Var seg idag. Dagen kom aldrig igång. Gjorde saker i väntan på att göra något annat. Dagens stora projekt var att gå till Coop och handla och sedan baka knäckebröd. Väntade på ork eller inspiration till att orka masa mig iväg. Såg klipp på youtube, Carla Bruni som pratade om sina iconic looks, Lea Seydoux och Lou Dillon som pratade om ikoniska bilder, skådisar, låtar, artister, Vogue-omslag. Såg mer, såg trötta SNL-sketcher. En intervju på 30 minuter med Nicole Kidman. Och för varje klipp satt jag rastlöst och väntade på att det skulle ta slut så jag skulle kunna ta i tu med min dag som blev min eftermiddag som blev min kväll.
Vet inte vad klockan var när jag kom mig iväg till Coop. Mörkt var det. Men jag hade helt tappat tid och rum och försökt mig på en tupplur. En omotiverad tupplur. Den kom ej ur trötthet. Den kom sig av . . har inget svar.
Så för en stund lämnade jag min tvåa som jag pyntat med möbler och prylar, sånt jag tycker är fint. Med krukväxter som kämpar för sina liv under detta mörka halvår. Jag tog min förtitvååriga kropp och gick iväg. Hemma låg katterna kvar i soffan, i värmen från min kropp som just legat där. Jag tänkte på katterna, på siamesen Tyra som dog förra året, på Jussi som inte är kry. På fina fluffiga Montzi. Jag tänkte på arbetsnätterna som stundar från och med imorgon. Jag börjar tänka att jag nog är den lilla människan som lever sitt lilla liv. Här på sidan om. Ingen dramatik. En sån vissa stora konstnärer säger att de vill nå med sin konst, sina filmer, sin musik. En sån stor konstnär jag har haft ambitionen att va. Men nu är jag en liten människa inne på Coop som lägger punschrullar i sin korg för att unna sig, trösta sig, dämpa sin oro med senare på kvällen, ha nåt att se fram mot.
Hemma igen lagar jag mat, lyssnar på poddar, lägger ut den starkt lysande månen på stories på Instagram, äter några Punschrullar innan jag äter min mat, hungern har gjort sötsuget till en kraft jag inte försöker rå på. När jag ätit bakar jag brödet. Många plåtar med tunna små kakor blir det. Måste köpa en kruskavel. Nästa sista plåten är i ugnen nu.
Och en dag kanske en stor konstnär berättar om ett liv likt mitt. En stor aktris spelar en roll likt mig. Eller ännu värre, en stor aktör i drag. De gör det alldeles underbart bra och prisas. I en stund dyker de ner, hittar nycklarna, hittar berättelsen. Regissören och manusförfattaren ser vikten, ser det lilla livet som ska lyftas och den stora skådespelerskan finner en ömhet och en slags förståelse för sin roll, trots hennes apatiska brister. Sen kommer applåderna och kanske priserna och för det känner jag ett lågintensivt ständigt närvarande avundsjukt agg när jag knatar vidare i min lilla apatiska vardag dag ut och dag in vecka för vecka månad efter månad år efter år decennium efter decennium i sekel efter sekel, eller ja, kommer väl inte bli flera hundra år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar