Två Bilder.

Forsätter gräva ner mig i sentimentalitet. Inte hjälpte det att jag läst Återstoden av dagen. Den sorg som drabbar Stevens när han bara blir kvar i den lilla staden med piren där lamporna tänds i skymningen. När han gjort sin färd genom landsbygden, sett sjöar, gått upp på en topp, träffat människor och ägnat mycket tid åt att minnas det som varit. Hans första resa på många år, kanske hans enda nöjesresa. 

Jag blev drabbad. Likt golvad. Nu i denna pandemi då jag är mitt  arbete, då ansvaret krävt att jag inte tagit för mig av allt det andra, av det levande livet. Och inte har det varit jobbigt heller, som jag tidigare skrivit har det passat mig bra. Men nu är jag här, trampar vatten i sentimentala tankar, medveten om tid som gått, om tid förlorad. En saknad, en stor saknad.

Visst kände jag så här för ett år sen? När Montzi kom. Att jag då sjönk ner, tänkte på hur allt kunnat vara. Då band jag ihop Montzi, kattungen jag skaffade i sorg över att Tyra dog och att Miss Jones snart skulle dö, med deras tid som kattungar, mina första katter. En ny tid började och jag mindes den gamla tiden. När Tyra och Miss Jones tumlade runt, deras liv hade just börjat. Då jag var fyllda 30 år. För ett år sen 41, nu 42.

Är det ljuset som kommer åter som väcker detta i mig? En jävla längtan. Att jag känner mig förlorad och gammal. 

Suck. 

Fann två bilder som är viktiga för mig. Tagna i slutet av sommaren 2003 i mitt rum hos Anna. Carolina och jag hade vandrat  i jämtlandsfjällen, efter vandringen köpte jag en liten polaroidkamera. Bilen hennes var opålitlig och vi fick putta igång den många gånger, andra gånger bara vänta på att den skulle bestämma sig för att starta, vi hade åkt en sväng till Trondheim, sen rullat på bensinångorna in över svenska gränsen och tankat med mynt på en mack i Storlien.

Bilderna togs dagar senare, kanske ännu längre. För vi åkte till Umeå, hon sov en natt hos mig, sen fortsatte hon upp till Norrbotten för att en tid senare åka hem, sova hos mig igen. Vad som är säkert är att bilden med Carolina togs först, för på bilden av mig ligger den där på det skrynkliga lakanet bredvid mig och framkallar sig själv, så som polaroider gör. 

Nätterna hade blivit mörka när hon var förbi. Natten var varm, minns hur vi gick ut, kanske till hennes bil och hämtade hennes packning. Minns värmen, hur gatlysena sken och allt det grönas mörka mognad.

Det finns en närhet i bilderna, en intimitet som unga vänner har. Ett behov av att höra samman och där och då hörde vi samman. Nu, som vuxna, hör vi inte ihop, inte på det sättet. Liv delas på andra plan, med partners, till barn. Eller med ens katter. Som unga var vi nära varann i livet, sen blev våra liv olika, pengarna mellan oss, ett hus, en liten hyresrätt, ett giftemål och tre barn, katterna. En universitetsutbildning och arbete, ströjobb, äldreomsorgen och ännu drömmar om att skapa film. Den unga intimiteten är borta mellan oss.