En stund en onsdag i mars.

 Knatade raskt mer mot stan. Lerigt grusigt mulet grått. 

Ska på bio. Idag och imorgon. Idag en fransk film med Jodi Foster. Imorgon en film där Elvis repar och showar. Använder poäng. 

Med svettfuktig rygg sitter jag med en cappuccino på Kulturbageriet. Den grå himlen lyser upp oss genom glastaket. Ett ung man och en ung kvinna , båda klädda i svart och båda med små solglasögon i håret, sitter med datorer uppfällda vid ett högt bord. Hälften här har datorer uppfällda. Jag måste köpa en dator.

Tror svettfukten just trängde genom tyget i armhålorna. Mitt smink blev skarpt idag, hårt fastande det under ögonen, glömde läska av läppfärgen, men den lilla cappuccinokoppen gör det åt mig nu, en hallonrosa bubblig halvmåne längs dess kant. 

Det är grus/damm på glastaket. 

Om fem min går jag över parken till filmstaden. 

De leende gossarna.

Hade Jussi i väskan, tog väskan i mitt grepp och klev av bussen, bakom mig går en ung kille av, han kommer upp jämsides och går om och svänger in framför mig, han ser mot mig, ler så stort att jag blir överraskad. Ett glatt, roat leende. 

På Coop kanske en timme senare. Jag går runt bland hyllorna. En ung kille står vid frysdiskarna, han ser ner mot det frysta och upp mot mig. Varje gång jag höjer blicken ser han mot mig. När jag packar ihop mina varor från rullbandet står han i självskanningskassan med massa apelsinläsk och väntar på kontroll. Han ler mot mig. Han ser blyg och besvärad ut. Jag muttrar något om men varför, för ett oförklarligt leende kan jag ta, men två leenden så här tättinpå från så unga killar. Något skaver. Något i det väcker min paranoja. 

Kanske var det barnen på bussen som blev kära i Jussi som fick killen att le mot mig, kanske apelsinläskkillen som nyutsprungen vuxen log ett vi är vuxna och vi blir kontrolleradepinsamt-leende… 

Kay Stone.

 En granne satt vid ett bord, kvällen innan hade jag mött honom ute på gården, det var mörkt och kyligt och jag bar hem det jag köpt på Coop. Vi sa hej. Han och hans vän passerade mig på väg att lämna gården. Han ropade efter mig något jag inte hörde. Ropade tillbaka vad sa du? Han ropade igen och åter hörde jag inte vad han sa. Så ropade än en gång vad sa du? Nu hörde jag hans svar, ska jag hjälpa dig med dörren. Tänkte att det var underligt, för det jag bar var inte tungt, men jag var trött, så han såg nog en trött kropp som hasade sig fram. Sa nej, det går bra. 

Nu satt han några bord bort, jag lämnade mitt sällskap och sa hej till honom. Han var klädd i kostym och hade en öl. Jag slog mig ner, några bekanta till honom varav en är vän med vän till mig satte sig ner vid oss. Först pratade vi alla fyra, sen började jag prata med min väns vän och nån gång då blev vi avbrutna. 

Min granne ville be mig om en tjänst och frågade vilket nummer jag bor på. 

Vi bor ju på 23. 

Nej, vilket lägenhetsnummer.

Jag vet inte. 

Alltså såg nu att det dragits pengar från mitt konto. Så kan jag låna av dig. Har cash hemma och kan lägga i ditt postfack. 

Men jag har inga pengar. 

Har du inga pengar. 

Nä.

Men du får tillbaka imorgon.

Du kan få låna tvåhundra. 

Jag swishade honom tvåhundra. Tänkte att det kan jag bli svindlad på. Kände mig som Gwyneth Paltrow i Marty Supreme. Det livade upp lite, ett litet äventyr, en ohederlig handling, låta sig luras. Men också kastet i att plötsligt säga nej till nån, när en satt där och pratade och hade det trevligt, det kastet blev så tvärt att jag lät det kosta mig tvåhundra för att slippa. 

Och där och då fanns inga bevis på att det inte skulle ligga tvåhundra kronor i mitt postfack nästa dag. 

Idag har det inte legat något kuvert med cash i mitt postfack. Såg efter när jag lämnade hemmet kl 10:10 och såg efter när jag kom hem kl 21:52. Att ta fram nyckeln och låsa upp facket. Att se att inget låg där i. Att låsa det igen. Att 11 h och 42 minuter senare ta upp nyckeln, låsa upp och se att facket är tomt även denna gång. Att  gå upp för trappen och låsa upp min dörr. Gå in. Stänga dörren efter mig och låsa för natten, ge katterna mat, se the secret life of mormon wives. Att äta lättsaltade chips och fresh Island-dipp. Att få ont i magen av det en slafsade ner genom käften. Dricka te i fosterställning. 

Såg kultur.

 L och jag drog och såg Sirãt. A och N var där och skulle se samma film med några vänner.

Sirãt kröp på en. Dunkade rytmiskt fram, olycksbådande malande. Så exploderade den. Exploderade igen och igen. Och det fiktiva gjorde så ont. Sorg över nån som aldrig funnits som stannade kvar långt efter filmens slut. L var upprörd. Jag var rådvill. A skrev dagen efter att hon vill se den igen, igen och igen. Att det var det bästa hon sett.

Mötte M och A E för att se en liten teater. Stökigt ful. Pretentiöst högtravande. Eller så tycktes det vara, snabbt fick den liv, det pretentiösa var en rolls egna skapande som koreograf. 90 min som trollband oss. Roade oss. Först sa M att hon ibland tänkte: kul att dom får hålla på. Jag sa att det var mer än det, att om det bara vore kul att dom fick hålla på hade vi inte suttit där och varit så fast i den som vi var. De hade inte haft oss i sitt grepp hela speltiden. Dom lyckades överraska oss, skava mot oss, få oss att skratta och inget av det tillsynes slarviga saknade substans. 

Sen drack M och jag te hos A E. Hos henne bodde nu en stor vit katt med grå fläckar. Stadig och frisk med hård tjock päls. Ett väsen och så självklar. 

Våren.

Poff och det var vår. Sörjan rinner undan. Halkan är minimal. Barmark på slänter i sol. 

Traskade i tron att marken, vägarna, skulle vara täckt av smältvattnet, till Höjdens livs. Hade därför mina vadderande vintergummistövlar och efter några hundrameter och inte en pöl att vada genom insåg jag att det enda obehagligt blöta jag skulle komma i kontakt med var min egen svett som bröt fram pga ansträngningen och värmen skorna alstrade. 

När mitt ärende på höjdens livs var avklarat tog jag en buss hem. Ville inte svettas ner min nytvättade tröja halsduk byxor nå mer. Fuktiga klibbade de mot min hud. Min överläpp panna hals dröp. 

Svalnade något innan bussen kom. Duster av min kroppsfukt slog upp ur tröjans linning, ur den öppna jackan, lukt av varm kropp i sval luft, när jag satte mig på ett säte. 

Den tredje mannen på.

 Kommer inte allt i tre? Så sägs det om döden på mitt jobb iaf. Eller så sas det förr. Nu kommer döden i en jämn strid ström.

Men annars kommer saker i tre. Har inga bevis för det, inget jag kommer på, annat än att en säger så. 

Så hur kommer den tredje mannen vara efter mannen på cykel och mannen på snöhögen?

Hoppas han inte behöver HLR, mina armar är klena, kommer skada dom om hjärtat ska pumpas igång, kommer nog inte få upp rätt tryck och rätt hastighet. Han kommer dö. 

Hoppas den tredje mannen är snäll och vacker och frisk och kry. Men då lär han inte vara den tredje mannen. 

Nojar nu. Tänk om han har en sabel och raskt och skarpt svingar mig i tu.  Eller varför skulle ett sånt hopp från sårbarhet in i brutal våldsamhet ske.

Jag våren år 2011.

 En lugn stund under arbetsnatten klickade jag mig bak i bloggen. Random på 2011. Läste inte. Såg alla dessa bilder av/på mig. 

32 var jag våren 2011.

Långt hår. Längsta jag haft. 

Läppar fylliga som plommon. 

Det var dom jag fastnade vid. Läpparnas svullnad. Inte stora men det som fanns hade volym. Plut.

Och när morgonen kom och jag vägrade mig sömn pga skärmdumpande av mitt yngre jag och jag la upp dom en efter en efter en efter en efter en efter en efter en efter en i stories på Instagram.

Som en manisk hågkomst av ett yngre jag skapat av ett självupptaget nu. Och med delandet av bilderna synliggjorde jag mitt åldrande. Blev aktivt döende.

Sömnen tog mig. Nån timmes ljuvt mörker. När jag vaknade tänkte jag på bilder av/på mig från 2011 som jag inte delat, som jag önskar att jag hade delat. 

Mannen på snöhögen.

 Fredag kväll och jag går mot arbetet. Sneddar över en parkering. Kommer ut på en cykelväg jämsides en större väg. Det är folk som rör sig lite här och där. Några som väntar på en buss, tre-fyra st som går tillsammans åt ett håll. Så ser jag honom några hundra meter framför mig. Där ligger han på en snöhög. Nån ensam passerar honom. Jag närmar mig. Han ligger orörlig. Hoppas att nån framför mig ska dyka upp och ta i tu med mannen på snöhögen. Men ingen dyker upp och där står jag jämsides med snöhögen och han som ligger raklång och blek på den.

Han är verkligen blek tänker jag där jag står ovillig och handfallen. Andas han. Ser ingen andning. Ser ett slappt vitt fejs. Ropar på honom. Ingen reaktion. Ropar igen. Inget händer. Sparkar lite lätt till hans gympaskor. Fortfarande ingen reaktion. Hallå hallå hur mår du? Sparkar till med mer kraft, ivrigt hetsigt, små små sparkar. Min sko mot hans sko. Och han sätter sig upp. Rak i ryggen. Det nyss utflytande orörliga ansiktet får form, kindben, fylliga läppar, förvånansvärt stora ögon som knappt orkar öppna sig. Han är yngre än vad jag först trodde . Han säger: jag är taggad. Och lägger sig raskt tillbaka i stilla livlöshet.

Åter försöker jag få honom att vakna. Han sätter sig upp igen. Hans rosagröna blick hittar mig. Han ler lite, säger: kom hit. Jag fortsätter  mana honom att resa sig, att få honom att lämna sömnen i snön. Men han faller bakåt till liggande, sluter ögonen och mumlar  kom hit, jo kom hit, kom hit nu. 

Då lämnar jag honom. Måste till arbetet intalar mig som legitimt skäl att gå. Går raksträckan fram. Vänder mig om ibland, han ligger kvar. Ett litet gäng passerar honom. Jag tänker att det inte är så kallt, kring noll. Att nån kommer ta sig an honom, att hans vänner kanske hittar honom och släpar han hem. Sen tänker jag att jag borde lagt honom på sidan i fall han kräks. 

Ringer polisen. 114 14. I kö. Väntar. Svar och jag förklarar. Kopplas vidare. Åter i kö. Svar. Förklarar igen. Får beskriva var jag såg honom, när jag såg honom, hur han var klädd, livstecken, får lämna mitt namn och nummer.

När samtalet är slut nojar jag över att han kanske hamnar i fyllecell och dör inte folk i fyllecell och att jag borde stannat och försökt mer. Mulat honom nykter med snön. Ringt taxi och betalat den för att ta honom hem. Tänker att jag skulle ha engagerat nån annan som var i närheten och vi kunnat hjälpts åt att få fart på den unge mannen på snöhögen. 

Kommer till arbetet. Kall och stel om handen som vantlöst höll mobilen under samtalet med polisen. Tänker att mannen på snöhögen inte hade vantar eller handskar.