Såg kultur.

 L och jag drog och såg Sirãt. A och N var där och skulle se samma film med några vänner.

Sirãt kröp på en. Dunkade rytmiskt fram, olycksbådande malande. Så exploderade den. Exploderade igen och igen. Och det fiktiva gjorde så ont. Sorg över nån som aldrig funnits som stannade kvar långt efter filmens slut. L var upprörd. Jag var rådvill. A skrev dagen efter att hon vill se den igen, igen och igen. Att det var det bästa hon sett.

Mötte M och A E för att se en liten teater. Stökigt ful. Pretentiöst högtravande. Eller så tycktes det vara, snabbt fick den liv, det pretentiösa var en rolls egna skapande som koreograf. 90 min som trollband oss. Roade oss. Först sa M att hon ibland tänkte: kul att dom får hålla på. Jag sa att det var mer än det, att om det bara vore kul att dom fick hålla på hade vi inte suttit där och varit så fast i den som vi var. De hade inte haft oss i sitt grepp hela speltiden. Dom lyckades överraska oss, skava mot oss, få oss att skratta och inget av det tillsynes slarviga saknade substans. 

Sen drack M och jag te hos A E. Hos henne bodde nu en stor vit katt med grå fläckar. Stadig och frisk med hård tjock päls. Ett väsen och så självklar. 

Våren.

Poff och det var vår. Sörjan rinner undan. Halkan är minimal. Barmark på slänter i sol. 

Traskade i tron att marken, vägarna, skulle vara täckt av smältvattnet, till Höjdens livs. Hade därför mina vadderande vintergummistövlar och efter några hundrameter och inte en pöl att vada genom insåg jag att det enda obehagligt blöta jag skulle komma i kontakt med var min egen svett som bröt fram pga ansträngningen och värmen skorna alstrade. 

När mitt ärende på höjdens livs var avklarat tog jag en buss hem. Ville inte svettas ner min nytvättade tröja halsduk byxor nå mer. Fuktiga klibbade de mot min hud. Min överläpp panna hals dröp. 

Svalnade något innan bussen kom. Duster av min kroppsfukt slog upp ur tröjans linning, ur den öppna jackan, lukt av varm kropp i sval luft, när jag satte mig på ett säte. 

Den tredje mannen på.

 Kommer inte allt i tre? Så sägs det om döden på mitt jobb iaf. Eller så sas det förr. Nu kommer döden i en jämn strid ström.

Men annars kommer saker i tre. Har inga bevis för det, inget jag kommer på, annat än att en säger så. 

Så hur kommer den tredje mannen vara efter mannen på cykel och mannen på snöhögen?

Hoppas han inte behöver HLR, mina armar är klena, kommer skada dom om hjärtat ska pumpas igång, kommer nog inte heller få upp rätt tryck och rätt hastighet heller. Han kommer dö. 

Hoppas den tredje mannen är snäll och vacker och frisk och kry. Men då lär han inte vara den tredje mannen. 

Nojar nu. Tänk om han har en sabel och raskt och skarpt svingar mig i tu.  Eller varför skulle ett sånt hopp från sårbarhet in i brutal våldsamhet… 

Jag våren år 2011.

 En lugn stund under arbetsnatten klickade jag mig bak i bloggen. Random på 2011. Läste inte. Såg alla dessa bilder av/på mig. 

32 var jag våren 2011.

Långt hår. Längsta jag haft. 

Läppar fylliga som plommon. 

Det var dom jag fastnade vid. Läpparnas svullnad. Inte stora men det som fanns hade volym. Plut.

Och när morgonen kom och jag vägrade mig sömn pga skärmdumpande av mitt yngre jag och jag la upp dom en efter en efter en efter en efter en efter en efter en efter en i stories på Instagram.

Som en manisk hågkomst av ett yngre jag skapat av ett självupptaget nu. Och med delandet av bilderna synliggjorde jag mitt åldrande. Blev aktivt döende.

Sömnen tog mig. Nån timmes ljuvt mörker. När jag vaknade tänkte jag på bilder av/på mig från 2011 som jag inte delat, som jag önskar att jag hade delat. 

Mannen på snöhögen.

 Fredag kväll och jag går mot arbetet. Sneddar över en parkering. Kommer ut på en cykelväg jämsides en större väg. Det är folk som rör sig lite här och där. Några som väntar på en buss, tre-fyra st som går tillsammans åt ett håll. Så ser jag honom några hundra meter framför mig. Där ligger han på en snöhög. Nån ensam passerar honom. Jag närmar mig. Han ligger orörlig. Hoppas att nån framför mig ska dyka upp och ta i tu med mannen på snöhögen. Men ingen dyker upp och där står jag jämsides med snöhögen och han som ligger raklång och blek på den.

Han är verkligen blek tänker jag där jag står ovillig och handfallen. Andas han. Ser ingen andning. Ser ett slappt vitt fejs. Ropar på honom. Ingen reaktion. Ropar igen. Inget händer. Sparkar lite lätt till hans gympaskor. Fortfarande ingen reaktion. Hallå hallå hur mår du? Sparkar till med mer kraft, ivrigt hetsigt, små små sparkar. Min sko mot hans sko. Och han sätter sig upp. Rak i ryggen. Det nyss utflytande orörliga ansiktet får form, kindben, fylliga läppar, förvånansvärt stora ögon som knappt orkar öppna sig. Han är yngre än vad jag först trodde . Han säger: jag är taggad. Och lägger sig raskt tillbaka i stilla livlöshet.

Åter försöker jag få honom att vakna. Han sätter sig upp igen. Hans rosagröna blick hittar mig. Han ler lite, säger: kom hit. Jag fortsätter  mana honom att resa sig, att få honom att lämna sömnen i snön. Men han faller bakåt till liggande, sluter ögonen och mumlar  kom hit, jo kom hit, kom hit nu. 

Då lämnar jag honom. Måste till arbetet intalar mig som legitimt skäl att gå. Går raksträckan fram. Vänder mig om ibland, han ligger kvar. Ett litet gäng passerar honom. Jag tänker att det inte är så kallt, kring noll. Att nån kommer ta sig an honom, att hans vänner kanske hittar honom och släpar han hem. Sen tänker jag att jag borde lagt honom på sidan i fall han kräks. 

Ringer polisen. 114 14. I kö. Väntar. Svar och jag förklarar. Kopplas vidare. Åter i kö. Svar. Förklarar igen. Får beskriva var jag såg honom, när jag såg honom, hur han var klädd, livstecken, får lämna mitt namn och nummer.

När samtalet är slut nojar jag över att han kanske hamnar i fyllecell och dör inte folk i fyllecell och att jag borde stannat och försökt mer. Mulat honom nykter med snön. Ringt taxi och betalat den för att ta honom hem. Tänker att jag skulle ha engagerat nån annan som var i närheten och vi kunnat hjälpts åt att få fart på den unge mannen på snöhögen. 

Kommer till arbetet. Kall och stel om handen som vantlöst höll mobilen under samtalet med polisen. Tänker att mannen på snöhögen inte hade vantar eller handskar. 

På NK.

 Satt mig på NK. Hasselnötsbiskvi. Kaffelatte. 

Biskvin gör mina fingrar kladdiga. Skeden tar sig genom hasselnötslagret och smörkrämen men inte den fasta mandelbotten. Slickar mina otvättade fingertoppar från kladdet. Hämtar servett med Nya Konditoriets logga.

Matade stegen mot stan. Solglasögon och mössa. Köpte mascara, läppglans. Ner i Akademibokandelns underjord. Runt boktravarna och reaskyltarna rörde sig människor. Yngre och äldre. Köpte fyra tunna böcker. 

Sen gick jag hit till NK. 

I min fantasi där hemma skulle NK vara lugnt och tyst. Fann en ledig plats i en av sofforna vid spegeln . Runt mig vid nästan varje bord är kvinnor i pensionsålder. Alla verkar ha trevligt och mycket att säga varann. Ur sorlet uppfattar jag enstaka stavelser. 

Några bord bort ser jag ryggen av en i sammanhanget yngre man med dator och hörlurar. Tänker att jag borde ha hörselskydd istället. 

Med läsglasögonen på är allt bortanför min absoluta närhet i ett blurr. 

Jag kommer gå hemåt strax.

Mannen på cykeln.

 Det hade nästan slutat skymma, himlen var djupt blå, jag gick mot Ålidhem. Ett gällt skri hörs. Oavbrutet. En mänsklig siren. Jag vill inte gå åt det håll jag är på väg, det håll lätet kommer från. Snabbt närmar sig den höga gråten. Framför mig stannar en man på cykel. 

Han kippar efter andan. Jag frågar hur han mår. Han får inte fram ett ord, den nyss högljudda munnen gapar väsande i korta andetag. 

Jag vill inte stå där. Försöker greppa vad som sker, var han har sina händer, hans ryggsäck är öppen, ser en påse jordnötsringar, jag känner att de nästan två metrarna vi har mellan oss är bra

Så får han fram ord, snabbt och hetsigt i gråt om att nån anklagat honom för att ha kört på nån med cykeln och han säger att han är oskyldigt anklagad och att han just kommit från ett behandlingshem och  hans andedräkt bränner i min näsa. Jag säger att jag tror honom, att han inte kört på någon. Jag säger ta hand om dig. Jag säger hej då och börjar gå. 

Han har slutat gråta. Han andas djupare. Han säger inget. 

Jag går allt fortare, pinnar jagat iväg, vill skapa avstånd. 

En fredag i februari.

 Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk. 

Kokade spenatsoppa. 

Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten. 

Åt resterna av chipsen. Drack  upp den avslagna colan.

Gick ut i skymningen. Kl 16:15.

Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig. 

Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt. 

Jag gick vidare. 

Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade. 

På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe. 

Gick hem via Coop. Balsam schampo smör. 

Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb. 

Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen. 

Magsjukan.

 Magen var konstig. Den tog energi. Bultade och ömmade och svällde. Inte som en ballong. Utan jäste till kompakt stenhård massa. 

Pga sista arbetsnattens rika och närgångna kontakt med äldres magsjuka kroppsvätskor ställde jag in min kväll, vilket var att besöka Signe på sjukhuset där hon opererats, bio med Linda och möta Sofia vid tåget just innan midnatt.

La mig. Vaknade darrande frusen in till benet och kopplade först inte att det var feber. Vinglade upp. Tog Alvedon. Vinglade tillbaka in under två täcken. Somnade om.

På morgonen läste jag meddelande från S att hon slutat blöda och får åka hem. Ringde mamma och bad med svag röst om cola med socker, chips och nyponsoppa. Skrev några meddelande med Å som också låg nyopererad på sjukhus. Tog Alvedon.

Slukades av sömnen. När jag vaknade var nattskjortan drypande blöt av svett och det hade blivit mörkt och jag längtade efter Colan mamma skulle komma med. 

I en timme längtade jag rastlöst muntorrt efter colan. Så plingade det på dörren och jag slet åt mig påsen och korkade upp. 

Kvällen gick. Alvedon, banan, cola, chips, rågbröd, Alvedon, cola, banan, chips, cola, rågbröd.

Såg båda Rosa pantern-filmerna med Steve Martin som Clouseau. 

Gick ut på balkongen. Kylan är fuktig och dimman hade landat på grenar, stammar, lyktstolpar, husväggar, bilar, blivit till kristaller som klätt allt i ett frostigt ludd. Tänkte att det inte finns något vackrare än kyla och snö. 

En middag.

 Köpte rödbetor. Tre st enorma. 10 kr kilot. De låg nu i min kyl. Legat där ett tag. Mjuka hade dom blivit. Skalade med möda då eggen inte ville tränga genom den undfallande ytan. Skar upp i klyftor.

Saften som rann ur på den vita skärbrädan i plast var brunaktig. Inte klart purpurrött. Utan som blod som levrat sig. 

Kokade dom ändå. Åt med halloumi eller något liknande, nån med namn som leker med halloumi. Norrloumi kanske. 

PREMIÄREN!!!!!

 Gorillalala fick premiär. I lördags på Gbg filmfestival. I sektionen svenska kortfilmer utom tävlan. 

Idag är det fredag veckan efter premiär.

Jag åkte inte dit. När folk frågade skrev jag att jag inte kom loss.

Typ sant. 

Men tror egot kom i vägen. Kände mig så löjlig som gör film. Som fortsätter göra film. I min lägenhet med kameran på stativ och denna, Gorillalala som jag tycker bäst om tycker andra sämst om. Och där skulle jag stå blottad och fånig och ensam utan team, utan nån från produktionen, på premiären.

När programmet släpptes såg jag att där fanns en kortfilm med liknande titel. GorillaGirlz. Kanske den hette. Jag tänkte att det blivit fel, att min Gorillalala och denna förväxlats och nu fick min vara med pga misstaget. 

Hade inte pratat med producenten innan. Han skrev ett SMS samma dag. Hinner inte till visningen, kommer till Gbg ikväll. Lycka till. 

Skådisen delade ingen av de bilder hen taggades i från filmen veckorna innan. Så jag bara gömde mig. Istället för att fråga om hen ville dit. 

När festivalen drog igång delade hen bilder från pågående solsemester i México. 

Hade inga pengar heller. Typ inga. Jussi var hos veterinären igen. 2800kr. Jussi skulle ha tablett varje dag och hon skulle ha ett uppmärksamt öga på sig. 

Så jag kom inte loss kan en säga. 

Fick rapport från bekant som såg gårdagens visning. Publiken hade skrattat på rätt ställen, skrattat mycket åt en scen. Jag skuttade till min arbetsnatt. Kände mig varm i skallen och axlar. Berättade för kollegorna och smilade.

Decluttering no.3

 Declutterar på. Intalade mig att det var det jag gjorde. Men jag cluttrar på som förr. Saker på saker på saker på saker. Bara i en annan form än tidigare. Plottrigt ivrigt. 

Den sömnlösa ivern som fått mig att hjärnlöst vibrera har tagit min sömn. Grusiga trötta ögonlock som skavt och blinkat ideligen. En lukt ur min mun ur min hud ett rastlöst vått os. En oriktbar energi. En hunger svår att mätta pga svalg tungans rot fylld av små små svidande blåsor.

Somnade kl 14. Sov in i eftermiddagens skymning. Hopkurad i ett hörn av sängen. Vaknade 17:30. Snoozade in och ut ur varmt mörker. Åt middag- bacon blodpudding lingonsylt vaxbönor. Buss ner på stan. Biljard med Knutte. Ögonen var lena friktionsfria hudveck mot hornhinnor, kroppen mjuk. Stilla. Vibrationerna tystnat. 

Köpte maxipack ostbågar på vägen hem. Glömde köpa vete- och grovmalt rågmjöl. Såg klart en film jag glömt att jag börjat se i lördags. The Fall Guy. Såg om Jackie. Förföriskt bländverk. Sorg som statement som skådespel som stoisk positionering. Om att ens riktiga känslor bubblar utan väg ut. Poser som substitut. 

Nu hoppas jag på mer sömn. 

Decluttering no.2

I morse, efter den fjärde och sista arbetsnatten, började jag möblera om. Det skedde efter te och frukost och jag tänkte att sömnen skulle avsluta den iver jag kände. Tömde sovrummet på stol, sängbord, den klumpiga fåtöljen, lampor, mattan, boxar,  trombonen. Fyllde golvet av den ena bokhyllas böcker och flyttade hyllan. Fyllde sängen med den större bokhyllans böcker och flyttade den bokhyllan. 

Nu slog hjärtat tydligt och hetsigt kraftfullt och jag tänkte att det är så här jag kommer dö nån gång, manisk i inbillade krafttag efter arbetsnätter, omöjlig att stoppa, i ett skede som måste pågå. 

Böckerna upp i bokhyllan. Mobilen igång med Sveriges radio. Sängen på plats. In med delar av det jag burit ut. La mig. Men så tänkte jag - fåtöljen ska jag sälja/bli av med, det är dagsljus, jag ska bara fota. Men mobilen var på 5% och fick ladda och jag åt banan och päron och så nådde den nog med kraft och bilder togs, annons skapades på Marketplace och jag somnade i nån nervös beslutsamhet.

Kl var då 13:49. Vaknade 15:30. Ingen reaktion, inget intresse på fåtöljannonsen. 

Decluttering.

 Min skaparkramp fortsätter. Fåordig. Banal. 

En v.o till en kortfilm. Till två kortfilmer. Skriver jag inte. 

Processar inte heller filmerna. Tänker inte på dom. Utvecklar inte en mental plan för hur de ska bli. Rastlöst blank i skallen. Hungrig på intryck. Matt inför utmaningar. 

Vill skapa ytor. Fysiska ytor. Göra mig av med den dyra fåtölj jag nu sitter i. Hubba bubblan i rosa sammet i sovrummet. När en sån tanke slår rot blir min hjärna ivrig. Rusar entonigt. Hjärnfrossa. En idè. Ett mål. Impulsivt och dyrt. Köpte den i en liknade iver förra november. Betalar ännu av den. Nu vill jag ha golvet fritt. Jag vill vara en person som har golven fria. Som har ytor och kontroll. 

Sen kanske jag kan skapa igen.