Jag öppnar fönstren och vädrar. Jag gör det när jag vaknat och jag gör det innan jag lägger mig. Att släppa in ljud av dagen utanför är knappt märkbart. Kan inte minnas hur det låter, ska lyssna imorgon. Att släppa in ljud av natten utanför märks. Det viner, ett brett tjut som kommer och går, ett knäppande ljud och ljudet från grenar som rör sig. Den svala luften som snirklar sig in i en.
Igår när Dante Kristin var här öppnade jag och vädrade. Ville känna doften av vinterkväll och sällskap. Vi pluggade. Satt vid mitt köksbord och alla lampor i köket var tända, den över spisen, den över diskhon, den i fönstret, den på bordet, den över bordet, den på vitrinskåpet och de två i taket. Vi pratade om drag och att äldre inte gillar drag, de blir sjuka och får ont i nacken. När jag stängde fönstren kände jag hur det luktade vinter. Men glömde att känna efter, känna efter hur det kändes när jag inte var själv. Var på väg att säga att vinterkvällar luktar så gott, kan ha sagt det, men tror inte det, något annat kom i vägen.
När Dante Kristin gick hem gick jag med hen en bit på vägen. Kl kanske var 23ish. Vi pratade, vi skildes åt, allt bara pågick och så var det över och jag tänkte när jag kom hem att jag aldrig kände efter, inte tog in, bara lät saker pågå.
Inte tar jag in hur kvällen är när jag går med Jonna till arbetet, vi pratar och knatar. Kanske märks inte natten i luften på samma sätt när en har sällskap, kanske är det när en är ensam den blir påtaglig, som den blir översvallande märkbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar