Den där gången då Mimmi och jag gick ut i Umeånatten. Då vi drog på Klubb Sub och väckte förundran med vår ålder i kombination med vårt ungdomliga yttre, den gången, på väg ner mot stan stoppade två flickor oss. De var nog yngre än 20, kan ha varit så unga som fjorton.
I tjata jeans, färgat långt hår, pudermatt hy och överdrivna ögonbryn stod de där med fruset uppdragen axlar i små täckjackor. Så som tonårstjejer alltid sett ut. På min tid var ögonbrynen överdrivet smala, i vissa fall helt bortplockade under de ditmålade. Nu är de överdrivet skarpa och tjocka. Men ändå ser de likadana ut som då och kanske innan mig. Flickorna luktade vanilj och hade en plastflaska med sprit, eller vad jag tror var sprit.
De ville låna en telefon. Vad som var fel med deras vet jag inte. De lånade min. De ringde någon som bodde i huset där vi nu stod. En ung man hördes svara. De fick tjata på han, bestämt beordra, komma med förslag att han kunde slänga ner nyckeln. Men killen var upptagen av något spel och verkade loj. Tillslut verkade han ge med sig och Mimmi och jag skildes från flickorna. Vi var rörda av dem, hur rara de va, över situationen med den trista killen i andra änden av telefonen, över deras ögonbryn och vita sneakers. Vi hoppades att deras kväll skulle få bli underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar