Mari var här och vi åt citronkakan jag tidigare bakat och jag fick henne att än en gång berömma mitt hem och Jonna och jag pluggar vidare om dagarna och vi hoppas få fortsätta med det, kunna byta kurser så vi läser samma, för nu lossnade det för oss, vi sitter ihop och vi pratar högt och går igenom alla studiefrågor och allt känns som att det kanske kan gå, som att jag kommer klara tre år av detta. Anna-Karin och jag sågs och vi åt en kebabtallrik var, som inte var vad vi hoppats på men glada ändå över att ses och vi snurrade runt i tjugo min minst för att hitta den adress A-K skulle till och när jag gick hem i mörkret och kände att mina termostövlar gjort blåmärken mot mina vader och skenben var jag glad och hoppfull. Glad över jag orkar träffa vänner, att vi träffas och jag sitter kanske trött och hänger på min armar och slevar i mig kebab så det stänker ner glas och bord, men det är fint för vi skrattar och vi kan vara tysta.
Mitt febriga begär till den svulstiga soffan i sammet i färgen warm Clay svalnade, möjligtvis slocknat helt, botad och immun för en tid framöver kan en hoppas. Men soffan jag har ska säljas. Aldrig känt särskilt mycket för den. Skapade en mapp med bilder av liknade soffor för att lära mig gilla den. Men hur säljer en en soffa? Det löser sig.
Så mitt begär, om än inte lika febrigt hett, har riktats mot en betydligt billigare dagbädd. Jag är inte en sittande person. Jag går och jag ligger ned. Halvligger ned. En ung man en gång, han hade sett mig i huset mittemot och tog kontakt på Coop och sen hängde han efter mig i några veckor på ett harmlöst sätt, frågade varför jag alltid lägger mig ner. När han frågade låg jag ned i en trapp.
En gång i tiden drömde jag ganska intensivt om dagbäddar. Så träffade jag en tid en man som hade dagbädd. Jag hade förtjust utropat: Åh, har du en dagbädd, älskar dagbäddar. Men mannen var knepig med regler utifrån saker som i hans värld var logiska, han var inte farlig eller så, han verkade bara vilsen och naiv, kanske försökte han bara hålla ihop, men dagbädden tappade sin glans.
Nu har nog tid gått och jag begär en dagbädd åter.
12 veckors leveranstid. Hur ser världen ut om 12 veckor? Pandemin förändrade mycket för två år sen. Hur ska detta krig förändra? Och regnskogens stundande kollaps. . . .
Här är bilder på dagbädden. I kanske två olika utföranden. Har beställt tygprover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar