Outfits.

 Bar inte de kläder jag köpt till sommarens filminspelning. Inte ett plagg. Jo två par strumpor och ett nattlinne. Den nya frippan fick mig att tänka om, gav henne en annan look och kläderna jag köpt didn't make sense längre. Iaf inte paljettkjolen och då tappade jag suget på toppen, den rosa, eller stod och valde mellan den och en topp jag köpt för massa år sen som är spröd i vass och hård spets och nog är bortom räddning och jag tänkte att den får sin svanesång i filmen, i Kittens, eller vad filmen nu ska heta. Så de tusentals kronor jag la på kläder ligger nu oanvända i min klädkammare. 

Tusentals kronor. Vilken överdrift. Ett och fem. Kanske ett och åtta. Högst. 

Filmhaveri och en stundande kalkon

 Tog mig till Film i Västerbotten ikväll. Skulle klippa. Ventilationen knäppte skarpt och tätt. Som en stadig hammare som slog spik. Jag lyckades inte föra över det inspelade materialet, jag behövde något, nåt för att låsa upp filerna, eller nåt sånt, vad vet jag, gav upp. 

Gav mig på Fragments of a Cat lady's downfall. Typ gav mig på. Lyckades inte där heller, något strulade. Och såg lite av den. Den suger. Kan jag rädda den? Liksom andnöd över hur dålig film det är. Och hur ful jag är. Kanske är filmens största problem att jag är ful, iaf i början. Riktigt jävla ful. Och skärpan är inte där den ska va, den är på flaskor i förgrunden.

Sensommaren är slö och stilla. Jag cyklade runt efter mitt halvdana försök till att styra upp mina filmer, till att skapa, till att ta tillvara på tiden. Stötte på Moa, stötte på Emma och Linus, fick se odlingar och träffa höns. Kom till mamma, drack te med henne. Cyklade hem. Det skymde. Natten är mörk. Svart. Augusti är snart här. 

Så tänkte jag nu, just, i denna stund, att jag skulle göra om den, Fragments of a cat ladys downfall, spela in på nytt, spela in igen. Göra om, göra rätt. Då utan Montzi. Vilket talar mot. För Montzi var med, hon är stjärnan, hon är det gulliga fluffet, hon finns bevarad med sitt lilla tryne till nos. Vackrare katt har inte gått på denna jord. Spelar jag in på nytt blir hon inte visad för världen. Nu är jag hoppigt rastlös. Vill ringa någon. Vill bolla. Vill lösa i natten och inte sitta själv med mina nerviga idéer. 

Sug.

 Hungern har tagit mig igen. Eller aptiten. Suget! SUGET!! Har jag gått ner i varv nu, efter plugg, efter inspelningen, efter att ha varit ledig i två veckor, planlöst ledig, tomt, tom, och denna tomhet göder aptiten. Göder mig. Vill fylla munnen. Spänna ut buken. Hela tiden. Tugga tugga tugga svälja svälja svälja. Om och om och om och om igen. Idag var ostdipp, sån där orange ostdipp som antagligen inte har någon ost i sig, det godaste jag stoppat i min mun. Med nachochipsen sleva upp ur burken det gulkrämiga kletet. Ostoppbar. Oj så gott det var. 

Cyklandet.

 Den där kvällen när jag cyklade runt, då det regnade först och var fuktigt och kvavt, det gick så lätt att trampa, tyckte jag flög fram, som att cykla i medvind. Ikväll likaså, när jag cyklade till och från Villanäs och Anna E. Flög fram. Trampade och trampade och trampade utan motstånd. Utan trötta muskler som ville ta en  paus och rulla fram. Nej Nej Nej! Tramp! TRAMP! TRAMP! 

Har i år inte lett cykeln gåendes upp för en endaste backe. Jag tar mig upp, utan tvekan, utan att ens tänka tanken att jag skulle ha hoppat av och gått. Mina muskler har varit pigga, alerta, inte blivit trötta eller uttråkade, inte lessnat på ansträngningen, inte lessnat av ansträngningen. 

Så underligt att ha energi igen. 

Andra semesterveckan.

Tvättid på måndagen. Svettigt och varmt.

På tisdagen klippte jag inte film. Tog mig inte ens dit, till film i västerbottens lokaler. Gnällde i telefon över min slöhet för Mysan och hon sa att hon kände igen detta, att så är jag varje gång. Hon sa att det var min process. Dygnet var  kvavt och syrefattigt. På kvällen cyklade jag runt. Det regnade först, sen bara kompakt fukt. Jag svettades. Cyklade över Ålidhem, Kolbäcksbron, Ön, Teg, Öst på stan, uppför swingen och hem. Kanske såg jag nån film sen. Åt bröd jag bakat och drack te. 

På onsdagen firade vi Alma. Signe och jag cyklade längs älven. Svetten rann om oss. Droppade från våra nästippar och hakor, la sig i rännilar längs med överläppen. Solsken och ljuvligt. Peje grillade. Frida styrde upp. Vi åt maten och tårtan och sen cyklade vi genom området, ner över åkrarna, genom den lilla skogen, ner till älven, ner i älven. Alma, Tea, Peje, Signe och jag. Solen låg lågt och guldigt. Vattnet var varmt och jag blev nedskvätt av syskonbarnen och Peje och vi skulle tvåla in oss för Peje hade köpt tvål och schampo som är gjorda för sjön, för att inte smutsa ner vattnet med kemikalier,  och vi gjorde så, så som Peje sa och vi var bullriga och stökiga och sen blev vi kalla och gick till våra cyklar och cyklade upp igen. Ganska snart cyklade vi hem, Signe och jag, längs älven, i stan satt folk i broparken, det skulle spelas musik, på promenadstråken och där krogbåtarna ligger strosade människor runt, vi fortsatte, det blev glesare med folk, vi skildes åt vid sjukhuset. 

På torsdagen kom Yuliya förbi. Vi repade inför en liten filminspelning. Jag i den tättslutande gorilladräkten igen. En ny film. Ett nytt sätt att använda gorilladräkten. Förhoppningsvis ett nytt sätt att använda gorilladräkten.

Igår, fredag, spelade vi in. Vi hade 2 min och 25 sekunder film att använda. Riktig film, svartvit 8 mm. Kameran lät tjutjutjutjutjutjutju när den rullade. Rep innan tagning för att ha chans att fånga något, för att vi skulle veta hur vi skulle göra. Jag stönade och stånkade och svettades och täcktes av hår från gorillapälsen som smet fast mot min kropps fukt. När vi var klara var jag vätsketömd, drack iste, åt chips, städade undan, lagade mat, tjattrade med grannarna från balkongen, åt mat, dammsög, duschade, drack te, slocknade, sov dåligt, vaknade kl 07:30.

Sommarens varmaste dag.

 Det ryktas om att det ska bli 27 grader idag. Ev sommarens varmaste dag. Balkongdörren står på glänt och inga ljud tycks existera där ute. Inga barn i lekparken. Inga fåglar. Ett svagt bilbrus från Holmsundsvägen når in. 

Har tvättid Kl 17-22. Tvättid och solgass och sommarvärme. Måste finnas nån poesi i det. Något vackert. Svett och tvätt. En öde sommarstad. Men alla tvättider är bokade, så var alla är mellan sina tvättider är för mig ett mysterium. Ligger hela huset gömt och undrar var alla andra är? Eller är det ut till havet, sjöar, älvar, kolonistugor och äventyr, sen in till stan för tvättid? Får väl fråga om jag råkar på nån. Har inte råkat på nån i mitt hus på flera dar. Hör inga tecken på liv, inget i rören, inga spolningar eller skval på toaletter, inga steg i trappen, ingen lek i parken. 

Tror att jag har mer att filma. Mer av mig ensam i gorilladräkten. Planen är att filma idag. Få det gjort. Även det passande syssla för årets varmaste dag. Ev årets varmaste dag. Svettas i gorilladräkten. Kippa efter luft bakom gorillamasken. Ska jag göra det och sedan dö? Uttorkad som ett russin. Blek som en likmask. Blöt som en nyfångad fisk. I en gorilladräkt från partykungen.

Såg dokumentären om Anita Pallenberg. Nu vill jag ha pilotglasögon, precis som hon i en intervju. 

Batman.

 Det är natt och jag önskar att den vore evig, inte att den rusar fram, inte att morgonen snart är här. Fått för mig att jag ska se alla Batmanfilmer. Inte de av Nolan, utan de två av Burton. Av sentimentala skäl, påminna mig om tidens gång, om det som var. Ivern att se filmerna är nu. Och hur ska jag hinna se dom när morgonen är så nära? Vill pausa tiden, stanna i mörkret, för det är nästan mörkt nu - mest pga mulet, och se Jack Nicholson, Kim Basinger, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Micheal Keaton. Så larvigt av mig. Djupdyka i nån vurm för nått förgånget när jag borde sova. Så typiskt. 

Regnet och rusket och kvällen och massorna.

 Igår var det grått. Alldeles grått. Regnade. Regnade mer och mer och mer och mer och mer. Tog bussen ner på stan på kvällen. Skyndade fram till Folkets bio, rusade under tak där det gick att rusa under tak,  snedda över torget som var täckt av ett tunt lager vatten och sen tog det stopp. På andra sidan torget var det fullt av folk, framförallt barn. Massa små färglada regnjackor och paraplyer. Överallt från alla håll. Tjockt. Jag trixade mig runt och kring och så in och upp och mötte Sven J. 

Vi såg Dogtooth. När filmen var slut gick vi ner och väntade på hans fru Hami. Utanför hade det blivit mörkt blått och vinden fick regnkapporna och ponchorna att virvlar runt. Regnet slog mot fönstren och vi slog oss ner. Det var nu fullt av barn där inne, där vi satt, de hoppade runt, det stojades, några värmde sig, andra spelade pingis eller rusade runt eller bankade mot rutorna. Utanför var det tillsynes en evig marsch av människor som kämpade mot regn och blåst och gick längs älven och vi var förundrade över alla dessa massor i ovädret. En googling visade att det var Rix Fm festival, artister hade uppträtt, skulle uppträda och människor ville se, barn ville se. 

Hami såg en annan film, en längre film. Vi satt i en timme och regnet lättade, vinden mojnade, det ljusnade, det mörkt blå blev ljust grå, himlen vit. Vi gick genom stan. I ett träd satt fåglar på varje gren, som svarta plumpar i lövverket. Vi skildes åt, jag gick hemåt. Inga gatlysen var tända, allt var dunkelt, öde. Inne på Ica köpte jag ost och kex och druvor och salta mandlar och sesamkakor som jag kånkade hem. 

En inspelningsdag.

Inspelningsdag utan DK, utan Maria, utan Anna. Ensam i lägenheten i gorilladräkten. Den var så svår att andas i. Plötsligt hade den blivit det. Inte för att den någonsin varit enkel att andas i. Men nu tog det liksom stopp. Nu tänkte jag att jag nog dör, varje gång, att jag kommer kvävas, förgiftas, nånting livsavslutande. Svettades åter i den. Som en tättslutande plastpåse runt min kropp trots allt fluff. 

Kl 22 kom Polly och vi gick ner till älven. Jag skulle filma skymningen. Polly höll mig sällskap. Efter en timma var vi klara. Jag väntade på gryningen. Gick ut igen ca kl 02:30. Var ute i en halvtimma. Stod på en parkering. Filmade den ljusnande himlen. Måsar skränade. Gick in igen. 

Det visade sig inte vara någon större skillnad på en skymning och en gryning.

Sitter i köket, rostmackor med honung och svalnat svalt te. Himlen utanför är bullig och gyllene. Jag tänker att jag borde ut igen, filma mer. Ännu mer klipp av himlar. Redan uppe i ca 60 st. Moln drar förbi och dis flyter mellan husen. Jag vill vilja sova. Önskar komma ner i varv. Borsta tänderna igen och sedan somna. 

 

Östersund.

 Det var förra helgen. En vecka sen jag kom hem. Det var en måndag. Tåget som Åsa Linderborg klev på i Bräcke. Iaf nån som liknade henne. Men utan hennes os. För Åsa Linderborg liksom osar. Typ sex och flickighet och skärpa. Den kvinna som klev på i Bräcke såg stressad ut. Andfådd. Förvirrad. Iaf då, sen tog hon form och det var ingen tvekan om att det var Åsa Linderborg som satt där med datorn uppfälld, som gick i gången för att hämta kaffe eller gå på toa.

Jag satt bredvid en liten flicka. Vi satt likadant med benen uppdragna i liknande stora byxor med ribbat tyg. Jag läste en bok och flickan såg serier som såg vuxna och seriösa ut på sin skärm. Jag klättrade över henne när jag klev av för att byta i Sundsvall, tog ner min ryggsäck från hyllan ovanför och var rädd att tappa den i flickans huvud. 

Men det här var på vägen hem. 

Dagarna innan var jag i Östersund och firade att min pappa skulle fylla 70. Hans syster och hans exfru Susanne hade styrt upp. Pappas två bröder var där, mina syskon Sanna och Felix. Tre kusiner. Fotbollsmatcherna stod på hela tiden. Det åts. Vi lekte lekar och sjöng sånger. Brölade sånger. Just i dag är jag stark. Jag och Felix tog ett nattdopp i Lilljsön och myggorna kryllade och Felix sa just innan vi hoppade i att här fanns det blodiglar och jag blev nervös och vågade inte vara i så länge och pga stressen kändes vattnet kallt. Sanna och pappa stod på stranden och slogs mot myggen. 

På söndagen åkte alla hem. Jag var kvar till måndag kring lunch. Jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Det från 1976. Min 22 åriga pappa tågluffade med min 17 åriga mamma. De hälsade på min farmor och farfar i Schweiz. Farmor var med på bilderna, i bergen, alper eller jura, vad vet jag, toppar och slänter och blomster och farmor i tonade stora glasögon. Mamma åt baguette i Paris och stod på en glaciär och de sov på en strand vid medelhavet. Mamma så blond. Pappa med lockar och bränna. Slog igen albumet. Ställde in det i hyllan bland de andra fotoalbumen märkta med årtal. 

På söndagskvällen gick jag till ica kvantum, ville röra på mig, ville se en matbutik, ville handla. Bara handla för sakens skull, egentid och konsumtion, smälta dagarna, smälta nuet. Gå runt bland hyllor och fylla en korg. 

Östersund är bara fragment, besök jag gjort. Två somrar bodde jag där. Båda i en dimma. Omtöcknad och blödande ena gången. Andra gången utan mål städandes hotell. Min pappas liv är där, har varit där, sen 1984. Där växte Felix och Sanna upp. På bussen till tåget på måndagen blev Östersund tydligt just innan det uppenbarade sig. Mindes och såg jag det jag mindes, vägen blev tydlig, gator och parker och hus jag aldrig tänker på, inte vetat jag kom ihåg, tog form i tanke och sen materiellt. En tall. Mindes en tall och sen stod den där. EN TALL!

Förlåt, jag överförklarar, trasslar in mig, upprepar mig, vill plötsligt att ni ska förstå precis vad jag menar. 

Det var nio år sen jag var i Östersund. I juni 2015. 

"Vidal Sassoon"

Klippte mig. Tillbaka till en frisyr jag skaffade en het dag 2013. Då hade jag en kort kort kort klänning i 60-tals stil. Sov dåligt natten mot, gick upp tidigt och tvättade fönstren och svetten rann fast klockan var kring 08. Sen ner på stan i den där lilla lilla lilla klänningen och så satt jag där och lät håret falla. Som Mia Farrow ville jag se ut. Som Mia Farrow blev det. Och det funkade. Tyckte att det klädde mig så fint. 

Ringde samma salong. Hoppades att allt skulle upprepas- en het morgon, att jag skulle känna mig fin. Finare än någonsin innan. För det gjorde jag då. Fick tid på förmiddagen. Sov dåligt natten mot. Rädd att det skulle bli fel frisyr. Rädd att samma frisyr från 2013 inte skulle klä mitt åldra fejs. 

Klädd i vida beiga byxor, vit linneblus och stora solglasögon cyklade jag ner mot stan, först ingen alls ute, morgonrushen var över, sen ett vimmel i centrum, liv inne i salongen och så sitter jag där i stolen, visat bilder på mig som yngre, på Mia Farrow och Jean Seberg, på Lea Seydoux och håret har frisören duschat blött och det hänger i stripor och det svarta skynket ger min hud skuggor och jag ser på frisören och håller blicken borta från mig. Nån enstaka glimt på min spegelbild som inger rädsla, som gör att jag bara vill titta bort och så blir frisören klar och håret torkar och det ser bra ut, ser ut som att frisyren funkar även denna gång, även till mitt trötta gamla fejs och jag börjar le. Le. Le så stort. Liksom ohämmat nöjt. Löjligt glatt. Betalar. Drar handen över nacken. Drar handen genom håret. Går genom stan, leder cykeln, drar handen igen genom håret. Och igen. Över nacken. Pirrar och ler och ser min spegling i mörka fönster och ler ännu lite till. 

Gör på ett dygn tre stories på insta med bilder av min nya frippa.

En sommardag.

 Idag bokade jag en klipptid. Jag slöade. Gjorde en deg. Väntade. Väntade på att DK skulle sluta och vi skulle åka till havet. DK skrev att det var mulet och jag blev rädd att det inte skulle bli något hav. Ville ut till en strand och ville bada. Ville se havet. Ville verkligen se havet. Trots att det var mulet var det varmt, ca 23 grader, så planen ändrades inte.

Kl 16:30 skickade DK en bild av var hen stod parkerad, samt adressen. Hen hade inte hittat ner till mig, jag trodde att jag förstod var det var och hade rätt. Vi åkte till Maxi, köpte med oss bröd, ost, vindruvor, gubbröra, lemonad och chips. Vi åkte till havet.

Solen sken och nästan inga var där. Vi vadade ut. Stretade ut. Långgrunt. En stund nådde vattnet oss bara till knäna igen. Sen stod vi där med bara våra axlar och skallar över ytan när vågorna kom. Vi sänkte oss lätt och solen gick i moln och det kändes kallare och vi plaskade runt. Flöt omärkt mot land för plötsligt var det grunt och botten nådde våra knän vid simtag. Vi gick upp. Vi hängde våra badkläder på en gren i en tall. Vi bytte plats. Bakom en sandbank. Vi åt och det var sand överallt. Mjuk fin sand. Sand som finns i vinden. Sand som satte sig på kinden.

Vi försökte inte skaka bort sanden, då det tycktes lönlöst, när vi packade ihop. Vi åkte mot stan igen. Jag skulle på bio. Hemma hade degen jäst över, droppat ner och torkat mot diskbänken. Delade upp degen i två bunkar. Bytte tröja, satte på mig strumpor och skor och cyklade till stan. Skulle se Late night with the devil med Katarina och Sara kl 20:45. 

Det var så ljuvligt att vara vid havet. Att vara i havet. Att vara i solen. Att få cykla en gyllene kväll för att gå på bio. Att gå på bio. Att en kväll som blivit rosa cykla hem. 

Hemma bakade jag ut brödet. Det redan av dagen varma köket blev ännu varmare av ugnen. Kände sanden på mina ben, på mina fötter, i mitt hår. En strävhet. En mjuk strävhet. Drack te, åt resterna av chipsen, kände sandknaster mellan tänderna, drack det sista av lemonaden, mina fingrar blev sandiga av att hålla förpackningen, åt det nybakta brödet.

Midsommarafton

 Hade bytt tåg i Sundsvall. Det här var bredare och äldre. Några fönster var lite öppna och fick gardinerna att fladdra. Det blåste genom vagnen. Visslan tjöt och tåget rusade fram. Verkligen rusade fram. Det skakade och krängde och all grönska utanför färgade ljuset grönt. Tåget åkte längs vatten, åt ena sidan en älv, åt andra sidan branten upp med gröna åkrar, hus och alla dessa träd, dessa träd som stundvis tycktes sluka tåget. 

Det var midsommarafton. Jag hade jobbat natten. Skyndat hem. Dammsugit upp jord, plockat krukskärvor och slängt en växt Majsan kört i golvet. Jag hade packat det sista. Lagt mig för att sova i ca två timmar. Sen upp. Illamående av tröttma. Till tåget mot Sundsvall som lämnade Umeå kl 12:41. 

I Sundsvall fick jag vänta på nästa tåg. Vi var tre st som hängde inne på stationen. En vakt gick med jämna mellanrum runt. En dörr gick inte igen och småfåglarna flög in och åt smulor, flög upp till taket, landade på golvet igen och letade fler smulor. Jag la mig en stund på en bänk. Sträckte ut min trötta stressade mage. Timmen gick. 30 min gick. Östersundståget kom.

Tröttheten gav resan ett skimmer, en dimma, en känsla av att inte riktigt vara där. Som ett minne i den stund det skedde. 

Sanna hämtade mig. Min syster Sanna. Min pappas yngsta. Mitt yngsta syskon. Vi åkte till den middag som höll på att lagas. TV-skärmen med fotbolls EM stod på, långbordet var dukat framför.  En midsommarstång i plast stod i mitten. Pappas två bröder, pappas syster var där. Pappas ex-fru, alltså Felix och Sannas mamma. Några kusiner och pappas syskons respektive. Det var bullrigt och stimmigt och maten tog tid på sig och alla var glada och vinet flödade och lysrören lyste och vi fick vår mat och matchen gick och vi hade alla tippat 50 kr vardera på de 6 st matcher som skulle vara under dessa två dagar, varav midsommarafton var den första. Sent kom vi i säng. Muntra var vi. 

