ligger rotsakerna och blir allt kallare i den turkosa eller rosa matlådan.

I mörkret, i skenet från tv:n och en nödutgångsskylt äter jag. Falukorven och sötpotatisen ser likadana ut i sådant sken. När jag tror jag ska få fast och salt i munnen får jag grynigt sött eller tvärtom. En tugga, en gaffel jag fyllt, först med en falukorv, sen flera bitar sötpotatis, visade sig vara en jättetugga av enbart falukorv, då delar av falukorven fått färg av rödbetan.

Veckan.

Blev förkyld i veckan.  Fick ork och typ energi så jag trodde att jag var frisk när jag åkte med Tyra till veterinären. Tog en taxi och taxichauffören sa att han aldrig blir sjuk för att han äter så mycket socker och honung. Han pratade på hela resan och när vi kom fram sa han att jag var söt och trevlig och att de flesta inte alls pratar i taxin och jag tänkte att det var ju han som pratade, hur mycket tystare kunde jag ha varit egentligen. Men jag log. Log mot honom och det var väl motorn som fick honom att prata och prata och prata.

Tyras problem är mystiska. Eller tarmen mår inte bra. Men varför, det vet de ej. Besöket gick på 5000 kr och jag tog en taxi hem. Solen sken och jag skyndade till Sjukhuset och deras apotek för att köpa kattmedicin. Apotekaren var vänlig och drog en historia om sin systers stora sorg när hennes katt varit sjuk. Hur systern ringt och tjutigt liksom ohämmat. Jag log tillbaka. Köpte även saffran.

Sen gick jag in i Ushindi, en stund senare i Eva och efter det i Amez.

Gick på Ica, handlade, nu minns jag inte vad, för sjuk blev jag igen. Kraftlös och svag och allt blev en dimma och jag såg saker på datorn och det minns jag inte heller vad det var. Sov och slumrade i soffan och i sängen och var vaken från kl 02 till framåt morgonen- samma idag.