Foundation.

 Hade foundation igår. Det blev för mycket, så jag smetade och smetade och smetade och jämnade ut allt som tuben råkat släppa iväg. Mitt ansikte, mina läppar, allt blev jämngulvitt och sen var det som att sminket blev en tydlig mask. Läppfärgen sjönk inte in i huden, inte rouget heller. Det besvärade mig. Kände mig målad. I farmors persianpäls som hennes mamma sytt åt henne, gick jag på kalas ute i snön. En skål och hurrarop för Ingunn som fyllde 65. Vi samlades utanför hennes hus och så tog vi i och ropade HURRA HURRA HURRA HURRA och vi fyllde våra medtagna muggar med Gluhwein och Ingunn hörde från där inne och stack ut sitt huvud och drog sedan på sig en jacka och vi minglade runt, tog biscottis med klämma ur en burk och allt var fint och ljuvt och snövallarna reste sig upp höga runt oss. Och jag stod där med mitt dockmålade ansikte och var torr och tråkig. 

Coop.

 Är liksom nyförälskad i Coop. Det kändes som en nystart, fast först i efterhand. Inte längre ser de trötta och livsleda ut, de bakom kassan. Kanske var den gröna färgen mig ovan och nu har jag inte bara vant mig, utan tagit den till mitt hjärta. 

Har skaffat appen. Men förstår ännu inte Coops poängsystem, frågar vänner, för vi är visst fler som handlar på Coop. Men inte heller de förstår. Anna har nu 32 000 poäng och hon lyckas aldrig använda dem. 

Jag undrar vilka vi är, vi som väljer Coop. Ica dominerar. Ica lyser liksom som den största stjärnan  på mataffärshimlen och Coop känns som månens baksida, kall och öde, i jämförelse. Så varför väljer vi Coop? Varför dras vi till den affären? Jag gjorde det var praktiska skäl, det folktomma, den brist på trängsel som pandemin gjorde så eftersträvansvärt. Men jag är inte ensam på Coop, vi är fler och på Stora Coop var det nästan trängsel en dag. 

Gryningen.

 Himlen ljusnade. Nyss så mörk och svart och så höjde jag blicken en stund senare och nu ligger den där i sin blånad. 

I mina drömmar.

 Drömmer vardagligt nu förtiden. En situation som inte är märkvärdig. Som ett tillstånd. En stilla stund. Någon bekant är närvarande, miljön är trygg. Dagsljus. Behagligt och lugnt. Men min puls ökar, ett hot finns som jag inte ser, inte upplever och jag vaknar vettskrämd. 

Morgon.

 Snön som fallit och jag gick på stigar. Sjönk ner till låret sista biten fram till mitt hus. Inte hela vägen, men en bit där stigen blåst över och jag inte förstått hur djupt mitt steg skulle landa.

Morgonen är mörk. Klockan är nu 07:36 och himlen är svart. Även i fönstren mittemot är det släckt, en ljusslinga på en balkong, en julstjärna i ett fönster. En bil vars röda lyktor sken upp garaget så bilen tycktes komma ur en lucka till den brinnande underjorden.

Jussi ska till veterinären idag. Idag känns det lite tungt. Rädd att behöva åka därifrån utan henne. Att antibiotikan inte hjälper. Den hjälper ju inte. Varför hjälper den inte? Åh, lilla katt. 

Skaket.

 Måndag den 4/1 när jag åt min mycket sena frukost skramlade det till, lät som en smäll, den smäll glas gör när den går i kras över ett hårt golv. Jag såg liksom upp mitt mitt tak, tänkte att nu hände något hos grannen. Kanske en ruta sprack i tusentals bitar. Kanske en låda glas gick i golvet och bitarna som spred sig ut.

När jag ätit min frukost såg jag hur en bit i parketten lättat, lossnat från sin plats. 

Lämnade mitt hem och spanade upp mot grannen för att se om spår av kraset kunde anas. Allt såg ut som vanligt.

