Lördag.

 Vaknade ca kl 03. Valde att inte ens försöka somna om och när morgonen kom föll jag inte in i min vanliga slummer utan gick upp och åt frukost.

Såg dagsljuset. Minns inte sist jag såg dagsljuset. Det var en grå dag och regnet slog mot fönstren och vinden fick byggställningen som nu bara täcker husets ena sida att skaka. 

Såg Mank. Mank är två timmar lång och den tog fyra timmar att se. Kanske såg jag bara tio minuter åt gången, pausade och budade på en tavla på tradera. Pausade för att se om jag blivit överbjuden. Pausade för att gå på toa. Pausade och reste mig och glömde vad planen var. Pausade och spikade upp två tavlor då jag nu tyckte att tiden var mogen, att det var en anständig tid att störa grannar på. Pausade för att se om Picasso litografierna en lagt ut på tradera verkligen kan vara värda att köpa då ingen garanti för att de inte kan vara helt nytryckta finns. La ändå ett bud på en. 

"Mank" greppade aldrig tag i mig. Trots gamla Hollywood och 35 åriga Amanda Seyfrid som porträttlik Marion Davies. Marion Davies var mellan 30 och 40 när filmen utspelar sig, född 1897 som hon var. Mank är även han född 1897, spelas av 62 åriga, oj, nu har jag glömt hans namn, men kritikerna har älskat hans svettiga porträtt av denna alkade eldslåga. Nåja, det var inte skådisarnas åldersskillnader som ställde till det. Kanske tröttheten och att filmen är tråkig. 

Sen slumrade jag i två timmar i soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och hungern sög i min mage. Nu kokar pastan.