På en av mina färder mellan gamla och nya lägenheten fylldes jag av stora ord om mitt tillstånd. Jag tänkte att jag var tom. Tom som i ett blankt blad. Redo att bli skriven på, målad på, fyllas, uppfyllas. Trampade där i mina gråa mjukiskläder och lila skor, utom en vända då jag glömt mig och cyklade iväg i ett par crocs. Blev rörd över mitt öde. Att mitt öde tycks gott.
Sista vändan gick jag. Extra tungt lassad dessutom. Gav mig tillåtelse att ta pauser om det skulle behövas. Inta en parkbänk en stund. Himlen var svart och gatorna upplysta av lampor. Bussar passerade och i deras av blågrönt sken upplysta innandömen satt få människor utspridda. Vid en rondell passerade tre bussar för att snabbt lämna gatorna öde. Klockan var 22:30, vilket en söndagskväll är sent. Kvällens tungt lastade promenad kändes som ett äventyr och inom mig brusade något upp. Hjärtat slog extra slag och jag ville berätta för någon om hur underbart livet kan vara.
Vinden tog i, fick plåtarna som berättade vilka företag som bygger på sjukhuset att darra. Vinden var ljummen och i parken efter sjukhuset satte jag mig. Egentligen var det bara ca 100 meter kvar, en liten brant upp till mitt hus, men jag ville sitta där en stund. I mörkret. Se fönstrens sken lysa upp det gröna gräset utanför. Se bladen under gatlysena på träden gå i vågor när vinden tog i. Fort blev jag självmedveten. Ryggsäcken, en blå Ikea-kasse, en lidl-kasse, min blanka hy och trötta blick skulle lätt ge sken av att jag letade en plats för natten. Reste mig, gick och nu sitter jag här på madrassen, den madrass jag vänder på och byter plats för så inte dess undre ska mögla, med min rygg lutad mot en vägg, redo för natt nr två i mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar