Fick svar på de meddelanden jag skickat till folk. Har varit på Bio, gått promenad och har fler promenader inplanerade innan jag jobbar igen på nyårsafton. Nu tänker jag på något Joan Didion sa om att se till att en är ensam så att en skriver. Typ så. Och det borde jag göra för jag har dragit igång projekt och borde bli klar med dem, eller ta dem till nästa steg. Men istället låg jag passiv och tyckte synd om mig själv och då såg jag till att jag fick träffa vänner och nu är tiden slut och jag kommer aldrig bli en filmare för jag får inget gjort.
Det är också det att jag ska lyckas montera en lampa i taket i köket. Över bordet. Borra i ett tak skrämmer mig och det här med att en måste köpa kontakten själv. Nu hänger lampan i taket med tejp på den plats där jag vill fästa den. Har inte satt i någon glödlampa då det både vore meningslös då jag ännu inte köpt någon kontakt och att tejpen kan släppa och glödlampan gå i kras över bordet.
Borrade upp en vägglampa. Så nervös. Så obeslutsam. Ska den verkligen vara där, kommer det se tarvligt ut. Den är från Ikea, är det ens värdigt med en Ikealampa ovanför en ikeasoffa? Men nu är den där och jag ligger under den och läser och det är ljuvligt.
Fy fan va tråkig text. Fy fan vad tråkig jag är. Men inget händer ju, jag bara är. Och jag bara är mig. Vilket är tråkigt banalt och passivt.
Kanske är jag deprimerad. Nära att bli deprimerad. Saknade något i jul och dagdrömmer om ett liv med ett barn. Vilket hus vi ska bo i. En lägenhet i ett postmodernistiskt hus på Tomtebo har jag valt ut. Byggt kring 1990. Nästan aprikost sandfärgat tegel med roströda och turkosa detaljer. Bågar och altaner och burspråk till de olika lägenheterna. Där skulle jag och min son ha en trea. Jag vill ha en son. För tonårsdöttrar har redan lärt sig självhat och att hata alla andra och att kontrollera sig och hata de som inte kontrollerar sig lite extra mycket i allt redan undertryckt hat hon bär på. Medan en tonårsson bara glatt snubblar och råkar välta alla cyklar i cykelstället och hans polare garvar då lika mycket som han. Allt är en dröm då min son bara är glad och lugn och lite fumlig. Ser ingen mobbning, ingen ångest, inga olyckor eller aggressioner, ser inga föräldramöten och eller morgonstress att hinna väcka, ge mat och se till att barnet hinner till skolan, i min dagdröm om en liten familj. Jag ser hur vi skyndar till Coop och köper godis och chips och tacos till fredagskvällen, att vi hyr en film på Itunes, att vårt hem är lugnt och avslappnat, mattor och gröna växter och rörigt men inte stökigt. Hur jag läser en bok uppkrupen i soffan under lövverket av en benjaminfikus, hur min son sitter vid matbordet med en kompis och ritar och det enda skavet i vårt liv är den öppna planlösningen lägenheter envisas med att ha.
Klockan är 08:00 på morgonen. Såklart ännu mörkt. Mörkt i lägenheterna tvärs över. Jag har fått sova mina åtta timmar då jag la mig tidigt. Ska väl lägga mig under min lampa över soffan i vardagsrummet och läsa.
Det har fallit ett tunt lager snö i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar