Charlotte.

 Så många pratar om stackars Charlotte och hennes  läppar och vojar sig över att ansiktet nu är så förstört att de inte längre kan ta in vad hon säger. 

Jag stör mig inte alls. Jag tycker det känns rimligt att en rik hemmafru på Manhattan stelnat pannan och fyllt på läpparna. Jag hör vad hon säger och ser de känslor hon försöker uttrycka. 

Men när jag ser 57 åriga Sandra Bullock kan jag inte tänka på annat. Vad har hon gjort? varför ser hon yngre ut än mig? Vilka ingrepp har hon gjort? Eller när jag ser Julia Dufvenius i julkalendern undrar jag hur hon kan se så pigg och slät ut under ögonen då jag är så fluffigt påsig och mina jämnåriga vänner iaf har hälften av den åldrade trötthet jag har och inget av den lystra pigghet Julia har. Julia är ju några år äldre än oss. Iaf ett. Kanske tre . .  ska Googla. Tre år. Och så fort de två dyker upp i det de är med i tänker jag inte på annat. Hur är det möjligt att trotsa tidens gång så? 

En vän säger att hennes syster, som är nio år yngre än oss, gjort fillers under ögonen. Det kallas behandling och inte ingrepp. Jag googlar fillers under ögonen och läser att jag måste göra fastare fillers på kindbenen som håller de lösa fillers under ögonen på plats. Allt känns som ett sånt jävla projekt. Och så jävla dyrt och jag pallar inte med. Iaf inte min ekonomi. Kanske om mitt liv bara skulle vara äta, jobba, sova, hålla hunden ung och slät. 

Men Charlotte stör mig ej för jag vill inte ha hennes jokerliknande mun eller hennes panna som tycks fryst och satt för lågt ner, nästan över ögonen. Jag vill bara se evigt ung ut på det sätt Sandra och Julia och den där jävla Marion Cotillard gör.

Såg Annette. Filmen börjar och de är sig själva. Regissören och Sparks och Adam och Marion och de sjunger, går gatan ner. Marion ser osminkad ut. Avslappnad. Håret är utsläppt. Hon strålar och sjunger och är liten och nätt när hon håller armkrok med Adam.

De kliver in i sina roller och Marion blir själfull och sorgsen. Stilla och vacker. Som porslin som fått liv. Hennes roll är helt i händerna på det öde Adams roll bestämmer åt henne. Han stor och mörk och djuriskt. 

Att Marion är äldre än mig skulle ingen någonsin tro. 

Fy fan för att vara låginkomsttagare och bli 40+. Och sen när krämporna sätter in.