Kaktusarna och utsikten.

A room with a view hade det ironiskt kunna stå i en instagrampost med dessa bilder. Det vita huset rakt över gatan. Det huset har en fin blå mosaik i sin trapp. I det huset är det studentkorridorer och nu nästan öde då de flesta åkt hem över julen. 

I det vita huset var jag nästan på fest hösten 2000. Då gick jag folkhögskola och var här på höstlovet. Min vän var förtjust i en kille som bodde där och vi åkte dit. Min vän var för full, hon lyckades inte ta sig in. Hon satt utanför lutad mot de vita cykelskydden. Jag gick in. Gick ut. Jag ringde en taxi och gav min vän min väska att kräkas i så att taxichauffören skulle våga köra oss. 

Då fanns inte det huset jag bor i nu. Då var här en dunge träd och tre utspridda stora villor som höll på att förfalla. De revs, dungens träd fälldes och sex stycken lägenhetshus och en stor parkeringsplan kom i dess ställe. 

Juicen.

Köpte nån slags juice igår. Vet att jordgubb och äpple var en del i den. När jag skruvade upp korken så kom inget litet popp, det gick så lätt, det gjorde mig alert. Hällde sedan juicen i sitt glas och inom kort hade den skiktat sig en aning. En blaskigare topp mot en mörkare och tätare botten.

Jag hällde ut juicen från glaset och tömde förpackningen i vasken.

Det var överilat. Överspänt. Men jag kunde inte förmå mig att dricka av den. Tog två glas vatten istället. 

Hade en plan att på att köpa julklappar till Alma och Tea. De enda jag köper till. De är brorsbarnen. Men jag gick på bio istället. Satte mig längst upp i ett hörn. Såg Parasit. När filmen var slut föll stora blöta lappvantar. Jag knatade till Ålidhem Centrum, köpte manchego och vackra clementiner med blad till julbordetl. Köpte en ny Juice. En med rejäl skruvkork och imorgon hoppas jag den ger ifrån sig ett litet klick, ett tydligt bevis på att den öppnas för första gången. 

Gick mellan, de nu för jullovet tomma, unversitetsbyggnaderna. I trappen, just utanför min dörr, klev den sammanbitne musikproducenten ut ur hissen. Han skulle till tvättstugan. Han säger aldrig hej. Fast jag en gång sminkade honom i ett tv-program. Han brukar dyka upp hastigt i trappen, porten, i cykelrummet med intensiva ögonen och en hårt pressad käke. Han skyndar ständigt, sveper inte fort nog förbi. Jag sa hej. Han kanske svarade, idag såg han pojkaktig och skör ut fast han måste var kring 40.

Törsten.

Hade fyllt pluntan med Bäska Droppar. Gick ner till förfesten hos Ingunn. Där såg jag glas stå på bordet, rena glas en kunde ta. Hade blivit lite svettig och varm av promenaden ner till henne. Var redan då törstig. Fyllde inget glas med vatten. Tog några sippar ur pluntan och lite av av Hans-Olas Whiskey.

Tänkte att när vi är på festen på Profilteatern, då släcker jag törsten. Men där köpte jag egen whiskey och drack ur pluntan gömd i garderoben. Inte för att jag behövde vara gömd i garderoben, men det gav en extra känsla till drickandet som jag uppskattade.

Såg att det stod burkar med Cola i kylen i baren. Ville köpa en, men gjorde det ej. Köpte istället en liten macka med ost och sardell, den var salt och god och jag sköljde ned den med ännu ett besök i garderoben och en vipp ur pluntan.

Det var på vägen hem, pratandes i mobilen med Johannes, som törsten blev orimlig. Hemma drack jag ett glas vatten i en klunk för att fylla igen och tömma det i en klunk osv. Måste ha hjälpt, är i rätt bra form idag.

En fest.

Var på fest. Profilteatern firar 35 år och 20 år i deras nuvarande lokaler på Umestan. Kan vara så att jag är lite full nu. Är iaf mycket trött. Gick hela vägen hem. Varför? Har råd med taxi. Ringde Johannes så han skulle hålla mig sällskap, så att han, om jag blir kidnappad eller utsatt för något, ringer polisen. Inget hände. Kom hem.

Var så törstig. Det kändes som ett segt skum i min gom. Fantiserade om en cola och hade inte mina ben varit så tunga hade jag tagit omvägen förbi den nattöppna macken på Öbacka och köpt kanske 1,5 liter cola.

Så gott det hade varit med iskall cola. Bälga i mig hämningslöst.

Men med tunga steg, där varje steg var ett beslut, stegade jag hem. Mina axlar hängde framåt, livlösa armar rakt ner. Johannes i mina hörlurar, berättade för honom var jag var med jämna mellanrum, så han skulle veta hur länge till han skulle behöva prata med mig. Han säger att han vill glömmas bort. Det är hans mål. Att han inte vill göra avtryck. Han hade firat lilla julafton och då tänkt att syskonbarnen nog lever i 80 år till och när de dör, dör även det sista lilla minnet av honom. Han kände det som alldeles för lång tid att bli ihågkommen. Jag svarade att jag vill att vi två ska bli inmejslade i folks medvetande i många kommande generation, bortom 80 år.

Under kvällen och en  bit in på natten drack jag Bäska droppar ur min plunta och sen lite whiskey. Jag dansade inget. Drack inget vatten. Jag talade med en massa folk, lanserade mig själv som kokainist, fast jag aldrig sniffat i hela mitt liv, samt höll tal om rökningens lov, har heller aldrig varit rökare, några bloss i tonåren, några bloss senare. Ett antal cigarrer och cigariller under några sensomrar. Det är allt. Nu älskade jag rökare och röken, viftade med händerna in röken i mina andetag från ciggen kring mig när vi stod ute i det pudriga regnet.

Hade lockat håret. Inspirerad av Catherine Deneuve på 70-talet, då hennes hår var docklikt. Mitt hår blev även det docklikt, på ett sätt jag tyckte klädde mig bra. Men fukten i luften, det pudriga regnet, tog bort effekten av mitt arbete med locktången innan jag nådde festen. Håret blev sitt varjedag ruffs och det var väl inte hela världen.

Sa till Malin att vi borde ta en kaffe ihop nu när hon jobbar på universitetet och jag bor där bredvid. Imorgon får vi se om jag menade det.

Jag måste sova. Låt mig slippa en för hård baksmälla imorgon.

. . . självklart prisade jag högt min egna röv . . . och drack en lakritsshot.

Mitt lilla hem.

Bor kvar. Flyttade hit Augusti 2008. Vem bor så länge i en sådan här liten lägenhet? Tydligen jag. Den blev min efter ett tag. Först var den inte det. Den kändes främmande. Modern. Jag skulle bo i en äldre lägenhet. En med fina golv. Kanske en från 50-talet. Inte denna lilla etta byggd 2005. Den var alltså bara tre år då jag flyttade in i den.

Länge var det en identitetskris. Det ljusa fräscha försvann. Jag tog över. Mina grejer tog över. Den blev min. Även om uteplatsen ofta känns sorglig är insidan mer ett bo, ett bo byggt av någon insekt. Den tar det den hittar, slickar med sin limaktiga saliv. Bygger så ett hem. Så är mitt hem.

Vaka av.

Var trött dessa nätter jag nu arbetat. Natten som var, min tredje, kom gnället. Den dramatiska undergångsdivan. Messar med Johannes och all hans respons på mitt gnäll tycker jag då är orimligt fel, oförstående. Han önskar mig en god natt och jag honom en likaså.

Får oväntat nog en lugn stund efter kl 06:00. Ligger i soffan med benen högt. Ser på Morgonstudion. Skakar mina fötter för att inte somna. Men sömnen tränger på, den tar mig, kanske 1/100s sekund. Jag ligger kvar. Samma händer igen. Men jag ligger kvar. Nosar på att slukas helt. Ett larm kommer och den lugna stunden är över.

På vägen hem, i det blå mörkret, tänker jag ut min plan. Att inte vaka av. Att sova utan larm. Sova till det att jag vaknar. I fantasin skulle den sömnen vara från torsdag morgon till fredag morgon. Som det känns där och då känns det möjligt, i mina termostövlar, den trötta kroppen som flyttar dem raskt. Påtvingat varje steg. Fast allt jag vill, mina ben vill, min rygg vill, är att lägga sig ner. Droppa kroppen i en mjuk snödriva, slukas och hoppas på det bästa. Men jag stretar på. En buss passerar. Insidan lyser gult i kontrast mot det djupt blå vinterlandskapet utanför. Ser Fredric från Film i Västerbotten sitta i den fulla bussen. Det gör mig liksom glad, fast jag vet inte varför. Kanske för att han ser tjusig ut, som att han bor i en storstad och lever gott.

Duschar, äter. Blir tomstirrande ett tag. Tar mig till sängen. Somnar. Vaknar av en blåsa som tränger kl 14:30. Ligger ändå kvar. Inte för att somna om. Ligger kvar bara för att jag inte har en plan. Går efter en timme upp. Tömmer blåsan. Gör min frukost och hämtar ett paket med en stor blingig klocka jag beställt från en sida på internet.

Gycklarnas Afton.

Harriet Andersson träffar på Hasse Ekman. Båda har svart hår. Harriet säger att Hasse är vacker som en flicka. Hasses ansikte är nätt, men fårat. En gång i tiden var han nog vacker som en flicka. Med den svarta peruken mot de bleka ögonen blir han en fåfäng skugga av ungdomen.

Han våldtar henne senare i filmen. Hon är smickrad av honom först, leker med tanken. Men när hon vill dra sig ur är hon inlåst i hans loge och erbjuds ett vackert värdefullt smycke om han får ligga med henne.

Och hon tror att smycket är värdefullt. Att denne man är beredd att ge henne något värt en halv förmögenhet för att få ligga med henne. Så klart är hon lurad.

Hennes pojkvän, en fet cirkusdirektör som svettas och egentligen vill tillbaka till sin fru och barn. En fru som är mycket nöjd att slippa honom. Han blir svartsjuk och bedrövad över hela sin situation. Den misslyckade cirkusen. Det tröstlösa flängandet land och rike runt.

Den danska clownen.

Varför pratar han danska. Det låter liksom på låtsas. Måste googla Anders Eks danska kunskaper nån gång, se om svar finns. Eller är han bara hopplös. En hopplös skådespelare som hade en take. Anders Ek utstrålar verkligen fullblodad hopplös skådespelare. Det där känsliga ansiktet. Det grötiga ev låtsasspråket ur hans mun.

Cirkusdirektören är iaf olycklig och ska skjuta sig själv. Det är speglar och ångestsvett och en helt bedårande katt. Den bjuder på så gulliga uttryck att de är värdiga spridning på youtube och miljonpublik. Katten ser på Åke Grönsbergs Cirkusdirektör, hur han våndas och lider. Slår han kanske Harriet? Minns inte. Sen kämpar han med sig själv. Att döda sig. Katten har runda ögon, katten lägger öronen bak. Katten ser än hit, än dit. Den lilla munnen är nästan öppen i ett O.

Hursomhelst slutar det med att Åke skjuter cirkusen björn och inte sig själv och Gudrun Brost förstår direkt på hans steg vad som är påväg att hända och skriker och hänger i åkes arm och björnen dör och sen är det väl slut.

Bysten.

Den t-shirten. En del av problemet är halslinningen. BH:n är också inte hjälpsam. Linningen är slapp, den bidrar till att visuellt bredda min byst. Bara en gissning. Men linningen stör mig. BH:n är inte heller rätt. Min byst kändes verkligen som en rejäl byst. Inte en toppig och svällande pinuppas, nej, som en matronas. Som Dagmar Ebbesens. Som Margaret Dumonts. En bred massa utan erotisk lockelse.

T-shirten gör också något med min kroppsform. Den döljer min svank så jag glömmer den. En rak kloss ihopsatt med en annan rak kloss. Det är min överkropp i t-shirten och min underkropp i arbetsbyxorna. Jag börjar tro att jag är så bred.

I väntan, en av de som bor på mitt arbete sitter på toa, jo, hon bad mig stanna. Jag står och väntar. Sätter händerna i ryggslutet. Står så ett tag. Ser åt sidan, där i spegeln, ser S-formen min rygg och rumpa nu bildar när händerna utplånat T-shirtens klossfall.

Navet.

På väg till arbetet går jag ofta förbi Badhuset. Ser in genom fönstren när jag passerar. Klockan är då strax före 21 och badhuset tycks stängt. Ser ibland någon städa. Bassängerna ligger upplysta. Allt är upplyst. Ljuset flödar. Blått och klart ljus. Det är den största mängd ljus jag ser dessa dygn.

Drömmen om Dorotea.

Hur hamnade jag här? Så tänker jag ibland. Denna oförmåga att ta sig vidare, som att hjärnan för längesen la av. När jag blev så där trött hösten 2009. Hela 2010. Till våren 2011. Då det släppte och jag upplevde en vår för första gången som något underbart.

Fast nej. Tröttheten släppte aldrig. Jag går på halvfart. Nån dag ibland på helfart. Festerna tog slut då. Jag slutade gå på dem. Jag slutade sminka på svt. Fick en fast tjänst på äldreboendet och tog den. 60% som jag inte orkade med. Pank och trött. 2014 började jag jobba 80%. Nästan pank. i mars 2018 började jag på natten, klarar mig bra och lyckades upprätta ett sparkonto som växte.

I början var nätterna som att flyga. Från mars blir det ljusare och varje morgon bjöd på en allt tidigare gryning. Jag läste böcker istället för att se på tv under arbetsnattens lugna stunder. Jag slukade därför böcker. Livet fick färg. De mörka ringarna jag har under ögonen slutade kännas, de fanns kvar, men förr, i så många år, kändes de hela tiden, som att de låg där och borrade in i mig. Öste sin blånande trötthet, sin förslappade uppgivna hud rakt in i tankarna, i tungan, ner i armar och ben.

Maten blev möjlig. Från att ha haft 30 minuters matrast till att äta under den tid det tar att äta. För matrast finns inte på natten och måltider blir avbrutna flera gånger. Men det är en skillnad från att gå i ca 2 min till personalmatsalen i det andra huset. Värma mat i 2 min. Äta 22 min. Diska efter sig i 2 min. Gå tillbaka till avdelning i 2 minuter. Blev det rätt? Stämmer min matte? Det är de dagar en jobbar mer än fem timmar. Fem timmars passen saknar matrast. Frukost ca kl 6:30 hemma. Lunch ca kl 13:30 hemma.

Men även nattjobbet blev vardag. Och nu efter en november och december och en sol som aldrig syns. När jag nu nyss vaknat och scrollade igenom Instagram och en post från Doroteas bibliotek bjöd på sol och gnistrande snö kom drömmen om att bo där. In i inlandet. Upp bland böljande höjder som stiger sig allt högre ju närmare norska gränsen en kommer. Där snön alltid ligger kring jul. Här är det ofta blött. Här vid kusten känns snön som ett osäkert kort.

Att få jobba på ett bibliotek. Sortera böcker kanske en gör. Styra upp samtal och försöka väcka läslust. Ha kollegor som är mjuka och fina. Ha kollegor som är nyfikna och inte bara är som vi på mitt jobb, i ständigt behov av att överleva. Nu tar jag i. Men vi är trötta och uppgivna på mitt arbete. Vi jobbar med en sjukdom som är svår. En vi själva med våra sönderstressade hjärnor känner symtom av. De dör från oss. Alltid. Nä, några har flyttat. Men de flesta dör. De är där för att dö. Vi är få personal. Vi ska bli färre.

Nätter som är lugna, då även lugnet fått landa i mig. Jag kan sitta ner med en boende, utan att se min larmtelefon lysa rött för att någon annan är i behov av hjälp. Ensam med 17 boende. Dementa och vingliga. De lugna nätterna blir ännu lugnare. Jag kan vara där, jag andas lugnt och det smittar. Inte alltid. Såklart. Fast då finns tid att lösa det. 9 timmar och 30 min är jag själv på två avdelningar. 15 minuter lämnar kvällen rapport till mig och under 15 minuter lämnar jag rapport till dagen. 10 timmar är passet.

Under de dygn jag arbetar ser mina dagar ut så här. Dagen innan första nattpasset lagar jag mat för alla de kommande nätter jag ska arbeta. Dagen innan den dagen har jag handlat. Tar en tupplur på eftermiddagen. Äter lite ca kl 18. Går till jobbet kl 20. På jobbet kl 20:55. Byter om. PÅ avdelningen 21:05. Loggar in och läser dokumentation. 21:15 börjar passet och jag får muntlig rapport. Arbete till 07:15. Byter om. 07:30 börjar jag gå hem. Går i ca 40 minuter. Hemma kl 08:10. Tvättar ansiktet, under armarna/alt duschar. Lagar en rejäl måltid. Äter. Lägger mig i sängen kl 10:00. Sover till kl 18. Smörgås, kaffe och frukt, samt packning av ryggsäck. 20-20:55 promenad i raskt takt till arbetet. osv osv osv osv osv osv osv. Vissa veckor rör det sig om fem nätter, andra om två. Var sjätte vecka är jag helt ledig.

Nu tappade jag tråden. Blev för långrandig. Noggrann och vilsen med mina ord. Ville knyta ihop med drömmen om att jobba som bibliotekarie på Doroteas bibliotek. Se dagsljuset och snön genom fönster. Känna kylan från dörren besökare kliver in genom.

Söndag.

Varma decemberdagar blir aldrig ljusa. Snön som föll blöt igår låg tung och grå kvar. I snön finns pölar med klart vatten. I snön finns snösörjan.

När klockan var ca 11 trodde jag att det var eftermiddag och skymning. Kanske en effekt av att byta dygnsrytm hela tiden. Ett dygn sover jag på dagen och jobbar på natten. Nästa dygn lika så. För att sedan vara ledig natten och åter sova och sen ha dagen att se dagsljus på.

Idag hann jag tänka att snart får jag sova, då ca kl 11. Då jag trodde det skymde. Men förstod snabbt att det var mycket kvar av dagen. Bestämde med Ingunn att vi skulle ses. Jag skulle köpa med mig fika för idag ville hon inte gå ut. Hon ville se vinterstudion på tv och slippa blötan där ute.

Efter att jag varit hos Ingunn en stund gick jag till Ica kvantum. Uppför gammliabacken. Upp och sedan nedför Nydalavägen. Uppför cykelvägen vid Mariehemsvägens sida. Blöt av snön handlade jag. Ur mitt hår, som blivit blött av snöregnet, rann droppar över mitt ansikte. Mina lår som blivit frusna under de snömoddade jeansen. Grönsaker,frukt, nötter, honung och yoghurt la jag i min korg. Blev förvånad av hur hälsosam min shoppinglista såg ut när den slutade vara ord. När jag handlat klart tog jag hissen upp i ett hus nära kvantum. Hissen luktade svett efter någon som nyss åkt. På Åttonde våningen gick jag av och in till min syster Agnes. Där var min syster Signe. De virkade disktrasor.

My Favorite things.

Det har legat en trötthetsdimma över mig idag. I den dimman såg jag ett klipp på Facebook. En Boxer som råkat lägga sig på en av sina små valpar. Valpen hade funnits livlös under sin mamma av Boxerns husse och nu gjordes upplivningsförsök. Boxern satt stilla, med sina stora runda ögon, de hängande kinderna, den veckade pannan. Hon Iakttog hur dess husse gned den lilla valpen, den vita lilla kroppen där skärt sken igenom. Hon iakttog hur husse blåste luft i valpen. Valpens tunga hängde rosa och slapp ur dess mun. Så sprattlade den till och liv kom åter.

Det klippet var lite för mycket för mig idag.

Nyss, någon timme sen, började jag se Gycklarnas afton. Den finns på SVTplay. Gundrun Brost som badar naken med en massa militärer och sen den större massan som samlas på den klippiga stranden och hennes make, en dansk vitmålad clown som vadar ut i vattnet och bär upp henne och sen bär hennes nakna kropp över stenarna och massan av folk som hånfullt följer efter. Jag fattade faktiskt ingenting. Tror det är Anders Ek som är clownen. Eller pajasen. Han som är dansk. Men jag tror inte Anders Ek är dansk och den danska han pratade fattade jag inget av heller. Fast jag kan inte danska, så om den är fejk eller äkta spelar ingen roll för min förståelse.

En bit in i filmen, då Harriet Andersson dansar ut på en scen efter föreställning på den teater Hasse Ekman just i en pjäs i sin roll i rollen fallit ner död på, fastnar min blick bortom skärmen. Ser på min lilla gran. Adventsgranen på bordet med lindad koppartråd till stam. Pynten blänker så fint. Ligger där och slutar se på filmen och börjar se på de blänkande pynten. Tycker att de röda kottarna är särskilt fina. Blir även liksom rörd av Nötknäpparen som står bredvid- denne skäggige uniformsklädde figur jag köpte på Ica Maxi kl 22:45 för någon vecka sen.

Sätter igång Julie Andrews - Raindrops on roses and whiskers on kittens - säger hon med sin klara röst och musiken drar igång. Så sjunger hon My favorite things och det är så outsägligt vackert. Granen. Blinget i granen. Julie Andrews och den klara rösten och sången som ska jaga bort barnens oro och rädsla får åskovädret som stormar över dem.

Jag kommer inte orka återgå till andra halvan av Gycklarnas afton ikväll. Det får bli imorgon och jag hoppas få sova längre än till kl 5.

Taxar.

Ligger i soffan. Krypit ner under det täcke jag hämtat från sängen. Jag fryser. Har ätit det godis jag tidigare köpt. Chokladöverdragna skumbananer, Lakrisal, rosa skumsvampar, de beiga skumsvaparna. Druckit en kopp te. Jag känner hungern. Men är för trött för att känna aptit. Har mat förberedd. Potatismos och köttbullar. Två redan skalade morötter samt en blodapelsin. Det finns redo i min kyl. Bara att värma det som ska värmas. Men aptiten är borta. Tröttheten har tagit över och jag önskar så att jag redan ätit, att klockan skulle vara över 22 och jag skulle kunna slockna.

Har datorn i knät. Ser en dokumentär om Anna Magnani. Hon verkar ha haft en långhårig tax. Imorse, då jag lyssnade på Bachelor, så kollade jag upp om just långhåriga taxar. Tänker att en sån skulle klä mig så bra. Men ärligt, där jag är nu, med jobb, med ork, så är mjuka katter som kryper nära och går på låda det mest lämpliga sällskapet. En ivrig hund, en liten rackare gjort för grytjakt, åh, den skulle bli helt omöjlig i min ägo.

Inskolningen no2.

Känner mig inte klar med inskolningen. Han som pratade så mycket. Mycket av det han sa har tagit över min hjärna.

Han visade en film han gjort med sin klass. Han går på universitetet, läser något med kroppen. Han visade en film de gjort till en fest med filmtema. Sju minuter lång. Fem killar som fånar sig. Juckar mot någons huvud, låtsas gråter, säger coola repliker, poserar, brister ut i skratt. Han ser över min axel. Han skrattar högt, han säger: Vi improviserade allt. Han säger det liksom stolt. Han skrattar vidare. Han har nästan sin haka vilande på min axel. Jag ler. Ler artigt och tänker: tar inte detta slut snart. Tänker dan efter att jag borde gjort som Ingrid Bergman gjort när Ingemar Bergman visade en film, som han tydligen gjorde varje onsdag under alla sin filminspelningar. Ingrid hade rest sig upp efter någon minut och sagt: Detta har jag inte tid med. Sen hade hon gått. Kvar satt Ingemar med alla de andra, de som kände vördnad för honom och de såg väl klart även denna film.

Men jag bara log artigt. Jag berömde även honom för hans skådespeleri. Sa att i filmen var han en helt annan person. Nu var hans roll ganska tyst och klädd i kostym. Framför mig, eller just då, bakom mig, var en ung man i vårdarbetskläder och med en mun som gick i ett.

Han sa att jag borde backpacka. Att det är det bästa sättet att resa. Han sa att jag antagligen gillar lyx och vill åka på flotta resor, men borde åka och backpacka. Jag sa nej, det vill jag inte. Jag resar aldrig.

Han berättade om demonen som först visade sig som en svart korp, sen som en svart hund och så kröp den fram i mänsklig form, men förkolnad och ännu en gång som en ung flicka som bankade på dörren så lägenheten skakat och ett dån han aldrig hört förr dundrade fram för varje slag hon slog.

Det kom en sexscen på tv:n. Han kom in på Tinder. Att han lagt ner  Tinder pga alla psycho brudar som fast han sagt att han bara vill ha sex och de säger att de bara vill ha sex,  vill de sedan ha mer och det blir en massa tjafs och han ville bara loose some steam. Kanske har han rätt där.

Han hade trott att jag var 28 år. Det smickrade mig.

Lördagen.

Vaknade som vanligt när det är en ledig natt klockan 5 på morgonen. Helt utan lust att somna om. Såg alla kvarvarande avsnitt av Bachelor. Nej,  lyssnade på de kvarvarande avsnitten av Bachelor. För jag har nästan slutat bry mig om vem Simon och Felix ska välja. Medan ljuden från de sista dejterna hördes gick jag genom Pinterest, matrecept, scrollade genom DN m.m.

Kl 7:30 steg jag upp. Diskade, lagade frukost, åt frukost och sen är det liksom en dimma. Allt blev en väntan på tvättiden kl 13-16. Ringde Agnes och lagade mat. Mer måste jag ha gjort, men vad? Det vet jag ej.

Tvättade och skulle när jag tvättat klart gå till film i Västerbottens lokaler och redigera film. Istället tog jag fram alla skor av läder och smorde in dem. Smorde även in en väska. Plockade bort alla skor som hör barmarkssäsongen till och ställde vinterpjucken ordentligt på rad i hallen. Sen kände jag verkligen inte för att gå och redigera film. Gick och handlade och snön föll kall och blöt och marken var ömsom krispig, ömsom blaskig och kändes förrädisk, som att den skulle svepa mig ikull med hala fläckar.

Skulle inte handla godis. Det ska bli ett slut på mitt godisätande. Men jag handlade godis. Samt grejer för det franska käk jag imorgon ska ge mig på. Tror Fransk mat är bra mat. Massa grönsaker och kryddor som inte är starka, men fylliga. En lagom mängd kött. Igår köpte jag äntligen en gryta, så att det ska kunna bli av. Imorgon ska jag laga Choucroute och nån gång snart blir det boeuf bourguignon

Krukväxterna.

Jag vet inte om det var en så bra ide med krukväxter. Tycker fortfarande att det är fint. Men murgrönan i mitt tak håller på att förvandlas till torrt fnöske. Upptäckte även att den lilla kaffeplantan, som ännu är grön, var lika torr och knastrig den. Kanske har jag vattnat ihjäl dem. Murgrönans jord är ännu fuktig. Kaffeplantan har torr jord. Två kaktusar har jag vattnat ihjäl. En liten porslinsblomma kämpar för sitt liv och jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Den stora kaktusen tycks stå stadigt och jag hoppas så att jag inte råkar paja den. Den är så fin. Apsvansen är dock i någon skrump-fas. Paschiran tycks leva.

Paschiran och den stora kaktusen är de jag tycker bäst om. Ska nog satsa på den typ av växter i framtiden, när ljuset vänder åter ska jag skaffa de stora växterna. En stor kaktus som kan växa sig ännu större. Men en ampellilja till taket. Finns skolmatsals-vibe på den, men mitt hem kan nog motverka den känslan.

Lucia.

Pinterest.

Nyvaknad. Sov djupt. In i sömnen kl 10:00. Vakna kl 18:00. eller försöker vakna kl 18:00. Mitt hår är otvättat - därför stripigt. Ögonen bleka. Den nya mascaran som inte går bort trots ansiktstvätt och sen smudge så fult under ögonen. Min förra mascara gick inte heller bort i tvätt, men den liksom la sig fint efter sömn.

Äter min frukost, tre rostmackor med honung, en halv honungsmelon, kaffe och äppeljuice. Åt en annan frukost på morgonen, innan jag somnade. En burrito med potatis och fläsk, guacamole. En liten skål stjälkselleri och en virgin Mary som jag tycker är så god varje morgon att jag svär högt och nöjt.

Det är halt ute. Blött, halt och mörkt. Det sämsta vädret. Jag som alltid går i en timme innan jobbet, går en runda, tar i med stegen så att svetten ska lacka. Men nu när varje steg är en risk att halka blir det kortaste vägen ner för backen till jobbet. Det tar också nästan en timme pga pingvinstegen, men kroppen får aldrig ta i. Blodets pumpas inte runt.

Jag som aldrig hatar något väder, har nu insett att jag iaf tycker mycket illa om halkan.

Men nu, denna tid med frukost, det är min egen tid under arbetsperioderna. Det är då jag scrollar genom Pinterest, eller ser grejer på youtube, kanske läser en artikel, men det är ytterst sällan. Men min Pinterest har förvandlats till en mardröm. De bilder den nu föreslår är unga tjejer som poserar med sitt långa hår. Inget är intressant. Var tog växterna vägen? De fint inredda rummen? Var tog de övergivna miljöerna i vackra färger vägen? När klickade jag ingång detta nya flöde av ointressanta tjejer?

Nu ska jag svepa kaffet, tugga i mig melonen och dra iväg till arbetet.

Ananas.

Idag vakar jag av. Ger mig själv mindre timmars sömn så jag ska sova den kommande natten. Klev trött upp kl 14:30. Gjorde min frukost. Fick i mig allt kaffe, men inte alla smörgåsar med honung. En halv blev kvar. Glömde för ett tag bort den lilla skålen med färsk ananas. Men började äta av den. Åt även en liten skål ananas igår och det gjorde min mun öm. Ananas är starkt, brännande liksom. Kanske frätande. Möjligen är jag allergisk. Ännu var munnen öm. Dagens ananas gjorde ont i min ömma käft. Jag tuggande ändå på. Långsamt. Envetet. Ondare och ondare för varje tugga. Sen la jag av. Slutade äta.

Gjorde mig i ordning och tog mig ner på stan för en middag med Mika som är här. Hon är på turne, är turneledare för en föreställning som spelar imorgon och i övermorgon. Vi bestämde oss för indiskt. Vi fick in våra rätter. Min mat var nog inte särskilt stark, men varje tugga sved liksom till i de tusen sår som tycks klä min gom. Jag fick i mig hälften. Resten bad jag att få i en låda hem. Nu står det i min kyl. Hemma stod frukostresterna kvar på sin bricka, honungen aningens bortslickad av nån av katterna. Den får stå kvar till imorgon. Då är jag nog utvilad för att ett bortplockande av den inte ens kommer kännas. Ikväll känns allt oöverstigligt.

Morgonen.

Har vaknat nu. Är frusen och kall och längtar tillbaka till sängen. När jag somnade strax efter kl 10 hade det just ljusnat. Då nådde lite av solen mina gardiner. Små gyllene strålar genom det gråblå.