En fredag i februari.

 Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk. 

Kokade spenatsoppa. 

Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten. 

Åt resterna av chipsen. Drack  upp den avslagna colan.

Gick ut i skymningen. Kl 16:15.

Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig. 

Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt. 

Jag gick vidare. 

Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade. 

På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe. 

Gick hem via Coop. Balsam schampo smör. 

Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb. 

Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen. 

Magsjukan.

 Magen var konstig. Den tog energi. Bultade och ömmade och svällde. Inte som en ballong. Utan jäste till kompakt stenhård massa. 

Pga sista arbetsnattens rika och närgångna kontakt med äldres magsjuka kroppsvätskor ställde jag in min kväll, vilket var att besöka Signe på sjukhuset där hon opererats, bio med Linda och möta Sofia vid tåget just innan midnatt.

La mig. Vaknade darrande frusen in till benet och kopplade först inte att det var feber. Vinglade upp. Tog Alvedon. Vinglade tillbaka in under två täcken. Somnade om.

På morgonen läste jag meddelande från S att hon slutat blöda och får åka hem. Ringde mamma och bad med svag röst om cola med socker, chips och nyponsoppa. Skrev några meddelande med Å som också låg nyopererad på sjukhus. Tog Alvedon.

Slukades av sömnen. När jag vaknade var nattskjortan drypande blöt av svett och det hade blivit mörkt och jag längtade efter Colan mamma skulle komma med. 

I en timme längtade jag rastlöst muntorrt efter colan. Så plingade det på dörren och jag slet åt mig påsen och korkade upp. 

Kvällen gick. Alvedon, banan, cola, chips, rågbröd, Alvedon, cola, banan, chips, cola, rågbröd.

Såg båda Rosa pantern-filmerna med Steve Martin som Clouseau. 

Gick ut på balkongen. Kylan är fuktig och dimman hade landat på grenar, stammar, lyktstolpar, husväggar, bilar, blivit till kristaller som klätt allt i ett frostigt ludd. Tänkte att det inte finns något vackrare än kyla och snö. 

En middag.

 Köpte rödbetor. Tre st enorma. 10 kr kilot. De låg nu i min kyl. Legat där ett tag. Mjuka hade dom blivit. Skalade med möda då eggen inte ville tränga genom den undfallande ytan. Skar upp i klyftor.

Saften som rann ur på den vita skärbrädan i plast var brunaktig. Inte klart purpurrött. Utan som blod som levrat sig. 

Kokade dom ändå. Åt med halloumi eller något liknande, nån med namn som leker med halloumi. Norrloumi kanske. 

PREMIÄREN!!!!!

 Gorillalala fick premiär. I lördags på Gbg filmfestival. I sektionen svenska kortfilmer utom tävlan. 

Idag är det fredag veckan efter premiär.

Jag åkte inte dit. När folk frågade skrev jag att jag inte kom loss.

Typ sant. 

Men tror egot kom i vägen. Kände mig så löjlig som gör film. Som fortsätter göra film. I min lägenhet med kameran på stativ och denna, Gorillalala som jag tycker bäst om tycker andra sämst om. Och där skulle jag stå blottad och fånig och ensam utan team, utan nån från produktionen, på premiären.

När programmet släpptes såg jag att där fanns en kortfilm med liknande titel. GorillaGirlz. Kanske den hette. Jag tänkte att det blivit fel, att min Gorillalala och denna förväxlats och nu fick min vara med pga misstaget. 

Hade inte pratat med producenten innan. Han skrev ett SMS samma dag. Hinner inte till visningen, kommer till Gbg ikväll. Lycka till. 

Skådisen delade ingen av de bilder hen taggades i från filmen veckorna innan. Så jag bara gömde mig. Istället för att fråga om hen ville dit. 

När festivalen drog igång delade hen bilder från pågående solsemester i México. 

Hade inga pengar heller. Typ inga. Jussi var hos veterinären igen. 2800kr. Jussi skulle ha tablett varje dag och hon skulle ha ett uppmärksamt öga på sig. 

