Ägandet.

 Köper saker. Går jag utanför dörren köper jag grejer. Sitter jag hemma framför datorn köper jag grejer. Budar på tradera auktioner, beställer hem en bok, köper filmer på Itunes. 

Lånar inte böcker. Hyr inte film. Laddar inte ner film. Streamar liksom inte. Jo, på Netflix och HBO och SVTplay. Men köper ändå film. Förstår inte ens Itunes så det är bara dumt.

Kan va att få kontroll. Att äga något är att ha kontroll över iaf en sak. En sak som är min och ingen annans. Inget löfte som blir sviket, ingen återlämning som uteblir, att bläddra i sitt bibliotek av filmer, böcker att återse. Skapa en grund.

Dock har jag travar av böcker jag inte läst. Högar av filmer jag inte sett. Jag äger dem och då dör lusten för just den.

Samma med kläder. Vill äga dem. Inte låna någons klänning, blus, byxa whatever. Som alla de skjortklänningar jag köpte i sommar för att vara härlig i men sen aldrig bar. 

Ett klädminne, då världen utanför var ett med mig i en sekund, är ett lånat plagg. Vintern 2002 och jag bodde i Sigtuna. Carolina var uppe från Skåne och Ylva kom från Göteborg och vi åkte till en fest inne i Stockholm. Lånade en topp i rosa, pärlemor-neon-rosa paljetter som täckte framstycket, en tunn tråd som höll allt uppe runt nacken, smala band, glest isär som täckte ryggen. Huden var bar och ljus, mitt hår mörkblont. Var just mellan mina två stora brun-utan-sol-perioder. Några år på 00-talet då jag inte var orange.

Toppen var lånad av Karin som läste teologi i Uppsala och nu är präst och som hon fått av sin bror som är dragqueen och skådespelare. De var världen utanför som nådde mig, som klätt mig, en världsvana jag aldrig skulle besitta.

Det var Susanne som bjudit oss på festen. Vet inte vad det var för fest, var det något med en teater? Det var Susannes gäng, vilket var en massa snubbar, Susanne och en blond ung kvinna, äldre än vi, klädd i beiget och tajt, beiga läppar, pudermatt hy, stora insektsögonlikande solglasögon likt ett diadem i sitt blonderade hår. Hon var London och en sista suck från 90-talet. En kort stund var hon den äldre coola, sen fann hon en själsfrände i en äldre man som tycktes klibbig och hon pratade slirigt med mig om deras connection medan han såg ivrigt på henne och jag kände hennes sorg.

I östermalsmtorgs tunnelbanestation fick Ylva för sig att åka kana mellan rulltrapporna och vi såg henne falla ner med huvudet före i rulltrappan och hur hennes huvud lealöst vickade med trappens rörelse. Carolina skrek och vi rusade dit och Ylva ställde sig upp med en generad min och avtryck av de räfflade stegen på sin kind och tinning. 

Vi hamnade på en efterfest i en sunkig liten lägenhet i ett hus med en vacker port och trappuppgång på Strandvägen. Sen lämnade jag dem. Stötte ihop med Norrbottniska Lisa som jag gick samma kurs som på Sigtuna Stiftelsen och vi började den långa färden med pendeltåg till Märsta och sedan buss till Sigtuna och eftersom det var tidig morgon gå av på torget och gå den smala huvudgatan med de gamla låga husen och sen vidare upp till Stiftelsen och vårt hem.

Kom Ylva och Carolina ikapp oss? snart 19 år sen, klart jag inte minns.