Ogifta par.

Köpte Ogifta par, en film som skiljer sig, för att jag började tänka på den i och med att mormor dog. Att hon och jag och kanske morfar, minns inte om han var med, rent logiskt så skulle han inte vara med, det känns inte som nåt sånt han gjorde, men nu har mitt minne satt dit honom, bredvid oss i biosalongen, var och såg den på bio då när den kom 97/98 nån gång. Att mormor skrattat så hon grät åt en scen med Suzanne Reuter med bettskena och Johan Ulveson med nån grej i näsan, när de ska sova, och de pratar allvar. Så nu såg jag om den. Scenen kom och jag grät lite, kändes som jag öppnat en port till Sandrews vid Vasaplan och ett biomörker för 25 år sen. Jag såg henne tydligare bredvid mig, hur hon skrattade och tårarna och hur generad hon var över skrattet som tagit över henne, hur hon torkade skrattårarna från kinden. Och morfar otydlig en bit ifrån. Eller var det kanske mormors vän Viola, eller Svea?