Första veckan, nya jobbet.

Den är slut nu. Fyra nätter av arbete. Eller inte riktigt. För det var alldeles tomt. Vi var två personal som gick runt i de tomma lokalerna. Vårt pass på tio timmar. Liksom redo ifall någon i all hast skulle behöva flytta in. Andra natten städade jag en korridor och dammtorkade lister. Tredje natten fick vi gå upp på en annan våning och jobba med människor. Jag erbjöd mig att gå på alla larm, liksom med ett uppdämt behov av att göra nytta. Även följande natt, den fjärde, blev en trappa upp.

I fredags, på morgonen, då jag gick av, blev det en uppsluppen stämning. Började prata med några av de som ska jobba dag på covidenheten. Vi blev som unga, pratade snabbt, berättade om oss själva, ironiska och med humor och självförhärligande. En iver jag saknat. En känsla av terminstart i ett nytt sammanhang. Jag blev kvar efter att jag slutat. Chefen kom och vi kollade in plexiglasskivorna som ska göra det möjligt för våra boende att träffa sina anhöriga. Men det var något fel på dem och vi började skratta. 

Jag gick genom morgonrusningen hem. Det var varmt och lite mulet. Hade min tröja med en hamburgare på och ett par raka, aningens luftiga jeans. Hör mitt namn ropas och där kommer Anna cyklades och vi bryter ut i en spontandans och skrattar över lyckan att råkas. Hon har haft det tufft, först dog hennes chef, sen dog en vän och så mitt i allt blev hon farmor och barnbarnet bor oåtkomligt, pga pandemin, i Malmö. 

Hemma efter min dusch, ringer jag om att få kolla på en lägenhet jag står nr två i kö på. Får tid klockan 13 och nu är klockan redan 11 och jag väljer att bara försöka sova en liten timma innan. Vaknar klockan 12 alldeles illamående och yr, smetar på mitt ansikte och cyklar iväg. Visar mig vara ute i god tid och cirklar runt, tar omvägar, går med cykeln och lyckas komma fram fem minuter före det att vi ska ses. 

Det är kvartersvärden som ska visa lägenheten. Han är full av energi när han kommer. Han älskar detta kvarter så mycket och jag förstår honom. Det är fint, det är ett kvarter jag drömde om att bo på när jag var barn, men i de högre husen. Han visar allt, tvättstuga och soprum och förråd och så kommer vi till lägenheten. Den är smutsig och stökig och allt går i brunbeiget. Som en scenograf skapat en misär för en film. Secondhandmöbler från 70-talet. Det blir något vackert i det enhetliga, tonerna av brunt och beige, från väggar och tak och golv till möbler och grejer. Mitt i allt står en orange dalahäst och lyser. Den som får lägenheten får den helt renoverad, ommålad, nya golv, nya grejer i köket. Hoppas det blir jag.

Hemma igen är jag full av stirrig energi och dagen bara går och jag somnar på kvällen och resten av helgen har gått i sömndrucken dimma. Idag försov jag mig till Teas kalas klockan 13. Äter just nu det sista av min frukost och klockan är 16.