Katterna.

 

Vårvinterdagar.

 Det blev varmt ute. Nio grader och en värmande sol känns som sommar efter en vinter som varit iskall och fuktigt rå omvartannat. Vintern  är inte slut än. Det är vårvinter och kylan kan komma tillbaka, en gång i april, för tio år sen, då vi spelade in Ta av mig, var det minus 12. 

Jag köpte ett litet bord över min prisklass. Jag väntar ännu på dagbädden som ska komma på torsdag. Jag tycker inte längre att jag är så fruktansvärt ful och min mobil fylls åter av selfies. Den nya ljusslingan på balkongen är för stark och klar i färgerna och det gör mig rastlöst orolig, som att det är ett problem jag måste lösa och inte en situation jag med lugn kan finna mig i. Jag träffar vänner nästan varje dag. Nån hade sökt på meningen: tights kläder fittan syns och funnit bloggen.

Det är ännu krig i Europa.

Fredag morgon innan lite sömn.

 Ska väl duscha och sen sova lite och så ska jag vänta på en matta. Har kommit hem från arbetet, sitter nu bara här, dricker te. Köpte en kaktus på Ica kvantum efter passet. Stack mig på den genom ryggsäckens tyg. Köpte ett bord på en sidan just innan jag skulle till jobbet. Under kvällen hade en laddning byggts upp, en som bara skulle kunna brytas av ett köp. Blev som vanligt fylld av skam, lätt sorg och pirr när jag gjorde betalningen och tänkte att nu har det skett, ett litet bord för 4000kr på rea som jag såg för första gången fem minuter innan jag swischade betalningen via klarna.

Tänker på dagbädden jag köpt. Väntar spänt på dess ankomst. Jag tänker att liggandes i den kommer själen bli mjuk. Det är i den jag sträcker mig ut och slappnar av, slumrar och ser bort mot fönstret i rummets andra ände och önskar inget annat. Så, precis så, kommer det bli för mig när den bruna dagbädden är här.

nån har sparat en av de bilder jag la upp på Pinterest av mitt hem. Jag gick igenom den map hon kallade interior och såg alla andra bilder hon sparat. Försökte bedöma om hon hade smak, kom inte fram till något.

Eftermiddag och kväll den femtonde mars år tjugotjutvå.

 Tog selfies I tvättstugan. Först blev jag positivt överraskad för jag såg så smal ut, så slimmad, kindben och raka linjer, tänkte att det berodde på att jag kissat så mycket det senaste dygnet, att jag inte var vätskefylld. Sen zoomade jag in och såg hur koppärren på hakan fått rynkor, hur det finns en rodnad just nedanför halsen och att halsen är veckad av löst skinn. Så zoomade jag ut och såg inte mer på bilderna men tänkte på dem hela tiden. 

Var på middagsteater med Knutte. Han är konstnär och en älskad sådan. Alla medelålderskvinnor i publiken är stora beundrar av honom. Kanske inte alla, men många. Det kändes fint att vara i sällskap med någon så uppburen. 

Monologen handlade om våra skuggjag, om Dorians Grays porträtt, om Dr Jekyll and Mr Hyde och lite till. Slutet var häftigt, hur denna kostymklädde man ställde sig som en dödsgud och sträckte ut sin tunga mot oss. Allt vasst i hans ansikte blev ännu vassare. Önskar att någon skriver en huvudroll i en film till Hans-Ola, jag kan inte, jag är för självupptagen, mina filmer handlar om det jag tror mig kunna. Drabbades av stress när Hans Ola pratade om åldrandet och ungdomen i Dorian greys porträtt, förstod Dr Jekyll And Mr Hyde för första gången och kände mig drabbad. Att en del av mig tagit över, den delen som balanserar på bitterhetens rand och bara vill hoppa däri. Jag minns inte hur mitt andra jag var, just nu tror jag knappt att det funnits. 

Vita påslakan.

 Jag shoppar. Fick ihop en massa, för mig en massa, sparpengar, en tidigare vinst för en film, royalties för en annan film, och precis som sist så bränner jag dem. I en iver och plötslig förälskelse köpte jag en dagbädd i brun sammet. Brun sammet är magiskt. Mitt ivriga köp får det att svindla. Ibland vill jag kräkas. För det kan ha blivit så fel, det var inte den jag bestämt mig för, den jag beställt tygprover till. En spänd väntan på dagbädden har börjat. Att få soffan såld snabbt så dagbädden kan ta dess plats. Jag köpte en matta till. En likadan som de två jag redan har i vardagsrummet och sen en vägglampa då jag fick självförtroende att jag kan borra upp grejer på väggen efter att jag för några veckor sen borrade upp kökslampan i taket och sen en på väggen i vardagsrummet. Och en till ljusslinga till balkongen, då jag redan köpt två istället för att noggrann letat den jag vill ha, för jag har haft en tydlig bild. Men jag kunde inte stoppa mig med det köpet, började leta vidare, började scrolla de mattor jag drömt om. Fegar ur då de redan är dyra och tullar kommer till då de säljs från japan och då plötsligt tycks andra mattor utan tullar, de som går för 2500kr, billiga. Jag köpte ingen. Känner att vad som helst kan ske nu, att jag kan få en impuls och köpa en lila blank piedestal. Eller en pall som är mjuk och luddig. Eller stolen Wiggly i kartong och med det ge katterna en mycket dyr och vacker klösmöbel.

Jag klarade kursen och det närmar sig vår. Solen skiner så kvällen är nästan ljus. Kl 18 har det ännu inte blivit mörkt. 

Har tvättid idag. Ska tvätta med parfymfria grejer då jag fick sådan astma av de med parfym. Kommer sakna lukten, det var så ljuvligt tills det bara blev en massa hosta av det hela. 

Har bäddat sängen med vita påslakan. Det känns som att försöka leva en fantasi av ett fläckfritt liv.

*Jag är stressad över att sälja soffan. Jag har sänkt priset flera gånger, sammanlagt 50%, och ändå har inte soffan legat uppe ett dygn. Jag är dålig på väntan. Bilderna jag la ut blev så fula, nästan grå. 

Nån dag till och en dagbädd.

 Mari var här och vi åt citronkakan jag tidigare bakat och jag fick henne att än en gång berömma mitt hem och Jonna och jag pluggar vidare om dagarna och vi hoppas få fortsätta med det, kunna byta kurser så vi läser samma, för nu lossnade det för oss, vi sitter ihop och vi pratar högt och går igenom alla studiefrågor och allt känns som att det kanske kan gå, som att jag kommer klara tre år av detta. Anna-Karin och jag sågs och vi åt en kebabtallrik var, som inte var vad vi hoppats på men glada ändå över att ses och vi snurrade runt i tjugo min minst för att hitta den adress A-K skulle till och när jag gick hem i mörkret och  kände att mina termostövlar gjort blåmärken mot mina vader och skenben var jag glad och hoppfull. Glad över jag orkar träffa vänner, att vi träffas och jag sitter kanske trött och hänger på min armar och slevar i mig kebab så det stänker ner glas och bord, men det är fint för vi skrattar och vi kan vara tysta.

Mitt febriga begär till den svulstiga soffan i sammet i färgen warm Clay svalnade, möjligtvis slocknat helt, botad och immun för en tid framöver kan en hoppas. Men soffan jag har ska säljas. Aldrig känt särskilt mycket för den. Skapade en mapp med bilder av liknade soffor för att lära mig gilla den. Men hur säljer en en soffa? Det löser sig.

Så mitt begär, om än inte lika febrigt hett, har riktats mot en betydligt billigare dagbädd. Jag är inte en sittande person. Jag går och jag ligger ned. Halvligger ned. En ung man en gång, han hade sett mig i huset mittemot och tog kontakt på Coop och sen hängde han efter mig i några veckor på ett harmlöst sätt, frågade varför jag alltid lägger mig ner. När han frågade låg jag ned i en trapp. 

En gång i tiden drömde jag ganska intensivt om dagbäddar. Så träffade jag en tid en man som hade dagbädd. Jag hade förtjust utropat: Åh, har du en dagbädd, älskar dagbäddar. Men mannen var knepig med regler utifrån saker som i hans värld var logiska, han var inte farlig eller så, han verkade bara vilsen och naiv, kanske försökte han bara hålla ihop, men dagbädden tappade sin glans.

Nu har nog tid gått och jag begär en dagbädd åter. 

12 veckors leveranstid. Hur ser världen ut om 12 veckor? Pandemin förändrade mycket för två år sen. Hur ska detta krig förändra? Och regnskogens stundande kollaps. . . . 

Här är bilder på dagbädden. I kanske två olika utföranden. Har beställt tygprover. 

ett par dagar i mars.

Jag klippte mitt hår när jag duschade efter min arbetsnatt. Jag tänkte tanken att jag inte orkar se det nytvättat och fnasigt sprött och tog en sax och klippte rakt av ca 7 cm och sen gjorde jag nått slött försök att snygga till det men kände att jag inte riktigt brydde mig nog mycket. 

Signe kom på kvällen och vi åt och såg film och det var underbart. Sen när hon gått la jag ut bilder av mitt hem på Pinterest och tänkte nu kommer de bli omtyckta och sparade av andra och så somnade jag med en förhoppning om att bli upptäckt och sedd och att något nytt ska ta fart.

Dagen efter mötte jag upp Jonna kl 10 på lärcentrum i gamla wasaskolan och vi satt i ett klassrum och det var så längesen jag gjorde det och allt var så vant och hemma, de breda fönsterkarmarna, lysrören i taket, korridorerna med bänkar. Här fanns två pedagoger, de gick runt, hörde om några behövde hjälp, de log och pratade mjukt. Ingen av dem var vårdlärare och runt om oss satt folk och verkade läsa in gymnasiet. En läste om konst för jag hörde att de pratade om Louvren och Da vinci och en annan läste engelska och pedagogen sa att hon hade avancerad engelska i sin uppgift. Till oss sa en av pedagogerna att en kan plugga tjugo min i stöten för en lär sig bäst de första fem och de sista fem och vi tyckte om det rådet och försökte anamma det. 

Jonna och jag åt lunch på Tonka och tappade sedan peppen. Vi satte oss på Bibblan och försökte knappt plugga. Vi gav upp och bokade ett grupprum för morgondagen och sen spenderade jag över tusen spänn på en kaktus, en strandkastanj, en ny elvisp och lapsang te. Vi skildes åt. Jonna tog en buss och jag knatade hem. 

Hemma försökte jag hålla mig vaken och det gick för jag somnade inte och när klockan blev 21:30 började jag obsessa över en grå modulsoffa till klockan 23:30 och om jag bara varit lite tröttare hade jag köpt två moduler och spenderat 27500kr så där och det hade nog varit kittlande och ljuvligt och skrämmande att vakna upp till det idag och jag önskar lite att det skett, för jag vill nog längta efter en soffa och inte tänka på hur det kan stå till med världen om 6-8 veckor, vilket är leveranstiden, men vem lurar jag, tänker mest på hur rund jag är om magen och om hakan och halsen, att min viktökning sätter sig så osmickrande och det är tankar svåra att släppa, men modulsoffan i färgen warm Clay fick mig att tänka pirrigt på något, pirrig än, kan jag spara ihop 27500 kr snabbt? är det möjligt? För de pengar jag har borde jag lägga på ett nytt feminint fejs.

Under natten hade jag mardrömmar jag inte kommer ihåg, men vaknade i rädslan och somnade in i den igen för att vakna rädd åter och så höll det på och sömnen tycktes grå som sammet i nyans warm Clay och trots att jag så suktade efter soffan i färgen warm Clay så var natten en skräck som bara pågick.

Idag satt Jonna och jag i det grupprum vi bokat. Grupprum Klura och dagen var lika mjölkvit som igår och jag kände mig bakis och sa att jag inte ska äta socker men åt ändå en dumleklubba, en semla och när jag nyss kom hemen ask tjärtabletter och när det sista i asken var uppätet och det fanns det vita söta pulver som täcker dem på bordet slickade jag bordet. Men innan jag slickade bordet, medan vi fortfarande satt i grupprummet klura, kändes hjärnan svullen och jag lärde mig nog ingenting. 

Och inte har någon av mina bilder på Pinterest blivit sparade i någons mapp, fast det gått tre dagar snart. 

Handla tonfisk.

 Efter jobbnatten gick jag till kvantum och handlade. Ingredienser till en tonfiskröra och olika former av godis i form av bilar. Min syster Signe kommer över ikväll och vi ska äta ihop och se filmen Titane och pga det ha blir det bilar som tema på våra snacks, iaf en del av dem. 

Jag snurrade runt bland hyllorna och köpte det denna tonfiskröra skulle kräva. När jag kom till hyllan med tonfisk var den länsad, även de andra konservhyllorna såg öde ut. Tänkte att det var ju klantigt att laga mat som har konserver i tider av bunkrande, borde vetat bättre. Köpte serrano istället.

Sen gick jag hem på blöt grå is där gruset sjunkit ner så den blivit full av svart små hål likt stora porer på en näsa och när jag tänkte på det började det klia över kroppen. Himlen vara lika grå som isen på vägen, bilar bildade kö och folk skyndade fram till sina arbeten och det var skönt att lämna natten.

Fredag fm.

 Vaknade tidigt. Kl 08. Det är tidigt med tanke på att jag ska jobba natten. Jag kände mig trött. Ville inte somna om. Ville ligga där och känna på sorgen/oron i magen. 

Nu har jag ätit frukost och tänker på det som ska göras. Ska laga Chicken Ala King så det räcker till dagarna mellan arbetsnätterna, ska dammsuga, ska duscha, ska ta en tupplur. 

Bäst att börja med maten. Dammsuga. Duscha bort matos och dammsugarsvett. Tupplur alldeles ren och fuktig. 

Det är sol och takdropp idag igen.

Bara så ful ful ful ful ful ful ful så jävla ful.

 Världen brinner och jag sörjer mest att jag är ful. Så fruktansvärt ful just nu. Drar med fingrarna längs käklinjen, får med mig hullet, får undan det, ser hur mitt ansikte en gång såg ut. Att min haka skulle behöva halka ner så här? Så oerhört oklädsamt. Ser maskulin ut och därför vill jag bara gråta. Att jag var tvungen att slösa alla pengar på vad? Möbler och tavlor och något mer? Men vad var det??? Mat? Åt jag upp flera flera flera tusen? Det förklara iofs min mjuka mage och begynnande dubbelhaka. Jag skulle ju förstås ha nöjt mig med en matta, en soffa, en säng och ett nytt fejs. Varför ösa på så här? Jag ångrar det bittert. Jag gråter över min fulhet så många gånger i veckan. Att mina ögon skulle bli så små och bleka plötsligt? Var det tvunget? Att jag på det fortsätter vara apatisk och odriftig hjälper inte till. För flera år sen, för nog ganska precis sexton år sen, beskrev en vän mig som ett döende djur, ett som smiter undan och ligger gömd. Så var jag då, så är jag idag, så var jag innan, så var mellan då och idag och så kommer jag hasa mig in i framtiden.

Idag var annars en bra dag. Jonna var här och vi pluggade, sen kom Emma och vi fikade och pratade. 

Nu ska jag se före- och efterbilder på facial feminization surgery och må ännu sämre än vad jag redan gör. På något sätt känns det nödvändigt just nu.

En måndag.

 Fick ett mejl skrivet. Hade tänk skriva det redan i fredags, men hade svårt att samla mig, samma alla andra dagar i helgen. Hittade nya ursäkter. Jag ska bestämma tid för prov och mejla när det passar. Och det enkla blev mig övermäktigt och nyss fick jag iväg det, slarvigt, hastigt. Bara dag, inte tid. Ville få det gjort. Och när det skickats kom skammen. Skam över att det blev slarvigt och kanske inte hade nog med information. Att det tog mig flera dagar. För det borde ha skickats i tisdags. Men jag sköt det fram till fredagen för det verkade logiskt, men så sköt jag det vidare till idag. 

Har andra mejl att skriva. Sms också. Borde fråga Jussis uppfödare om hon hört talas om de problem Jussi har hos andra katter. Borde fråga Björn vad han känner för sidan som vill visa janabringlove. Samt mejla sidan som vill visa janabringlove. 

Jag ska även ringa hälsocentralen. Men det får bli imorgon. 

Är glad över att ha tvättid idag. Älskar tvättid och tvättstuga. En tydlig konkret syssla. Allt luktar gott efteråt, för jag har köpt sköljmedel. Har sista tvätten i nu och tre timmar tvättid kvar. Tänker om jag kan hitta mer att tvätta, få fortsätta ett tag till.

Lite av veckan som gått.

 Veckan gick och Putin invaderade Ukraina och vi blev alla bedrövade och rädda. En kollega kom på morgonen och sa att hon nu var lika rädd som barna. Med vänner raljerade jag över hur vi ska göra om Putin ger sig på oss. En vän fick höra av de polska hantverkarna som bygger nya lägenheter i huset hon bor i att Putin hatar Sverige. Sen skrattar vi skrämda åt hur chanslösa vi är och kan inte ta in vad livet nu blivit för människorna i Ukraina. 

Solen nådde min lägenhet både i köket och vardagsrummet. Skuggan som rått i månader är över för denna gång.

Jag friterade kyckling och ryggsäcken som stod i köket sög åt sig all doft den kunde från frityroljan och har sedan följt mig till och från jobbet. Den sitter i ryggsäcken trots att den suttit på min rygg under timslånga promenader i minus 18 och plus 2 grader. Trots att den suttit på min rygg när snön föll blöt. När jag klev in på kontoret där jag ställt den på golvet slog frityrdoften mot mig. När jag hade den bredvid soffan jag satt i kom duster från oljan in i min näsa. Jag skämdes och tänkte att alla jag gick om och passerade med ryggsäcken till och från jobbet uppsnappade dess lukt. 

Var med vänner ute och åt på operan igår. En konsert med Frida Hyvönen var i konsertsalen och när den var slut fylldes restaurangen av smala osminkat vackra  naturliga blondiner klädda svart och jag kände mig svullen och vulgär. När bilder från middagen las ut på Instagram zoomade jag in på de av mig och blev rädd för min ledsna hud, mina allt mer skeva drag. När trängseln blev för stor och mina vänner ännu pratade om barn och familjeliv och jag var inte längre en del i samtalet blev jag orolig och svettig och flydde ut. Min vän fick ett tonfall när vi skildes åt som fick mig att skratta då jag inte visste hur jag skulle reagera, jag hörde  berusning och självgodhet, ett överseende med den som fått vara med, den som ännu arbetar med det som var deras sommarjobb sent 90-tal. Gick en omväg i den skrovliga knastrande vårvinternatten. När jag kom hem skickade den vän jag hört självgodhet i rösten av sig och frågade om jag kom hem ordentligt. Hon skickade ett hjärta och jag svarade med ett hjärta. Hon satt på bussen hem.

Idag firade vi mamma, alla utom Agnes var där. Vi åt och pratade och det var fint. 

Och Jussi kan ha blivit sjuk igen.  

Sardiner.

 Jag tänker att det vore trevligt om jag var en person som åt sardiner i olja till frukost. Antagligen äter en sardiner i olja med bröd. Kanske med citron? Kanske med lök? Dricker en kaffe till? Det känns hårt mot magen. Vischyvatten? Men ett segt fluffigt bröd tror jag definitivt en ska ha. 

Jag googlar sardiner i olja och hoppas att tips på förtärandet ska dyka upp. Trycker först på bilder, då bilder är mycket trevligare och en bild kan säga något mer direkt än vad jag orkar läsa mig till. Får bara upp bilder av burkar.

Går tillbaka, trycker på allt. Bara märken eller butikskedjor, Coop, Ica, Willys. Orkar inte gå till sida två. Funderar vidare och skriver upp Sardiner i olja på min inköpslista. 

Solens återkomst.

Hos kuratorn.

 Måste vila hela tiden när jag försöker plugga. Efter att knappt läst den fråga jag ska svara på lämnar jag köket och datorn och lägger mig i en fåtölj i vardagsrummet och stirrar i taket. Vet inte vad jag tänker på, massa saker eller inget, kanske ligger jag där alldeles tom och matt och olycklig över att jag bara inte svarade på frågan och ännu har den kvar. Ibland ligger jag i fåtöljen tom och blank i en timme. Sen läser jag frågan igen och åter vill jag fly in i det tomma. Senaste uppgiften tog mig en dag. Dagen efter kände jag mig svullen i skallen och utan funktion. Kroppen hade blivit tung och ville bara lägga sig ner. 

I fredags träffade jag en kurator. Han frågade om problemen märktes i mitt liv på fler sätt. Han sa inte problemen, han uttryckte sig försiktigt och vänligt. Jag svarade att mitt liv är och har inte varit mycket mer än arbete och vila de senaste 12 åren. Att jag ibland träffar vänner, men jag lever ensam. Jag berättade att jag gör film. Jag berättade om framgångarna med filmerna. Jag ville att han skulle veta det, att jag kan något, att mina filmer visas på festivaler. Att jag vunnit pris och pengar. Jag berättade att det senaste året är det enda år då jag lyckats hålla det städat kring mig.

Jag hatade att sitta där sårbar och förvirrad över mitt liv, att inte förstå och åter behöva hjälp. 

En lördag i februari.

 Idag sken solen. Och jag var så fruktansvärt ful. Sminket fäste knappt. Mitt ansikte såg ut att vara täckt av en vit geggig sörja och under sörjan skymtade grådask. Jag gömde mig i solglasögon när vi var utomhus. När vi var inne på bildmuseet såg jag mitt svullna fula ansikte i spegeln när vi klev in i hissen. Jag ville både tokstirra på min spegelbild och slippa se. Jag gjorde båda. Fasan slog rot i mig och jag kämpade att behålla ryggen rak. La armarna bak i svanken, lät dem hålla om varandra där, så att axlarna skulle tvingas bakåt, men halsen ville bara sjunka djupt ner och gömma sig. När solen studsade mot golvet och upp i mina ögon föreställde jag mig hur ljuset träffade mitt ansikte på det mest skoningslösa sätt. På kvällen skickade en vän bildar av Erik Niva, hon skrev med stor förvåning att även han är född 1978, hon hänvisade till hans påsar under ögonen och skrev att nu hänger allt på generna och jag såg bilderna på Erik och tänkte att jag nog ser ut så där, fast med kladdig läppglans och korvig mascara på fjuniga ögonfransar och att jag har påsar under ögonen som är dubbelt så stora som hans och att han nog är fräsch i jämförelse med mig. Så suckade jag och tänkte att om jag inte vore så sömnigt trött så hade jag bölat för halsen började göra ont av gråt som inte lyckades tränga ut. 

USKA-plugg.

 Är rätt less på mig själv just nu. Och på mina vänner. Åter blev jag ödesmättat dramatisk över mitt pluggande till USKA. Som att studierna är ett straff från gudarna för mitt lättjefulla leverne som inte lett någonstans och nu ska jag lägga mig i den säng jag bäddat så illa. 

Så jag suckar och gnäller och fräser mot vänner som envisas med att peppa eller hitta lösningar. Ju mer de peppar och är lösningsorienterade desto fler motargument hittar jag. Jag väser frustrerat att varför tycker du att det är en bra idé att jag ska bli USKA? Att jag ska lägga tre år på något som kommer för mig så onaturligt som att studera? Jag som är med i en dokumentär om svensk queerfilm? Jag och Liv Ullmann och Harriet Andersson!! Varför ska jag då behöva bli USKA? Varför ska jag inte göra film? Och min puls stiger och min irritation mot mina vänner som tycker att förstånd är bättre än drömmande storhetsvansinne växer. 

Narcissisten i mig suger ur all kraft och lämnar mig som något självömkande dyigt slem.