När kvällen kom fick jag ett sms av en vän söder ut. Hon frågade om jag känt jordskalvet och jag svarade nej. Sen föll poletten ned. 

Hatthyllan.

 Idag ska hatthyllan äntligen komma upp. Nu när det gått några månader så känns det som att jag kunnat göra det själv, trodde liksom att nån bara skulle svänga förbi och sätta upp den. 

Fick just ett sms som löd: Godmorgon, Grabbarna blir lite sen pga all snö men vi ska göra ett försök att ta oss fram. (tumme-upp emoji). 

De ska göra ett försök att ta sig fram. Kanske blir de mer än lite sen. Kanske kommer de inte alls om försöket misslyckas.

igår föll snön och en skulle inte gå ut om det gick att undvika. Såg från mitt fönster snön vina. Såg bilar bli insnöade, skottas loss av tålmodiga samlade personer. De bilar som stod mot mitt hus klarade sig, men de bilar de stod mittemot drabbades av snön. Det skiljer dem bara några decimeter åt, men skillnaden var stor, kanske en 50 cm snöns skillnad. Kanske 1 meter där vinden tog i. När kvällen blev sen smet jag ut. En plogbil drog fram, plöjde undan snön för andra gången på gården. Jag smet ut bakom den, gick i dess nyupplogade spår en liten runda. 

Grabbarna var just förbi. En kan va en gotlänning. De ska återkomma för de behövde köpa grejer. De lister som ska sättas dit. För det är inte bara hatthyllan som ska på plats. 

Nyårsdagen.

Gick hem efter en lugn arbetsnatt, nyårsnatten. Vi satt med andan i halsen då en nyanländ boende hade rapporterats som sömnlös på nätterna och våldsam. Hen sov hela natten, men hens varje suck, varje hostning, rörelse, fick oss på helspänn.  

Jag jobbade med Jonas och det kändes fint. Vi pratade och såg alla 8 avsnitt av Rosens namn. Han hade köpt päroncider till tolvslaget och hade godis som han hällde i skålar. Vi såg fyrverkerierna genom dimman. 

Morgonen kom och jag gick hem. Det var öde ute och bussarna gick tomma. Jag blir rörd över nyår. Det känns högtidligt och dramatiskt. Även när jag jobbar. Det är få mornar så är så öde som nyårsdagens morgon. Och möter jag någon har det varit vingliga personer på väg hem från en fest. Men inte denna nyårsdags morgon.

2020 var snällt mot mig,  jag har klarat mig fint. Inga anhöriga som drabbats av ohälsa eller förlorade jobb. Mitt jobb har varit givande och de två nya arbetsplatserna har väckt lusten i mig. Denna lägenhet är som en gåva som ännu ger. Min största sorg var att Tyra och Miss Jones dog, saknaden finns ännu. Men så är livet. Så är det att ha husdjur.

Vardagarna.

 Snön föll inte i fem dagar till. Kanske en dag till. Sen höll det sig kring nollgradigt och idag kom kylan. Minus 10 grader. Jag gick ut när solen sänkte sig, himlen brann bakom mig och framför mig blev den allt djupare blå. Småfåglar kvittrade och mina steg knastrade. Jag kände mig mycket glad. 

Nu har det blivit mörk och när jag står vid fönstret ser jag snön gnistra på de parkerade bilarna i gatlysenas sken och värmen från elementet når mina ben. 

Jussi äter ännu antibiotika och den gör henne nästan symtomfri, men vissa dagar blir hennes urinvägsinfektion åter märkbar och jag blir, inte förtvivlad, men håglös, uppgiven.

Köper tavlor och mina väggar täcks. Jag tänker att nu är de fulla men så ser jag något, en fantasi om nödvändigheten med en vacker tavla just där och så bjuder jag och lägger höga bud och vinner därför. Är en mästare på att betala överpris för gamla oljemålningar. 

Så är mina dagar.

Snön.

 Snön faller ur en grå vit himmel. ibland sakta, singlade stora flingor, stundvis snabba och små, så de blir likt streck under lampskenet. Ibland växlar det per sekund. I mörkret ser en snön byta skepnad med vinden, de snabba som suddigt rusar ner, sen stannar de, stilla hänger de i luften, nästan lättar lite uppåt för att åter rusa i fart snabbare än ögat kan uppfatta ner mot marken. 

Det har snöat i flera dagar. Det ska snöa i flera dagar. Allt bäddas in i mjuk tystnad. I en temperatur farligt nära plusgrader, så med andan i halsen koller vi väderappen för att se om världen snabbt ska gå från inbäddat vitt till blött slaskgrått.

Montzi och smörgåsarna.

 Montzi hoppar mjukt och lätt upp på bänken och går fram mot smörgåsarna jag brer. Jag lyfter ner henne och hon upprepar samma mjuka hopp. Åter lyfter jag ner henne och denna gång hoppar hon upp på bänken med kraft. Jag tar henne i mina händer och den annars mjuka kroppen är helt spänd, den sträcker sig, den greppar efter nått att hålla sig kvar i, den är tyngre. Kroppen vill inte bli nedlyft, den vill åt skinkan på mina smörgåsar. Ser på hennes ansikte och öronen har hon lagt bakåt, irriterat. Får äta mina smörgåsar stressat då hon ideligen gör utfall mot dem, envetet tar sig upp på bordet och fram till dem. 

Grådask.

 Färgade håret. Ett nytt försök att slippa en markant utväxtkant. Rädd att jag nu ser ut som hon i Gone Girl när hon flytt och färgat över sitt lystriga blonda för en grådassig askbrun. Som att jag klätt ut mig till en grå mus. Klätt ut mig till omärkbar. 

Min filmkarriär har gått i stå. Nä, vad vet jag. Den saknar flyt, den är som för alla andra hoppfulla som inte blir valda, majoriteten som inte ens blir mediokra. Grubblar över varför, hittar teorier om att jag inte är ung och vacker nog, 42 år och därför inte spännande, att jag bor i norr, i Västerbotten, att det är ointressanta miljöer, det nybyggda lägenhetsområdet "Nätter och dagar  i juli" utspelar sig i. Min sorgsna komedi, en remake på kortskräckisen janabringlove. 

Tänker också att mitt tåg gått, att jag aldrig kommer nå den nerv som de som blir valda lyckats nå. Jag är ljummen där de är en eld. Att ständigt vara en av de hoppfulla, en av de som fortsätter skapa utan att det betyder något för någon annan än en själv.  

Just scrollade jag genom facebook och instagram. Tryckte gilla och hjärta på bekantas vars filmer blivit antagna till filmfestivaler, vars filmer och insatser blivit guldbaggenominerade. 

Här är bild på mitt hår:

Jussi.

Denna storögda lilla katt är nu sjuk. En UVI som verkar vara mer, kanske är det njurarna som har problem, kanske är det en urinledare som mynnar fel. Jag förbered mig på det värsta. Kanske har jag börjat ta farväl. Hon tumlar runt med kragen, tar sig upp på höga höjder, somnar djupt utsträckt vid min sida eller överst på en bokhylla. Denna runda kropp som likt en miniatyr King kong svingar sig upp för klösträdet är kvar, lika kavat, lika stundvis påträngande social som tidigare.

 

Förmiddagsslummern.

Efter frukosten la jag mig för att sova. Min sömn har varit dålig de senaste nätterna och nu, den morgon som var, vaknade jag kl 5: 30. Vilket inte är konstigt pga av att jag somnade tidigt, kanske även fått mina 8 timmars sömn. Men andra nätter, de föregående, har jag sovit högst 5 timmar.

Det ljusnar när jag börjar somna, klockan är närmare tio nu, jag åt frukost framför tv:n, såg filmen Little. Chattade med en vän som blivit sjuk. Drar sedan täcket över mig, ligger i soffan, sjunker in i slummern, ännu inte riktigt sömn, verkligheten ger vika och jag står utanför en port, en bekant port, likt en random folketshusentre en sommardag. Jag skippar efter luft och vaknar. Allt är så varmt. När fick mina lungor andas frisk luft sist, kommer de få andas kallt igen. Tänker att jag inte vill somna om, men sömnen tar mig och jag vaknar 2,5 timmar senare, fortfarande trött, nä, inte trött, bara viljelös. Nu skymmer det och jag ligger kvar i två timmar, scrollar mobilen. Tänker på entrén i drömmen och kan inte placera den, en plats jag nog aldrig varit vid, en plats som antagligen inte finns. Eller var det entrén till folketshus i Ljungaverk, där jag såg Tillsammans i september år 2000.

Mitt hem, tredje advent, Lucia.

 

The Boy Friend.

 Ser musikalfilmen The Boy Friend från 1971. Twiggys första filmroll. Hon dansar och steppar och är klädd i 20-tals outfits. Jag kryper ihop i min fåtölj och somnar. I drömmen är jag klädd som henne, klippt i hennes lilla bob. Mina möbler flyttas runt och jag tänker att det spökar. Först är jag inte rädd, vet ju att lägenheten är varm och snäll. Men det fortsätter, dörrar far upp och min granne flyr. Jag ser mig i spegeln och bakom mig står min kopia. Som en levande skugga och hur jag än flyttar mig lyckas jag aldrig stå öga mot öga med min dubbelgångare, då hon alltid är bakom mig, en vars ansikte skyms av mig i spegelbilden. Vaknar och drömmen bryts, somnar åter om och pendlar mellan slummer och korta stunder vaket i en timme till. 

Snön.

 Snön kom igen. En arbetsnatt föll den obemärkt. Jag satt vid fönstren, ett hörn på avdelningen där jag har flera fönster vid min sida och ett framför mig. Först när jag ställde mig upp och medvetet såg ut såg jag att marken var vit, men vägarna ännu svarta som himlen. Sa till min kollega att det kommit snö och vi blev båda glada. Den tycktes inte falla just då. En stund senare var även vägarna vita och snön hade fortsatt med sitt osynliga fall. Vi kisade nu ut, spanade under gatlyktorna för att se om den föll. Såg inte skymten av den. Vi gick över till andra sidan huset, spanade åter och min kollega ropade till, pekade mot en lyktstolpe och sa där, där ser en snöfallet.

Igår, när jag släckt lamporna och skulle i säng, blev jag sittande i min mörka lägenhet och tittade ut på de snötäckta grenarna. Marken låg vit och natthimlen var gulgrå, så som den kan bli när en mulen dag blivit natt och stadens ljus studsar i snön och fångas i molnen. Inget mer hände. Jag bara satt där och såg ut. 

Bellan Roos.

 Såg Mannen från Mallorca. Blev lite sentimental av att se ett postkontor, att de en gång fanns, att i dem satt jag med min kölapp och väntade på min tur. Hämtade paket och betalade mina första räkningar. Egentligen är det bättre nu. Men en gång fanns de och var en del av mitt liv och nu finns de ej och jag betalar räkningar med mobilen och hämtar paket på Ica. 

Också det grå, lysrören, det vardagliga, var fint att se. Något som är borta nu i film. En produktion ska se dyr ut och miljöerna ljussätts och designas och allt blir en fantasivärld utan ens en tå i verkligheten. Här var det grådassig vardag i vinterns mulna dagsljus mellan biljakterna.

Så jag såg Mannen på taket. Dessa trötta poliser, små bitar som gavs men sen långt senare föll på plats. Och Gus Dahlström som en gång spelat 91:an Karlsson i ett gäng filmer var Mannen på takets pappa och Bellan Roos hans mamma. 

Bellan Roos såg ut som Karl Alfreds flickvän Oliva som ung, med sitt svarta hår och magra gängliga kropp. Minns henne som rapp i de filmer från 30-40-talet som jag sett. I biroller. På wikipedia står det att Satkärring var hennes rollfack, men jag minns henne inte som en satkärring i nån av de filmerna. Bara som kvick och slagfärdig. 

Född 1901 är hon 75 år när Mannen på taket har premiär. Hon verkar ha jobbat hela tiden sen 20-talet. Småroller i film och tv, radio och teater och revy, hon forsätter jobba så i några år till in på 80-talet. Och som Mannen på takets mamma är hon otrolig. Jag börjar gråta. Inte en falsk ton. Hur hon rodnar ilsket när poliserna stoppar henne från att snygga till i sonen rum. Hur hon och Gus som föräldrarna har en återhållen anklagande ton mot Beck och Rönn under den fika de bjuder på medan de frågas ut, den bara anas, finns där i små formuleringar, tonfall, blickar. För alla är så civiliserade. Att ha fått se det, att ha fått bli berörd av dem.

Lördag.

 Vaknade ca kl 03. Valde att inte ens försöka somna om och när morgonen kom föll jag inte in i min vanliga slummer utan gick upp och åt frukost.

Såg dagsljuset. Minns inte sist jag såg dagsljuset. Det var en grå dag och regnet slog mot fönstren och vinden fick byggställningen som nu bara täcker husets ena sida att skaka. 

Såg Mank. Mank är två timmar lång och den tog fyra timmar att se. Kanske såg jag bara tio minuter åt gången, pausade och budade på en tavla på tradera. Pausade för att se om jag blivit överbjuden. Pausade för att gå på toa. Pausade och reste mig och glömde vad planen var. Pausade och spikade upp två tavlor då jag nu tyckte att tiden var mogen, att det var en anständig tid att störa grannar på. Pausade för att se om Picasso litografierna en lagt ut på tradera verkligen kan vara värda att köpa då ingen garanti för att de inte kan vara helt nytryckta finns. La ändå ett bud på en. 

"Mank" greppade aldrig tag i mig. Trots gamla Hollywood och 35 åriga Amanda Seyfrid som porträttlik Marion Davies. Marion Davies var mellan 30 och 40 när filmen utspelar sig, född 1897 som hon var. Mank är även han född 1897, spelas av 62 åriga, oj, nu har jag glömt hans namn, men kritikerna har älskat hans svettiga porträtt av denna alkade eldslåga. Nåja, det var inte skådisarnas åldersskillnader som ställde till det. Kanske tröttheten och att filmen är tråkig. 

Sen slumrade jag i två timmar i soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och hungern sög i min mage. Nu kokar pastan.

Coop Ålidhem.

 Friskförklarad och lite hostig. Julpyntade dagen före första advent och handlar på Coop Ålidhem pga folktomt. Ica Åldidhem är ett myller av liv och färg. På Coop har det alltid varit hösten 2020, där var Stefan Löfvens ord följda innan de sas. 

Blev överraskad då en julhörna fylldes upp till taket. Ett överdåd som inte var väntat. Så såg jag att det ändå bara var pepparkakor, julskum och julmust. Inget överraskande, inget oväntat, inget exotiskt. 

Går bland de folktomma hyllorna och blir yr av den tid som gått. När jag var barn och Coop ÅLidhem var Konsum och färgerna var blå och vit och inte grön som nu. Då det fanns en chark och vi fick smaka på osten innan vi köpte och expediterna var äldre kvinnor och tycktes känna mamma, nu är de alla unga och lätt hopsjunkna bakom kassan. 

När mormor och morfar flyttade tillbaka upp efter 30 år i Stockholm så började de handla på Konsum ålidhem och fortsatte med det länge, även de blev bekanta med personalen som kände igen dem på likheten med deras dotter, min mamma.