Den fräna stanken.

 Jag fyllde sovrummet med en sur stank. Kände den fräna doften medan jag låg i sängen, nyvaknad efter bara en kort slummer, en sån där slummer efter att ögonen gått i kors av trötthet, sömnen som bara malt på, gjort sig redo att ta över mig och så släcker den mig, mörkret och sömnen slukar mig och så vaknar jag, liksom bara in och ut, ner i det hjärndöda mörkret och upp igen. Sen var jag klarvaken och klockan var inte mer än 01:02 och senast jag sett på klockan var den 00:55. Och jag var hungrig med den fräna stanken i näsborrarna. Lämnade rummet, värmde bröd i köket, gick tillbaka, drog undan draperiet och möttes av stanken i kraftfull styrka, nu när jag vant mig av vid den var den intensiv. Som saliv och svett i ett. Saliv som är seg, som fyller gommen som en bakteriesamlande beläggning, som den syrligaste svettdoften, inte någon mustig fyllig, utan vass och pickande. Och ur mig, min mun, måste detta ha kommit. Hoppades att brödet och yoghurten skulle råda bot, men istället fick saliven i min mun nu smak  av den ivirgt stickande odören. Jag tycker doften ligger kvar här, nu ett dygn efter att jag kände den först, liksom i luften mellan kuddfyllningen, inne i täcket jag drar upp till halsen när jag gör mig redo att somna, i mitt hår om jag luktar en stund på det.