Så jag kom inte loss kan en säga. 

Fick rapport från bekant som såg gårdagens visning. Publiken hade skrattat på rätt ställen, skrattat mycket åt en scen. Jag skuttade till min arbetsnatt. Kände mig varm i skallen och axlar. Berättade för kollegorna och smilade.

Decluttering no.3

 Declutterar på. Intalade mig att det var det jag gjorde. Men jag cluttrar på som förr. Saker på saker på saker på saker. Bara i en annan form än tidigare. Plottrigt ivrigt. 

Den sömnlösa ivern som fått mig att hjärnlöst vibrera har tagit min sömn. Grusiga trötta ögonlock som skavt och blinkat ideligen. En lukt ur min mun ur min hud ett rastlöst vått os. En oriktbar energi. En hunger svår att mätta pga svalg tungans rot fylld av små små svidande blåsor.

Somnade kl 14. Sov in i eftermiddagens skymning. Hopkurad i ett hörn av sängen. Vaknade 17:30. Snoozade in och ut ur varmt mörker. Åt middag- bacon blodpudding lingonsylt vaxbönor. Buss ner på stan. Biljard med Knutte. Ögonen var lena friktionsfria hudveck mot hornhinnor, kroppen mjuk. Stilla. Vibrationerna tystnat. 

Köpte maxipack ostbågar på vägen hem. Glömde köpa vete- och grovmalt rågmjöl. Såg klart en film jag glömt att jag börjat se i lördags. The Fall Guy. Såg om Jackie. Förföriskt bländverk. Sorg som statement som skådespel som stoisk positionering. Om att ens riktiga känslor bubblar utan väg ut. Poser som substitut. 

Nu hoppas jag på mer sömn. 

Decluttering no.2

I morse, efter den fjärde och sista arbetsnatten, började jag möblera om. Det skedde efter te och frukost och jag tänkte att sömnen skulle avsluta den iver jag kände. Tömde sovrummet på stol, sängbord, den klumpiga fåtöljen, lampor, mattan, boxar,  trombonen. Fyllde golvet av den ena bokhyllas böcker och flyttade hyllan. Fyllde sängen med den större bokhyllans böcker och flyttade den bokhyllan. 

Nu slog hjärtat tydligt och hetsigt kraftfullt och jag tänkte att det är så här jag kommer dö nån gång, manisk i inbillade krafttag efter arbetsnätter, omöjlig att stoppa, i ett skede som måste pågå. 

Böckerna upp i bokhyllan. Mobilen igång med Sveriges radio. Sängen på plats. In med delar av det jag burit ut. La mig. Men så tänkte jag - fåtöljen ska jag sälja/bli av med, det är dagsljus, jag ska bara fota. Men mobilen var på 5% och fick ladda och jag åt banan och päron och så nådde den nog med kraft och bilder togs, annons skapades på Marketplace och jag somnade i nån nervös beslutsamhet.

Kl var då 13:49. Vaknade 15:30. Ingen reaktion, inget intresse på fåtöljannonsen. 

Decluttering.

 Min skaparkramp fortsätter. Fåordig. Banal. 

En v.o till en kortfilm. Till två kortfilmer. Skriver jag inte. 

Processar inte heller filmerna. Tänker inte på dom. Utvecklar inte en mental plan för hur de ska bli. Rastlöst blank i skallen. Hungrig på intryck. Matt inför utmaningar. 

Vill skapa ytor. Fysiska ytor. Göra mig av med den dyra fåtölj jag nu sitter i. Hubba bubblan i rosa sammet i sovrummet. När en sån tanke slår rot blir min hjärna ivrig. Rusar entonigt. Hjärnfrossa. En idè. Ett mål. Impulsivt och dyrt. Köpte den i en liknade iver förra november. Betalar ännu av den. Nu vill jag ha golvet fritt. Jag vill vara en person som har golven fria. Som har ytor och kontroll. 

Sen kanske jag kan skapa igen.