Är rätt less på mig själv just nu. Och på mina vänner. Åter blev jag ödesmättat dramatisk över mitt pluggande till USKA. Som att studierna är ett straff från gudarna för mitt lättjefulla leverne som inte lett någonstans och nu ska jag lägga mig i den säng jag bäddat så illa.
Så jag suckar och gnäller och fräser mot vänner som envisas med att peppa eller hitta lösningar. Ju mer de peppar och är lösningsorienterade desto fler motargument hittar jag. Jag väser frustrerat att varför tycker du att det är en bra idé att jag ska bli USKA? Att jag ska lägga tre år på något som kommer för mig så onaturligt som att studera? Jag som är med i en dokumentär om svensk queerfilm? Jag och Liv Ullmann och Harriet Andersson!! Varför ska jag då behöva bli USKA? Varför ska jag inte göra film? Och min puls stiger och min irritation mot mina vänner som tycker att förstånd är bättre än drömmande storhetsvansinne växer.
Narcissisten i mig suger ur all kraft och lämnar mig som något självömkande dyigt slem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar