Fotpallen kom och var fantastisk. Sen tappade jag intresset för mig själv, för att skriva här. Gick in i någon bubbla. Oron ljusets återtåg väcker. Att jag tappat orden och blivit tomt högtravande. Jag vet inte. 

Ätit för få semlor (två st), men har inget sug efter fler. 

Februari är vanligtvis årets bästa månad efter september. Solsken och kyla. Snön är ännu vacker och februari går så fort. 

Men, ja, jag vet inte, jag lessnade på mig själv, mitt sätt att skriva, att ständigt skriva om inget för inget händer och pandemin bara fortsätter och fortsätter och jag lyssnar på poddar för då hörs andra röster än min tankar, då gläntas på en dörr till andras tankar och ord och sen är det bara jag och katterna och all inredning jag skaffat. 

Tänk om jag skulle skaffa mig en karriär? Om jag bara kunde något . . . Ett kreativt kontor med gott kaffe och knarriga golv och ett stort fönster ut mot all denna snö. Kanske ett par björkar som står där utanför. Varma vänliga människor som vill något mer än att bara gå hem.

Snötyngden.

 Nån jag inte känner, men vet vem det är, en jag följer på Instagram, en ytlig bekant, la just ut ett inlägg som berättar att hon flyttar från stan. Och det väckte en oro i mig, som att Umeå sluts oroväckande mycket. Blir ointressantare. 

Det är så mycket snö nu. Berg av snö. Allt det vita, allt är inbäddat. Idag sjönk snön ihop en aning för solen gassade och det droppade från taken och var +7 ute.

Ljuset återvänder.

Fler och fler blir vaccinerade. 

Jag behöver ett mingel. Jag behöver en plats där något annat händer än avskildhet, än att bara umgås i min lilla klick. Behöver en miljö som ger luft åt själen. 

Jag behöver höra kreativa människor. Sitta bland dem och känna att något är större än detta. Att denna stad inte ligger kvävd under metervis med snö. Vill gå på museer, se teater, bio.

Ljusa mornar.

 Vaknar och det är ljust. Det är förmiddag, klockan har varit runt 10 två mornar nu på raken. När jag sov som sämst så fantiserade jag om att en ledig dag vakna och det var ljust ute. Inte vakna i nattmörkret och sen bara härda ut till det kom en dag och sedan härda ut den dagen och så skymde det och kvällen skulle härdas ut till det att sömnen skulle få ta mig igen och åter vakna ur den i mörkret och börja härda ut igen.

Ung igen.

 Två nätters sömn och jag såg ung ut igen. Såg det på morgonen, förmiddagen, när jag klivit upp. Det var liksom en skillnad. Sen när jag gått en promenad, den blev lång, via apoteket på sjukhuset, till Ica maxi och upp till Coop på tomtebo och sen hem. Promenaden gav en lyster. Tog selifes utanför OK. Såg på dem först då jag kom hem, pga iPhone och iPhones tål inte kylan. Så min blick är rädd, min blick är den hos en som ser gammal ut och inte vill se ännu en bild av sig själv när en ser gammal ut. 

Fotpallen.

Har fliken med fotpallen öppen. Klickar på fliken ofta. Blir pirrig när jag bestämmer mig för att hoppa över till fotpallens flik. Längtar intensivt efter fotpallen. Fylls av något som kan likna illamående och suget som uppstår i bergochdalbanan när jag tänker att den snart ska vara här, stå på den plats jag tänkt i vardagsrummet. Att då ska harmonin komma. Att den vaniljvita fotpallen ska skapa ett ljuvt flöde i vardagsrummet. Den ska står där bullig och mjuk. Utan hårda hörn, kanter, ytor, bara mjukt. Så mjuk att min sömn ska komma åter, så mjuk att min kropp ska slappna av. För de hårda stolar den ska ersätta, de är i dem problemet ligger. Kan en önska. Det är de som håller mig vaken. Kan en önska. För det vore så enkelt löst då och så snart skulle jag vara i hamn, ha räddat min sömn med den mjuka bulliga vaniljvita fotpallen. De har gett den namnet SEOUL. Det finns en soffa också med samma namn, en stor svällande bullig soffa. Namnet ska väl anspela på trendig urbanitet och de vackraste och olyckligaste människorna på vår jord. Staden i landet där stjärnorna tar livet av sig. I landet som gör de intressantaste filmerna.

Under två dygn.

 Jussi var till veterinären igår. Nya prover togs och hon fick stanna ett tag och jag gick en runda på stan. I den nybyggda gallerian hade flera affärer slagit igen, det var öde och mörkt bakom hälften av de blanka glasdörrarna. Jag satte mig på NK, åt en semla och drack en apelsinläsk. Satt och stirrade rakt fram. Ut genom fönstret en bit bort. Skylten utanför som gnisslade olycksbådande i vinden. När jag suttit så en timme gick jag till Åhlens och köpte en cc-cream och en mascara. Veterinären ringde, njurarna såg bra ut och om någon dag får vi se vad urinprovet säger. Jag beställde en taxi från Veterinären till kl 11:35 och gick dit och hämtade Jussi. 

Taxichauffören visade bild på sin katt, vi pratade om Östersund där vi båda bott och han mindes mig från förra året, då jag antagligen åkt med Tyra till veterinären.

Hemma låg jag i sängen med Jussi med sitt huvud vilande på min kind. Jag somnade. 

Idag gick jag en promenad med Karin. Sen apoteket och köpte medicin till Jussi, förbi Coop och efter det hämta ut ett paket. Att stå stilla där inne och vänta på min tur, att jag fick tid att se på hur det såg ut. Alla minnen av hur det sett ut, av att jag tycker det är vackert där, det blanka golvet, glittret från leksaks- och tuggummi-maskinerna som står på rad. Sushi-stället, Coops gröna bokstäver. 

Mamma ringde och hon var utanför mig och jag skyndade hem och vi drack kaffe ihop.

Såg på min utsikt, på eftermiddagssolen som gav svaga rosa och gyllene nyanser i snön som blev allt mer blå. Fick ett meddelande av Sven om att Anita Lindbloms bohag nu fanns på en auktion och scrollade runt på auktionens tre sidor ett bra tag. Många tavlor, många av dem var av Picasso. Kanske teckningar eller litografier. Tre enkelt tecknade porträtt av Anita av olika konstnärer. Ett Cheeta som mjukisdjur , ett enkelt skrivbord och ett par platåstövlar i mocka med hjärta på sulan fastnade jag extra mycket för.

Kvällen kom och jag diskade, lagade mat, lyssnade på Rolf Lassgårds läsning av Snöstormen på P1. Blev i köket till det att jag la mig i sängen och här ligger jag nu, ivrig efter ett pulshöjande svettigt köp av en fotpall. Med min ekonomi ett dyrt köp, men ännu så livgivande, så spännings höjande, så onödigt och syndigt, oansvarigt och förtappat. Längtar till det att den är här! Och jag som försöker romantisera mitt slösande, försöker ge det en air av hopplös romantiker, en vacker trött slösa i denna kapitalism, som skriven av Francoise Sagan eller nån. 

Ett år sen.

 Instagram visar min lägenhet för ett år sen. Det var en annan lägenhet, det var den som jag levt en evighet i. I bilden finns miss Jones. Hon ligger på elementet, så som hon ofta gjorde, så som hon gjorde första gången jag träffade henne hemma hos uppfödaren. 

Bilden är från den korta tid det bara var hon och jag. Jag minns inte hur det var, hur det var att komma hem och bara mötas av henne. I en månad var det så. 28/1 2020 somnade Tyra in. 29/2 2020 flyttade Montzi in. Måste ha varit skottår förra året. 19/3 somnade Miss Jones in och 20/4 flyttade Jussi in. Minns inte de där månaderna då jag levde med bara en katt. Minns tydlig de få veckor det bara var jag och Tyra, när hon var en spenslig liten kattunge, med de stora tassarna, de stora öronen, den lilla tunna kroppen. 

Den ensamma månaden med miss Jones var väl en ledsam månad, även den som följde efter hennes död. 

Tänker nog på Miss Jones varje dag. 

Hos grannen.

 Har grannet träluckor på skåpen i köket? Det är tvärs över, det är nu tänt efter att ha varit släckt en längre tid. Innan jul såg jag målare i den lägenheten. Men träluckor? Fanns det som alternativ. Det vill jag med ha! Lackat trä. Så fint. Dagdrömmer också om att byta ut mina gula stolar till vackra i varmt lackat trä, likt honungsdoppade, likt gräddkola. Men det får inte bli av, jag måste hålla igen, måste landa i att vara nöjd och prioritera en kamera och en bäddmadrass.

Fredag FM.

Det är sol idag och -16 grader. I veckan har storheter dött, Lars Norén, Cloris Leachman, Cicely Tyson, Annette Kullenberg. Har inget klokt att skriva om det. 

I natt ska jag jobba första natten av fyra. Idag ska jag laga mat inför de fyra nätterna. Äter rejält när jag kommer hem och dessa fyra mornar som stundar kommer det bli köttbullar, potatismos, frysta morötter och stuvad spenat. Under nätterna äter jag rivet äpple med havregryn, yoghurt, honung och kardemumma x 2, innan kl 00:00 och efter kl 04:00. När jag vaknat efter dagssömnen dricker jag kaffe och juice, äter hembakt knäckebröd med smör, samt ett äpple och en blodapelsin.

Ett litet liv.

Var seg idag. Dagen kom aldrig igång. Gjorde saker i väntan på att göra något annat. Dagens stora projekt var att gå till Coop och handla och sedan baka knäckebröd. Väntade på ork eller inspiration till att orka masa mig iväg. Såg klipp på youtube, Carla Bruni som pratade om sina iconic looks, Lea Seydoux och Lou Dillon som pratade om ikoniska bilder, skådisar, låtar, artister, Vogue-omslag. Såg mer, såg trötta SNL-sketcher. En intervju på 30 minuter med Nicole Kidman. Och för varje klipp satt jag rastlöst och väntade på att det skulle ta slut så jag skulle kunna ta i tu med min dag som blev min eftermiddag som blev min kväll. 

Vet inte vad klockan var när jag kom mig iväg till Coop. Mörkt var det. Men jag hade helt tappat tid och rum och försökt mig på en tupplur. En omotiverad tupplur. Den kom ej ur trötthet. Den kom sig av . .  har inget svar. 

Så för en stund lämnade jag min tvåa som jag pyntat med möbler och prylar, sånt jag tycker är fint. Med krukväxter som kämpar för sina liv under detta mörka halvår. Jag tog min förtitvååriga kropp och gick iväg. Hemma låg katterna kvar i soffan, i värmen från min kropp som just legat där. Jag tänkte på katterna, på siamesen Tyra som dog förra året, på Jussi som inte är kry. På fina fluffiga Montzi. Jag tänkte på arbetsnätterna som stundar från och med imorgon. Jag börjar tänka att jag nog är den lilla människan som lever sitt lilla liv. Här på sidan om. Ingen dramatik. En sån vissa stora konstnärer säger att de vill nå med sin konst, sina filmer, sin musik. En sån stor konstnär jag har haft ambitionen att va. Men nu är jag en liten människa inne på Coop som lägger punschrullar i sin korg för att unna sig, trösta sig, dämpa sin oro med senare på kvällen, ha nåt att se fram mot.

Hemma igen lagar jag mat, lyssnar på poddar, lägger ut den starkt lysande månen på stories på Instagram, äter några Punschrullar innan jag äter min mat, hungern har gjort sötsuget till en kraft jag inte försöker rå på. När jag ätit bakar jag brödet. Många plåtar med tunna små kakor blir det. Måste köpa en kruskavel. Nästa sista plåten är i ugnen nu.

Och en dag kanske en stor konstnär berättar om ett liv likt mitt. En stor aktris spelar en roll likt mig. Eller ännu värre, en stor aktör i drag. De gör det alldeles underbart bra och prisas. I en stund dyker de ner, hittar nycklarna, hittar berättelsen. Regissören och manusförfattaren ser vikten, ser det lilla livet som ska lyftas och den stora skådespelerskan finner en ömhet och en slags förståelse för sin roll, trots hennes apatiska brister. Sen kommer applåderna och kanske priserna och för det känner jag ett lågintensivt ständigt närvarande avundsjukt agg när jag knatar vidare i min lilla apatiska vardag dag ut och dag in vecka för vecka månad efter månad år efter år decennium efter decennium i sekel efter sekel, eller ja, kommer väl inte bli flera hundra år.

Den röda soffan.

I Sally och friheten.

 

Ett år utan katten Tyra.

 För ett år sen idag fick Tyra somna in. Då hade snön nyss kommit, allt var inbäddat i fluffig vit snö under en lugn grå himmel. Drömde för nån natt sen att jag skaffat siames igen. 

Jussi.

 Jussi lägger sig på mitt bröst när jag ser Sophia Loren på tv, iaf just denna gång, hon lägger sig även på mitt bröst när jag nyss vaknat eller ser annat än Sophia Loren. Men just denna kväll såg jag Sophia Loren, mest var det om en italienskamerikansk kvinna, nåt år yngre än Loren, men som älskade och kände en samhörighet med Sophia. 

Jussi sträcker ut sina tassar på varsin sida om min hals. De är mjuka och varma. Hon har sitt runda ansikte så nära mitt. Sen lägger hon sig på sidan, sträcker sig, lägger en tass för min mun. Hon spinner. Ibland kvittrar hon till, som en duva, för det är så hon låter. En liten drill istället för att jama. Hon är ännu inte bra, men urinvägsinfektion är just nu över. Dock kvarstår problem som tiden får utvisa vad som kommer behöva göras åt. 

Stundande sommar.

 Har fått en oro inför sommaren. En sommar i stan. Igen. Och hur blir den i denna lägenhet. Har fyllt mitt vardagsrum, har bonat. Byggt mitt bo, fullt av grejer, möbler, tavlor, som gjort för att kura ihop i när vinden, regnet, mörkret, snön, kylan råder. Hur blir det en het sommardag? Hur blir det under sommarnätter som aldrig blir mörka? Ska en ha möblerat på ett annat sätt för de soldränkta dagarna? Ska det vara luftigt och kalt då? 

Har inte bott här på sommaren än, den som kommer blir min första.  

I min förra lägenhet var gardinerna alltid fördragna. Den lägenheten var så liten, stod på marken, nära trottoaren, så förbipasserande kunde se in. Rakt in till dess djupaste grunda inre. De gardiner jag aldrig drog isär var ljusa och blommiga. De passade liksom att vara instängd bakom dem när sommaren gassade på därutanför. 

Hur blir det med de stora fönstren här? De som når upp till taket, som gör trädet utanför vardagsrummet till en del av mitt hem. Kommer sommaren bli olidligt påtaglig med sin prunkande prakt? Ja, den som lever får se.

Gunnel Lindblom.

 Gunnel Lindblom dog och jag såg tre av filmerna hon regisserat. Paradistorg, Sally och friheten, Sommarkvällar på jorden. Det var mycket grönt i dem. Starkt grönt. Frodigt grönt. Gröna väggar, grön natur, gröna skåpluckor. Sen alla känslor. De bara exploderade, föll skrikande till golvet, till marken, de skrek från hjärtat helt plötsligt. Svarar först lugnt i telefonen, ett hej, sen skriker de: JAG HAR JU BETT DIG ATT INTE RINGA, DU FÅR INTE RINGA MIG DET HAR JAG JU SAGT!!!!. Annars var de allvarstyngda och stilla staplande eller ivrigt fnittrande. Ofta kändes det koreograferat, in i minsta rörelse. Att här ska du stanna, snurra så och säga den repliken för att här stå stilla, räkna till fem, sen gå fram och sätta dig ned. Samt ständigt skåda ut i tomma intet. 

Men jag ville tycka om dessa filmer. För jag gillar ju Gunnel. Jag gillade väl idéer i filmerna. Eller teman. Kvinnor som beter sig på alla möjliga vis. Jag gillade den stora röda soffan som Nora har i Sally och friheten. Det var allt en bra ljuvlig soffa. Stor som attan, tvåhörnssoffa. Säkert någon lyxig 70-tals design och säkert italiensk. Gillade att Sally och Simon åt massa räkor och drack öl. Att det var unna sig maten förr, för det minns jag. Hur mamma och hennes vänner köpte räkor och vitt vin och sen åts det. Jag älskar räkor. 

Och Gunnel har något extra, men hon är bara med i Sally och friheten.

Januarimåndag.

 Färgade håret åter rött och har fått sova i några nätter. Vaknar och det är ljust ute. Det är så ljuvligt. Så efterlängtat. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ske igen. Jo, såklart på sommaren då det är ljust dygnet runt, men då, då är det ett annat ljus. Ett ödsligt nattljus. Mjölkigt grumligt skugglöst. Iofs är denna dag skugglös. Trodde det var sol när jag vaknade, men ja, det var det inte. Utan över oss är en vitgrå himmel och sen detta flödande snötäcke som utan solen tappat sin lyster. Skator som landar på taket mittemot, skator som jagar varandra. Inga ljud som når in, bara ett surr av ventilation och från kyl och frys.

Snöstorm.

 Det är en snöstorm igen och varningar på mobilen. Känner hur vinden tar i, liksom får huset i en liten lätt gungning. Ser snön yra runt där utanför, hur bilar åter täcks, hur snön bildar drivor, hur grenarna på träden åter blir kala när viden tar snön med sig. Några ungdomar lekar i snön utanför mitt fönster. De står midjedjupt och slänger sig bak. De skrattar och det är fint att se. Igår var det också snöstorm och min syster kom förbi med medicin, då jag fått frossa av vaccinet, och inga bussar gick då på grund av ovädret. Sen var det lugnt idag, fram till nu ikväll. Iofs ett ständigt snöfall, men litet och lätt med sakta nersinglande flingor. Inte som nu, hårda av farten. 

 Det är då allt bra vackert med snöstorm. Men bilderna fångar inte snön som yr runt. Som rusar rasande fram i formationer, som drar upp likt vågor som bryts, som snirklar och gör en snurr, som kommer i stora sjok, som kommer små och slingriga, som stannar och blir till stilla moln innan farten tar i igen.

Mathandling i kris.

 Handlade mat idag. Antagligen på grund av midjekrisen och den förlorade lystern och strålglansen köpte jag zucchini och rödbetor, fetaost och halloumi och en veganglass. Veganglass känns nyttigare, iaf som lite snällare, kanske mest för miljön. Sen blev det de vanliga blodapelsinerna, citronerna, limen och de frysta morötterna och de frysta färska kryddorna. Men ingen kyckling. Ingen styckad och rimmad del av en gris. Ingen ko eller kalv som blivit mald i småbitar. Inge underbara salta krispiga chips. Ingen påse godis, dock blev det ju den där burken med vegansk glass . . . Tänker att min mat nu ska vara härliga grönskar och härliga ostar och så ska allt vara enkelt och rent och så härligt. SÅ blir jag härlig. Så jädra härlig. SÅ strålar jag snart åter. Det är planen. Vara härlig i mitt härliga hem och laga en massa härlig mat och sen stråla och åter tjusa och lägga världen för mina fötter, eller nåt . . 

Förfallet.

 Under 2018 och 2019 fick jag höra att jag strålade. När jag ser bilder från då ser jag det. En lyster i huden, en lyster i ögonen. Mitt sista år av ungdom. Allt bara tog slut. Nu är jag denna stinkande degiga massa. Oformligt smal, bullig på oväntade ställen och en hals som sjunkit ner i kroppen och blivit kort och bred samt placerat huvudet framför axlar och bröstkorg. Som en gnu, en döende gammal gnu, så ser jag ut. Och stanken. Den sipprar ohjälpligt ur mig, från mun och röv och alla dessa porer. Läcker stank som ett såll. Håret luktar som en gammals hygien efter en halv dag. Alla skarpa linjer, alltså de vackra skarpa linjerna, som kindbenen som haklinjen, de är nu diffusa. Min smala midja, min platta smala midja, den är inte en del av mig längre, den drog, den kommer aldrig komma tillbaka. Nästan smal nyvaknad efter lång sömn, innan mat och gas. Innan livet tar vid. Sen en ständig svullnad och källa till delar av den stank jag sprider. 

Mörka ringar under ögonen som tar en påsform, säckar ihop, deras bågar som drar ner mitt ansikte, som i leenden blir tredimensionella. 

Trött. Alltid trött. Trött under hela tiotalet och så less på att vara trött. Tio år av olika graders trötthet gör ingen glad. 

Skulle bota min åldersnoja, såg klipp med Marie Louise Ekman. Hon strålar. När hon presenterade Carl Johan De Geers utställning på bildmuseet lyste de två. Hon liksom skuttade upp på scenen. Detta såg jag när jag var där, det utspelade sig framför mina ögon. Så ser hon även ut i klippen. Skarp och rolig. Trots sorg över Gösta som är död. 

Och där sitter jag och osar stank med min hopsjunkna degkropp. Med de matta och ändå glansiga livlösa ögon jag har. De jämngrå ögonen. Min ruttna fläskkropp, likt tunn bacon som säljs billigt, täckt av blek svampig hud. Så sitter jag och ser levande Marie Louise Ekman och jag känner mig ännu mer gammal och passé. 

Varför orkade jag inte välja lusten och leken. Varför vågade jag inte ge mig hän. 

Varför valde jag duktig och slitsam. Nytta framför nöje. En plikt och att härda ut. 

Jag tror iaf att jag ska bli rödhårig igen. 

Här är bilder från min ungdoms sista suck. 2018 och 2019, då jag skulle fylla 40 och då jag fyllt 40. Så typiskt att det bara tog slut sen. Så förutsägbart. 

Ändå motionerar jag mer nu, gjort de senaste åren, äter mer mat, mindre godis, ägnar mig åt flera lager hudvård. 

Jädra bajs.

Mitt hem.

 Ännu så glad över att bo här. Känns för bra för att vara sant, att det kanske snart tas ifrån mig. Eller att något annat företag köper husen och blåser ut allt det vackra och gör en lyxrenovering som betyder död åt det jag älskar med lägenheten. Min lägenhet är en tvåa på 58m2 och det är ingen otrolig yta för en 42åring. De flesta av mina vänner bor större, även bland de yngre. Det är en hyresrätt i ett kanske ospännande hus från 1965.