Vitt.

Blir trött av ljuset, att det ständigt pågår. Inte året runt, utan just nu. Dagsljuset är värst, mitt på dagen och solsken, finns något kvar då, blir inte allt utplånat i solgasset? Färgerna? Skuggorna? Luften? En kort rodnad just innan midnatt. En kort rodnad kring kl 02. Solnedgång och soluppgång och däremellan är himlen vit. Lysande vit. Ligger där och tränger sig in, in mellan persiennerna, borrar sig in i ögonen. Ständigt borrande. Ständigt detta borrande av ljus. Så lite ljus det behövs för att utplåna mörkret och lugnet. Bara en glipa i mörkläggningsgardin så är rummet grått. Ljust grått. Varje detalj syns tydligt. Till och med dunklet utplånar den lilla ljusstrimman från den vita natthimlen. Nätter utan mörker och skuggor. 

Mal.

 Jag såg dom mellan arbetspassen. De satt samlade på väggen. Två tre stycken. Grå flygfän. Som små tunna nattfjärilar. Tänkte att de flugit in genom vädringsfönstren som stod öppna på dagarna när jag sov. Så en morgon efter arbetet, när jag tog fram havregrynen för att koka gröt, var det något slemmigt och luddigt i paketets veck. Och det satt två flygfän på insidan av skåpet. Mosade dom. Tog bort det slemmiga från paketet. 

Började mosa flygfän varje morgon och kväll. Orkade inte ta tag i problemet, som att städa ur skafferiet. Slängde två mjölpaket. Det var vad jag orkade. Arbetsnätterna och dygnen mellan dom fortsatte och flygfäsdödandet pågick de få vakna timmarna hemma. 

Så tog arbetsnätterna slut och jag gick på bio istället för att städa skafferiet. Dödade de nykläckta flygfäna. Men orkade ännu inte med ursprunget till dom. Dagarna gick. Jag fortsatte att inte städa och fortsatte döda. Nöp fast dom mellan fingrarna, för att mosa dom mot väggen lämnade grå saftiga fläckar. Ibland fick jag tag på bara en vinge och den lilla kroppen föll sprattlande till golvet. Böjde mig ner och mosade med fingret dess kropp och liv mot det grå golvet. Ibland slet de sig och flög ryckigt och i panik iväg och jag rusade efter och katterna märkte att något pågick och hakade på i jakten. Ibland funkade katterna som jakthundar. De satt båda still med blicken riktat mot samma mål och det var bara att följa deras blick för att se det lilla djuret och så döda det. Om jag då missade blev katterna till sig, de rusade efter, välte lampskärmar, föll ner från byråer och skåp de tagit sig upp på, i jakten på den lilla grå motten. 

Efter fyra lediga dagar insåg jag att detta dödande tog mer tid än vad en rejäl urstädning av skåpen skulle göra. Jag körde in potatisstickan i vrårna mellan hyllplanen, fick ut slemmiga luddiga höljen, slängde fler mjölpaket, diskade alla tomma glassförpackningar och yoghurthinkar där dess larver byggt bon och bidat sin tid i de små plastfickor under locket, torkade av hyllorna igen och igen och gned och gned och nu har jag inte sett en liten mal på ca 24 timmar. 

Escape-ism

Anna Karin och Nils kom samtidigt som jag till gallergrinden. Vi stod där och såg frågande ut, fanns ingen skylt, men visst var det här adressen. Jag kände på grinden. Fick inte upp den. Anna Karin sa att vi kan kolla baksidan, att det nog är där en går ner. Men på baksidan fanns inget heller. Vi gick tillbaka. Då hade någon ställt fram en skylt och vi fick upp grinden. Gick upp för en trapp till porten och nu var den låst. Vi som varit rädd att det varit rusning, att det skulle bli smockat och fullt direkt och att vi inte skulle släppas in insåg att vi var bland de första. Nils knackade på dörren. En lång ung man kom och öppnade och log, vi gick ner för trappor, kom till en källare, betalade hundra kronor var, fick ett grönt kryss på våra händer.

Maria stod och skar upp vattenmelon. Några skulpturer i trä i nästa rum, en videoprojektion rullade mot en vägg. I videon var det bara vackra människor. Vackra kvinnor. Vi uppfattade ord som revolution och kapitalism, men vi uppfattade inte så mycket mer. I ett annat rum satt folk på golvet, de hade med sig öl. Lou Reed och Velvet Underground hördes lite dämpat i en högtalare. 

Anna Karin och jag som inte setts på länge satte oss på bänken framför videoinstallationen. Vi såg de unga vackra och vi pratade peppat på. Vi pratade istället för att höra den första spelningen. Vi satte oss i en mjuk soffa och i pausen mellan första och andra spelningen strömmade publiken ut och  laddningen steg inför huvudnumret, det de flesta var där för att se, akt nummer tre, Escape-ism. 

Vi såg den andra spelningen. En man satt med något i handen, såg inte vad, för jag stod längst bak i ett annat rum och såg genom folk och dörröppningen han sitta där vid ett skrivbord med just något i handen som han höll blicken fäst vid. Musiken blippade ut. En ung kvinna vid ett bord i rummet jag stod i var helt inne i musiken. Hennes ansikte lyste upp i bland. Hon blundade. Huvudet gungade i takt. När hans akt var slut höjde han blicken från det han höll i sin hand, han log, såg plötsligt ut som ett barn som får applåder och bli lite generat. 

Nu trängde Anna Karin och jag oss in, vi ville se bandet, akt nummer tre, Escape-ism. Det var trångt och varmt. En liten replokal med förmurade fönster, med olika mattor som täckte golvet, med små lampor och ljusslingor. Konstungdomar och en klunga herrar som såg bandets frontfigur, Ian Svenonius, då i bandet The Make Up, på Umeå Open 1999. Förutom Ian så består bandet av Sandi Denton. Underskön, långt blankt år, rosiga kinder, hy som grädde och läppar som en svullen jordgubbe. I röda kostymer tågade de in. Röda kostymer med lite korta byxor och svarta scarfar knutna runt halsen. Som något Nico hade kunnat ha på sig när hon slog på tamburinen till Velvet Underground. Ian for runt, stort ruffsigt barr, färgat svart. Han skämtade, drog igång publiken, fick oss att skråla med. Sandi gungade i stadig takt och spelade bas. Ett litet leende och ögon jag ville se mer av. Ibland lutade hon sig fram till micken och sjöng som en ängel. Efteråt visste vi inte om hon var cool på riktigt eller om hennes överjordiska skönhet förtrollat oss bortom sanns och vett. 

Jag stod lutad mot väggen och ändå nära pga det lilla rummet. Det blev varmare och varmare. Ian röjde runt. Hade oss i sitt grepp. Jag blev varm. Alltså varm inombords. Att sånt här sker, att folk gör musik, konst, att andra kommer och ser och hör. Att ett band drar runt i norr och spelar i en källare i Umeå. Att nån ordnat det. Hur skriver en om den tacksamheten, den glädjen, utan att bli högtravande och fjompig? Eller varför ska jag försöka att vara något annat än högtravande och fjompig. 

Klockan 22 var spelningen över och vi gick upp och ut och hemåt. Det var ju ändå torsdag och vardag. Det var ljust ute. Det är ljust dygnet runt nu. Stan var full av liv. Alla som tagit studenten snurrade runt. Vita mössor, vita klänningar och mörka kostymer syntes åt alla håll. Cyklade hem. Solen  studsade bländande tillbaka från de nybyggda höghusen runt Östra station. 

De första dagarna i juni.

 Kläder till nästa film kom. Rosa och glittrigt.

Värmen höll i sig. Lite över 20+ och sol och helgen fortsatte, tog slut, blev en början på en vecka. Bar ljusa kläder, linneskjorta och vita jeans, som en kvinna som gillar skärgårn och segling. Gick på Bio med Inger. Vi såg Hit Man. Bio med Katarina G. Vi såg Immaculate. För vi ser bara skräckfilm ihop. Bio själv. Såg En doft av kärlek - Pot au Feu. När jag cyklade hem igår hade luften fått ett sting av is, mina fingrar var stela när jag låste upp dörren till cykelförrådet, låste cykeln, låste upp min dörr. 

 Köpte en ny ros till balkongen. Mamma betalade. En polstjärna. Vita små blommor. Hade en förra sommaren. Den dog på våren. Små gröna blad började skjuta skott och sen inget mer. Den stannade. Det gröna blev allt mer gulbrunt. 

Satt på balkongen. Tvingade mig att sitta där. Tanka D-vitamin och att använde den, alltså balkongen, det ska ju vara härligt. Hade benen i solen, så de ska få färg och hoppas att färgen iaf ska dölja något av de stora blodådrorna som vindlar runt under huden, som buktar ut som ålar som snabbt simmar iväg. Blå och välfyllda under simmigt vitt.

Fick tillbaka på skatten. Köpte kjolar och filmer. 

USKA.

Fick ett B på sista kursen. Oväntat. Jag hade känt mig sämst. Denna gång var jag säker på att jag skulle få en restuppgift. Nästan säker på en restuppgift. Iaf ju mer dagarna gick och ju kortare tid det fanns kvar att göra denna restuppgift på. Men jag klarade kursen. Ett B. Otroligt. 

Jag låter ingen gratulera mig till avslutad utbildning. Väser tillbaka att jag lagt 2,5 år på att utbilda mig till USKA, en yrkeskategori med dåliga arbetstider och slit och uppgiva kollegor som sina lediga dagar inte orkar mer än andas och vila. Jag väser att kollegor gråter på arbetet. Jag väser att under dessa 2,5 åren hade jag kunnat göra film. Vännerna ska då hitta en peppande vinkling. Säger högre lön. Jag väser: så mycket bättre blir den inte. De säger att jag varit duktig och jag väser att vår kurslitteratur har bilder och stor text, att den är utformad så alla vi som jobbat som vårdbiträden, vilket vi i de flesta fall gör för att vi hade svårt i skolan och aldrig skulle våga oss på, eller redan har en misslyckad universitetsutbildning (jag) bakom oss, ska klar den. Att den är utformad så att de som inte kunde ett ord svenska för 3 år sen ska klara den. Så är jag verkligen duktig? Nja väser jag. Men med dina förutsättningar fyller de i. Era jävlar tänker jag. 

Högsommar?

 Sommaren slog till. Högsommar i ett nafs. Jonna och jag cyklade längs Nydala till och från arbetet. Vi tog ett dopp efter sista natten, i går, på vägen hem. Vi stannade vid en strand. Mjukt dis och mjuk sol. Ett par var redan där. Jonna trodde att de var otrogna. De var så nära när vi kom och höll ett avstånd när vi var där. Jag ser det nu, det som blev fröet till hennes fantasier om de två.

Jonna ojade sig mycket inför badet. Hon kände sig sjuk och trött och svag. Var det allergi? Var det flunsan? Jag blev nervös av närvaron av andra, ville slippa doppa mig. Men vi kunde inte ge upp och självklart, som av nästan alla bad, blir en glad och sprallig när en väl är i och efter när det är gjort.

Vi cyklade hem samtidigt som paret skildes åt. Jonna blev än mer säker på att det var en affär som pågick. 

Sov nån timme. Vaknade. Lagade mat. Tomater och paprika och vitlök och chili och citron i ugn och så mixade jag allt och nu vill jag inte äta annat. 

Klädde mig. Vita jeans och svart linneskjorta och jag såg seglartantig ut. Men vad ska jag göra, det är de kläder jag äger. Cyklade ner på stan, mötte Mysan, hennes mamma Kathy, Antonia. Vi såg Alexander Ekmans En midsommarnattsdröm och halmen yrde och flög och skapade formationer i luften och de 47 dansarna for fram och glasen höjdes och långbordet fylldes och lyftes och mardrömmen tog vid och huvudlösa fajtades och tåspetskorna användes och alla ställde sig upp och applåderade. Men så gör en jämt nu. Det har tappat sin betydelse dessa stående ovationer. Alltid ska vi stå och ösa på och ibland känner jag att vi kanske skulle spara på't. Kanske inte denna gång, men de flesta andra gånger.

Vi välde ut. Ut från salongen. Ut i den varma kvällen. Disig gyllene luft. Fullt av liv och spring och Mysan och jag gick ner till älven och tillbaka och sen skildes vi åt. Jag cyklade hem. Sov i 9 timmar, utan att vakna, utan att minnas att jag vaknat, men låg på tvären i huvudänden när larmet väckte mig kl 11 imorse. 

Den äldsta selfien.

 Dela den äldsta selfien på din mobil. Så kunde en göra på instagram en dag och så gjorde jag. En bild från 2015. Augusti för 9 år sen. Jag såg aldrig ut så. Jag ser aldrig ut så som jag ser ut på bilder och denna var den slags magi som bara kan uppstå i en stillbild. Ungdomen och huden och halsen och blicken och nättheten. Allt är en illusion. En dröm. Och jag delade den i stories på instagram och komplimangerna började komma och jag kände mig äldre och fulare för varje ny komplimang.