Johannes berättade ett minne från 2006. Han hade handlat på Ica maxi och på väg hem längs älven stannade han till utanför mig. Jag bodde då på Scharinsvägen, i ett grönt trähus från 40-talet. Jag hade en lägenhet högst upp med en balkong med eftermiddags- och kvällssol och en utsikt över älven och siluetten av kyrktornet och de få skrapor som då fanns inne i centrum.
Han hade stannat vid mig, jag hade legat på balkongen i bikini och rökt cigariller. Vi hade pratat en stund.
Jag minns det inte. Vilket är synd.
2006 känns avlägset, en svunnen tid, en förlorad tid.
Jag var 27, skulle fylla 28. Jag hade blont hår den sommaren. Hade haft alla möjliga hårfärger det året och i det blonda, med flera lager fejktan, fick jag ofta höra att jag var lik Marie Serneholt, som det året hade en barbie-look och en hit med That's the Way my heart goes.
Nu när jag tänker tillbaka så var det mitt sista år av fullt ös. Sen slocknade en del av mig. Något nytt började och där är jag kvar. Då var jag i full blom. Jag vissnade fort. Min själ, mitt mod, allt slokade och slokar än. Vibrationen som var aptit på livet blev vibrationer av rädsla. Det skedde inte över en natt, det skedde gradvis.
Trött och rädd, där hamnade jag, där fortsatte jag vara och där är jag. Inte jämt, men det finns där, som en grundton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar