The King.

Igår kväll var det gatlysena som fick mig att bli sentimental. Idag är det solen och den krispiga dagen utanför. Det blir så när jag är förkyld. Eller random sjuk. Denna svaga trötta matta sega kropp och hjärna. Fast i soffan och andfåddhet.  Samma som igår. Inget specifikt minne. Bara känslor av något förgånget. Av allt som aldrig kommer tillbaka.

Och det är så jävla tyst här inne. Inte ett ljud hörs annat än mina örons egna ljud. Förkylningens lock.

Ser The King. Började igår. Väntar på Lily Rose Depp. Det är 36 minuter kvar varav säkert 6 minuter är eftertexter och Lily Rose Depp har ännu inte dykt upp. Robert Pattinson bryter på franska och är obehaglig. Timothee Chalamet är vacker och gänglig. Han vandrar runt och försöker vara nåt annat, eller inte, hela han är den guldgosse han tycks vara i det riktiga livet. Så medveten fast allt ska vara sårigt. Anstränger han sig ens, tror inte det.

I en scen glimmar Timothee till. Han skrattar och skrattar och har en vit hätta på sig. Ögonen blänker svarta och håret är stripigt. De är de få sekunderna av bedagad skönhet vi bjuds på. Sen blir han åter ett vackert proffs.

(Lily Rose depp dök upp när det var 25 minuter kvar. Hon hade sin första replik 21 minuter innan slut. Eftertexterna rullade i 9,5 minuter.)