Vaka av.

Slutade jobbet kl 7:15, pinnade hem, via axtorpet, hämtade de jazzbyxor jag beställt. Hemma provade jag jazzbyxorna och la mig för att sova. Kl 13 var det möte på jobbet och sprängande kissnödig vaknade jag kl 11:39. Tack vara den fulla blåsan kom jag upp rätt smärtfritt. Åt en smörgås, drack ett glas juice. Svassade ner till arbetet igen. För jag svassade, det blir så med jazzbyxor som slutar vid fotknölen och låter tjocksulade vita sneakers ta vid.

Det var pratglatt på mötet. Kl 15 skulle det sluta. Kl 15 skulle jag gå till Mysan. Men det bara pratades på, muntra historier om de boende, hjärtan som lättades, saker som behövdes lösas, anekdoter på anekdoter. Ur munnarna forsade det ord som inte behövdes, saker upprepades och så sa någon: Är vi klar med hen nu? Ja, svarades det och någon tog ett andetag och fortsatte ändå prata vidare om en och densamme. Kl 15:18 messade jag Mysan att mötet drar ut på tiden. Den fryntliga stämningen frodades vidare och ingen brådska tycktes existera. Kl. 15:38 hade de bägge avdelningarnas samtliga boenden gåtts igenom och chefen sa: Vi har dragit ut på tiden, nu kan sjukgymnast, sköterska och nattpersonalen få gå. Jag reste mig i samma sekund och skyndade ut. Insåg att deras maka takt hade med att dagpersonalen hade möte till kl 16.

Hos Mysan fick jag hålla i en tjock och glad bebis. Hardy heter han, efter Tom Hardy. Han är fem månader med runda röda kinder och en mycket trött och dimmig mamma. Blev där en timme och gick till A-K:s arbete på en Begravningsbyrå. Just innan hon skulle sluta. Vi skulle gå hem ihop. Ut i solen och ner längs älven och jag tror jag pratade på nu, lika ordrikt och utan stopp, som mina kollegor gjort på mötet. Vi såg att isen släppt och A-K visade en bild från söndagen, då hon sett att någon gjort konturerna av en snopp på isen, isen som nu var borta. A-K hade öst på med bilder och sen blivit rädd att hon skulle ha dött just efter de togs och det sista hon gjort i livet skulle varit att hon gått banans på att fota en snopp på en is. Vi skrattade. Sen såg vi en stund på brunt vatten som rann i en å och ut i älven. Det bruna vattnet tycktes vackert, det vita skummet, glansen i den bruna strömmen när solen låg på.

Vi tog oss upp genom östra station, vi gick på Ica berghem, vi gick en bit till efter att vi handlat. Vi skildes åt. Jag gick hem, svassade hem, som att det ibland blev danssteg och byxorna fladdrade i vinden och skorna var inte lika vita längre. Hemma kom tröttheten. En timme satt jag, sen åt jag. Nu sitter jag igen.