Idag var jag inte trött. Kände inte tröttheten i ögonen. Inte under ögonen. Inte kroppen. Inte i knoppen. Jag skulle inte säga att jag var pigg. Men jag var definitivt inte trött. Plötsligt trodde jag att det är fullt möjligt att likt Julia Dufvenius  vara slät och ljus och inte vara mörk och påsig under ögonen. För mina påsar och dess huds transparenta mörker kändes inte idag, så som de alltid känns i månader, kanske år. 

Snön föll mjuk och blöt i stora blaffor. Himlen, marken, luften, allt var i samma nyans av ljust grå. Ljuden dämpade. En sån vilsam bra dag det har varit idag.