Klippning.

Min sensate film klipps. Ännu en kortfilm. När vi spelade in den grät delar av teamet bakom kameran. Scriptan klarade inte av när sista scenen togs, som togs sist på inspelningens sista tag. Hon bröt ut i högljudd gråt och fick lämna set. 

Men nu, den film som tar form, den kommer inte få någon att gråta. En vän sa, en som jag bett se, att han först dragit sig för att höra av sig till mig efter att ha sett, för han visste inte vad han skulle säga. Hörde att han var rädd att klampa mig på tårna och såra. Han kände att han förstod vad jag ville förmedla men att det aldrig nådde fram till honom, inte på riktigt, inte så att han blev berörd. 

När jag ikväll såg den senaste versionen svor jag argt mot skärmen, ville slå sönder datorn. En osäker film har tagit form, en som inte litar på sin historia, sina karaktärer, en som håller på att konstla och krumbukta sig. 

Nu är jag även fylld av skrock, eller vidkskeplig, kanske är det mildare tvångstankar, men att genom att skriva detta, att filmen är ett magplask efter en vacker träningsperiod, så kommer det bli sanning, så kommer inte filmen gå att rädda. 

Efter inspelningen.

Vi samlas på teatern. Vi är där för att städa undan efter inspelningen, den stora hallen som rymt alla rum, rum som nu är rivna i bitar. Alla de som jobbat med filmen, team som klättrat högt upp i taket, de som byggt rummen, skådisar, fototeam, skripta, ljus. Men de flesta av dem har åkt hem, är på nytt jobb, är iaf inte här med oss. Vi är fyra stycken.

Jag har min illigt gula tröja från Biltema, den med reflexdetaljer. Linus gillar den, han gör ärenden och köper en likadan, vi tar kort på oss i dem. Emma och Hanna berättar vad vi ska bära undan, vi fyller en skåpbil med saker som ska till återvinningen och Emma och Hanna försvinner iväg. Linus pappa kommer och ett flak lastas fullt med mer saker som ska slängas och de försvinner bort.

Cyklar till stan och äter lunch med Emma och Hanna. Det blir indiskt, oljigt bröd och friterade saker. Fyller min buffétallrik med allt som är rött. Kycklingen och potatisen, blomkålen och ännu någon kyckling och en stark sås.

Det är övergången mellan sommar och höst, frisk, kall luft och en varm sol. Cyklar tillbaka till teatern. Hans-ola sitter med sina intensivt blå ögon på dess trapp, röker och dricker kaffe. Vi pratar en stund. Han är på teatern och repar sin föreställning om Den Heliga Birgitta. Efter en stund försvinner vi in. Jag blir ensam i den stora hallen, gula lysrör i taket och dörren öppen ut mot gården. Jag sopar. Sakta sopar jag. Tänker att det borde finnas ett effektivare sätt att sopa en så stor hall, att de som städar teatern omöjligt kan göra som jag gör. Det tycks inte bli rent, bara damm och grus och annat som läggs i olika mönster. Emma och Hanna kommer tillbaka och Linus har jag redan sagt hej då till, för han är klar här, han flyger hem till Stockholm om någon timme. Vi bär lite till, men snabbt blir jag matt liggande i gradängens trapp. Det är eftermiddag på väg mot kväll. Jag lämnar dem med det allra sista, cyklar hem, solen ligger lågt och skuggorna är långa och snart börjar nästa fas i att göra klart filmen, in i klipprum, framför dataskärmar.

En mörkögd augustinatt.

Längst bort i den ena korridoren, den som slutar mot bygget och inte mot parkeringen, som den gör i den andra änden. I den andra änden finns gatlyktor som lyser upp. I änden mot bygget finns en mörk grå vägg som hastigt rest sig. Det gör att den korridors änden inte får in något ljus, är mer i dunkel.

Där stod i natt en utomhusrullator. De är större än de för inomhus bruk och de har reflexer. Denna hade två stycken som när jag nått en viss vinkel träffades av ljus så de glimmade till likt två ögon på ett rovdjur. Det fick mig att varje gång rycka till, hinna få en skrämd kall il som rusade genom mig, innan jag än en gång mindes hur det låg till.

Tyra

Idag fyller Tyra tio år. Tyra som ser elegant och stor ut på bilder, men i verkligheten är en mycket liten katt. Liten och mager och alltid med en aura av något eländigt, likt en strykarkatt i gränder i en tecknad film. En gatpojke som dribblar en konservburk istället för en fotboll, en smidig liten ficktjuv som polisen och bystiga tanter tar i öronen. Ett hopplöst charmtroll utan framtid. Men nu är Tyra en innekatt. En katt som jamar hest, som möter mig vid dörren när jag kommer hem, sittandes med huvudet på sne. Som kommer fram till mig när jag sitter på toa och sätter ena tassen på mitt knä och sträcker den andra tassen mot mitt ansikte.

Tyra har haft en hopplös mage i alla år, diarreer som kommit och gått, som nu i sommar bara kom och aldrig gick. Som gjort henne hopplöst hungrig då allt rinner ut i halva hennes kroppsvikt per dag. Som därför ivrigt jagar upp mig på morgonen när matskålen står tom, som frustar och tar sin tass och slår den mot min kind tills jag reagerar. Tyra som ska få komma till veterinären snart för att se om något går att göra.

Och jag som förbereder mig på att Tyra snart kanske inte möter mig i dörren. Inte jamar hest efter mera mat.

Men idag lever hon, idag är det ju till och med hennes födelsedag. Tio år, vilket är 62 kattår. Idag fick hon ostkrokar, för hon älskar ostkrokar. Hon slår lovar kring min skål med ostkrokar, så pass hastigt och envetet att jag slutat äta ostkrokar och bara köper småpåsar åt henne. Jag hällde upp några i en liten skål, hon kom ivrigt springande, hon skrek högt, hon ställde sig på bakbenen för att hinna åt skålen så fort som möjligt, innan jag ställt ner den på golvet, hon slängde sig över dem, de for ut över golvet, hon slickade och bet och höll fast dem med den ena tassen och tuggade och svalde. Fort var den lilla skålen tom.

Och jag låg på mitt smutsiga golv, av torkad kattmat fläckiga köksgolv, där en tom juiceförpackning låg, en bit matfolie, en tom Loka-flaska. Låg där och filmade Tyra äta med sin iver. Filmade en två minuters film. En film att ha för att minnas hennes mativer, hur hon slukar sitt favoritsnacks.

Då jag inte sover.

Den ständigt halvöppna munnen och blicken stadigt på bilden som just tas. Inte på den översta bilden då, men minst lika självmedveten där. Hade just sökt på Victoria Johnson, Penthouse pet 1977, med fluffigt rött hår i softat ljus, med fluffigt rött hår mellan särade lår, i vita spetsunderkläder och glansiga särade läppar.

Francoise Sagan

Gjorde bildsökningar på Francoise Sagan härom dagen. Såg henne med sitt korta hår, det lite blonderade, med en schäfer i en sportbil, med katter i famn och med en tax. Såg bilder av henne i en päls som riktigt ung. Med tröja och jeans och bara fötter. Såg henne som äldre, med en terrier av något slag, i slacks och blus. 

Läste Bonjour Tristess nån gång, en sommar då det gamla biblioteket fanns, där det nu är systembolag, för det var där jag lånade dem, i den främre delen, innan seriealbumen och tidningshörnan, just ja, även innan tidningshörnan flyttade en trappa upp. Läste sedan iaf en bok till av henne.  Hennes böcker var tunna, inte ens 200 sidor, kanske bara just över 100. Tänker att det ingår i min person att ha läst henne. Ser det gärna så. Flickit och världsvant. Minns dock inte vad den/de andra boken/böckerna handlade om. Minns mest filmen, Jean Seberg i sitt korta blonda hår, Deborah Kerr i sitt röda lagda damiga hår. Franska rivieran, det blå havet och tallarna. De starka färgarna av den tidens färgfilm. Minns inte Francoise ord i boken. eventuellt lite, en aning av hennes språk finns långt inne i mitt minne. Men bara eventuellt.

De älskande 2.

Natten till den 7/8 hade de stängt sitt fönster. Då blev det tolv grader och luften hade fått höstens krispighet, luften behövde solen för att bli varm, plötsligt så där. Fort trodde vi alla att hösten kommit och jag tänkte att nu spenderar De älskande nätterna omslingrade för att hålla värmen, under ett täcke. Att de den natten fått krypa ihop. Deras tidigare svettiga kroppar, som höll avståndet för att inte förgås av hettan, kanske bara fingertoppar mot fingertoppar, kunde ligga nära igen.

Vi andra började ha långbyxor och tröjor, tog på oss pyjamasen och drog åter täcken över oss. 

Men värmen kom tillbaka, luften blev fuktig och varm. Den mörka natten åter tropisk och igår satt jag med vänner på en uteservering på ett däck på en av stadens krogbåtar. Vi såg älven flyta förbi, solen gå ner, natten bli mörk och älven svart med gatlysens speglingar som enda ljuspunkter. Värmen bestod i mörkret, fuktig och klibbig. En av oss kedjerökte, en ny cigg när den innan tog slut. På ciggpaketet fanns en bild av en kvinna med cigg och blekt ansikte, som såg längtandes på sin rosiga väninnan som kramade ett barn kärleksfullt i famnen. Paketet varnade för dåligt fruktsamhet.

När vi skildes åt, efter att skrattat åt våra tidigare äventyr, vår resa till Barcelona förra juni , en resa där vi likt tre vilsna idioter brutit ihop av skratt varje timme åt vår egna tafatthet, fotade vi en bro i en kvart, den tycktes vacker och gotisk i mörkret, den tycktes inget alls på bilderna vi tog. Vi skrattade lite till, sen gick vi åt varsitt håll.

Backpacker

Vaknar, alldeles för tidigt. Vaknade av hungern, visste igår att gårdagens slarv med maten skulle kosta delar av sömnen. En svulten kropp blir rastlös, men igår, dagen då jag vakade av var jag för trött för att styra upp maten. Åt tilltugg. Stillade den akuta hungern bara ytligt. Nu äter jag de två ägg jag stekt. Men innan dess, då jag fortfarande trodde mig ha en chans att trotsa den på jagande hungern försökte jag somna.

Hade just innan scrollat igenom Instagram. Där gjorde sig folk lustig över Leo i cyklop, nytagna paparazzibilder. Så då tänker jag på honom, hur kär jag var i honom efter Titanic, en film jag såg två gånger på bio 1998 men sen aldrig sett igen. Tänker på The Beach, en film jag aldrig såg. Men vars trailer måste ha rullat flitigt på tv sommaren 2000, då jag var helt ensam i pappas hus i Östersund. Bodde där nyopererad och medtagen, det blodiga underlivet. Experimenterade med brun utan sol, hade små linnen och stora byxor som hängde på höften, en rund liten mage som låg bar däremellan. I rosa solglasögon och en diet av svarta kalmataoliver. Hade inga vänner i Östersund. Eller jo, Saras pojkvän bodde där, så Sara och jag sågs någon gång för en fika. Men förutom de långa promenaderna till centrum och tillbaka var min enda kontakt med en annan värld tv:n. Videorna på MTV, pratshowerna, reklamen mellan.

Så denna tidiga morgon börjar jag tänka på Leo i The Beach. På svettiga pannor, stora kahkishorts, röka, tvinnade shokers. Denna backpackers-uniform. Deras glasartade blickar och rosiga kinder. Känner hur rummet tappar styrsel, hur pulsen börjar bulta bakom ögonen, försöker få luft. Får avbryta försöket till sömn, sätter mig upp, kliver upp. Står i mitt rum rådlös.

Någon vecka tidigare hade jag åkt på samma reaktion när jag helt plötsligt tänkt på säsongsarbetarna, de som drar till Hemavan, tärna, kittlefjäll, över vinterhalvåret, åker snowboard och jobbar på hotell eller i bar eller vad de nu gör. En gemenskap jag aldrig velat vara en del av väckte något starkt i mig, något som skulle ut fysiskt. Tänkte då att det var hettan som spökade, ensam i stan, en isolation från mina semesterfirande vänner, som väckte tanken på gemenskaper jag inte var med i. Nu är alla tillbaka, de har påbörjat sina första arbetsveckor. Så kan inte skylla på det. Men är inte backpackers och säsongsarbetare på skidorten lite samma, samma typ av välmående pårökta medelklass. De som behöver äventyr och vidder,  den obundna friheten. Eller jag vet inte . . . faktiskt vet jag inget om dem, begriper inte denna ångest, dess ursprung, så jag pluggar i Hörlurarna och jagar bort oron med Barbados Kom hem, steker mina ägg och äter dem.

De älskande.

Fönstret i huset mittemot mitt arbete står ännu öppet. Fönstret i vindsvåningen, under det svarta taket, det öppna fönster jag under arbetsnätterna fantiserar om att det sover två älskande under. Kanske tätt omslingrade, kanske inte, med tanke på hettan. Sina solkyssta kroppar i avslappnad sömn. Utslängda och tunga. Eller vakna, kämpande och frustande mot hettan. Fast i natt är det svalt, i natt var det 15 grader ute.

Blodmånen.

Det var som att alla balkongdörrar öppnades, ett svagt sorl kom. Ut för att se månen. Detta som händer ca en gång på 100 år. Månförmörkelsen, månen som färgas röd i skuggan av jorden.

Men jag blev inne, så matt idag, vakar av. Lätt riden av ängslan. Vill fly, in under täcket, med ansiktet mot väggen, tryckt nära. Blunda hårt.

Han som hörde av sig, han som ser söt ut. Blott 27 år.  Han som nog vill ha sex och som jag chattade med när sträckan mellan oss var längre och jag i min trygga ensamhet i Docksta. Men jag orkar inte nu. Kåtheten kanske är bortskrämd av sårbarheten. Att inte orka komma ut, inte ta den grejen, att bli någon nån stillar sin nyfikenhet med eller att bli ett skämt att berätta för någon, eller inget alls, någon som tas bort och sen raderas ur minnet för att tanken på mig väcker en lätt genans.

Nu är det min trötthet som kraxar likt en olyckskorp, det är nog allt. Vill inte stå här, inför någons granskande blick, blicken som vill tyda vad som är vad, som letar ärr och delar upp mina drag i manliga och kvinnliga, inte vara med om det i min nu kattbajsluktande lilla varma lya. Tyra som bajsar mest hela tiden. Den dåliga magens orsaker orkar jag inte ens snudda vid, den avgrunden av mörker som tär på den lilla kattkroppen.

Nån natt sen.

Det har blivit svalare, det är inte längre 28 grader i det svalaste rummet på mitt arbete. Huset som är i sten eller betong, har samlat värmen i sig. Ohjälpligt upphettad. 28 grader som svalast, sen kommer du till korridorerna där luften tycks stå stilla och svetten bryter fram. Känns än varmare än där det nyss var 28. Nu är det 24 grader i det svalaste rummet, fortfarande varmt i korridorerna och tvättstugorna, men inte lika tryckande, ett hopp om ändring känns.

En av de första nätterna då svalkan kommit, men ännu bara höll sig utanför byggnaden, ännu inte lyckats jaga bort väggarnas hetta, så jobbade jag på i maklig takt, med stundvis svettdroppande panna och överläpp, en och annan rännil som tog sig loss, släppte nånstans i från och letade sig ner vid tinningen och över kind. Tog många pauser och stod vid ett öppet fönster och skippade efter luft och svalkan.

En av de boende behövde hjälp på sitt rum, jag bäddade ner hen i sängen, tog de blöta kläderna med mina vinylhandsklädda händer, ser mot hens soffa och helt oväntat sitter någon där, ler lite lätt, avslappnat och tillbakalutat. En arm upp på soffans ryggstöd, med ena foten uppe på det andra benets knä. Tänker att hen jag just hjälpt måste hunnit ur sängen i rysligt tempo, medan jag plockade ihop inne på clo. Så upplöses personen och soffan står tom och jag vänder mig om och där ligger den boende och sover i sin säng.

Tänker inte mer på det, kan säga att jag höll det glömt, till ett dygn senare, då nattpatrullen kom. Vi satt och pratade om något, om livet, om döden. Då kom föregående natts syn till mig. I sällskap kunde det luftats.

Myror.

De kommer varje sommar. De vandrar in genom dörren från uteplatsen. De har en stig in i mitt kök. Upp på köksbänken. De kryllar runt där. Ibland när jag lyfter på något, en kopp, vattenkokaren, eller en tom kattmatsburk väller de ut, åt alla håll. En morgon när jag kom hem från jobbet var nektarinerna i fruktfatet täckta av svarta prickar, det var myrorna, de var överallt, lyfte en nektarin och de vällde ut ur ett hål i den. De hade ätit sig in i den, börjar göra gångar genom fruktköttet.

Deras stigar här hemma ändras lite under sommaren, från att ha gått rakt över golvet från dörren de kommer från, tar de nu en liten böj, som går nedanför min säng och jag snurrar som runt i min sömn, ibland faller ett täcke ner på golvet och när jag vaknat till och drar det upp igen så finns myrorna i täcket. Inte många, kanske fyra-fem stycken som klättrar över mig.

Ibland dödar jag dem, trycker fingret på dem, mosar så snabbt jag kan. Ibland tar jag en trasa med klorin och torkar upp dem i. De dör då. Får massor i ett svep. Men oftast knatar de på, fram och tillbaka, genom mitt hem. Tror de bor i min ena rosenbuske. Vill ha rosen kvar. Den har jag haft i snart tio år, den har frodats och blommat. I år var den vackrare än nånsin, blommor i överflöd, för att nu, under torkan, börjat se mer och mer ledsen ut.

Gryningar.

Nu gör jag så där igen, inte hänt nog många gånger för att vara en vana, men det har hänt några gånger. Att jag lämnar hettan här inne, i min pyjamas, denna gång den rosa blanka, den som vill se ut som en lyxig siden pyjamas, den jag hade första gången.

Först diskade jag. Natten har börjat och jag har ett berg av disk. Diskar inte allt och ibland skvätter vattnet så mycket att jag blir arg och därför medvetet skvätter än mer vatten kring mig, liksom tar i hårdare med borsten, häftigare rörelser, och diskvattnet landar på väggar långt bort, på golvet.

Medan jag borstar tänderna, medan jag känner svetten tränga in i pyjamastyget på ryggen, känna hur den luftiga pyjamasen börjar smeta sig mot kroppen, lägga sig liksom tungt över mina axlar, så lyssnar jag på spotifys förslag låtlista. Brukar vara många sydeuropeiska schlagers, poplåtar och rockballader. På latinska språk jag inte förstår. Men denna veckas börjar med Kate Bush, Wuthering Heights. Vilket är en överraskning. Jag lyssnar på den. Minns en dokumentär om na, om denna lilla genitjej som hon var. Vad var hon 17-18 när hon gjorde den låten. 18-19 när hon slog igenom. Först slutade hon göra intervjuer och live-framträdanden och kanske tio, femton år senare drog hon sig tillbaka nästan helt. Och nog är hon en legend, visst samlas folk varje år i röda kläder och dansar till just wuthering Heights.

Det får mig att åter tänka på Ingmar Bergman. På dokumentären jag såg, partiet om när Dick Cavett bygger upp sin studio i Sthlm. Dick Cavett som intervjuat USAs alla storheter. Raquel Welch, Janis Joplin, Gore Vidal, Norman Mailer, Gloria Swanson, Katherine Hepburn, Mae West, Bette Davis osv osv och ni förstår att han var stor, denne Dick. Och 1971 drar han till Sthlm för att intervjua Ingmar och Dick är nervös. Ingmar kanske också är det och de säger någon gång att det var ovanligt att Ingmar ställde upp på intervjuer, fast ändå finns det gott om intervju-material i dokumentären om honom.

Det leder till att jag lägger upp en plan, eller funderar på vad som är bäst, att om det visar sig att jag är ett geni och uppmärksamheten kommer, att ska jag då också inte göra intervjuer. Tänker där med svetten pyrande på ryggen, tandborsten fram och tillbaka i mun och Wuthering Heights i öronen att det verkar smart och smakfullt att hålla på integriteten. Mycket möjligt att jag nickar lite i samförstånd med mina tankar och med min ev briljans. Ev får jag även en liten nätt rysning av tanken på den framtida framgången. Så spottar jag, stänger av musiken och går ut genom balkongdörren.

Sätter mina bara fötter på de varma plattorna, kliver över häcken och gräset är fuktigt och svalt, tar det lilla steget ut på gatans trottoar som är varm under mina fötter. Kl är 2:47 och asfalten fortfarande varm, luften svalare än inne, men inte så att det ens är möjligt att frysa. Himlen glöder i rosa vid horisonten och tonas mot blått. Det ligger ett svagt dis i luften. Jag går en sväng, en man på cykel drar förbi, jag hör en enstaka bil. Går ner till den stora vägen, något hus bort, men just då är den öde. Så dyker ett ljus upp längts bort, en bil kommer, jag vänder tillbaka hem.

På Bio.

Kom inte ut idag, inte förrän på kvällen. Vaknade sent, för att jag var uppe sent. Vaknade i hettan. Tyra var hungrig. Hon gick fram och tillbaka över mig. Om och om igen. Först ville jag inte gå upp, sen kom jag på att om jag går upp får jag kaffe. Så jag gick upp, jag fick kaffe och Tyra fick mat.

Men jag hann göra något däremellan, kanske en liten slarvig dammsugning, så var det nog, eller var det igår? Vad var det idag då? Nåja, oviktigt.

Sen kom jag inte ut. Vad fanns där ute, sol? Hetta? Inget som lockade.

Christer hörde av sig, han ville sitta på en av restaurangbåtarna under kvällen med mig och Ida och tanken skrämde mig. Inte deras sällskap, utan alla dessa sommarmänniskor som skulle omge oss, som skulle dricka rosé eller Ipa och äta sweet potato fries. Jag skyggade tillbaka och sa att jag var skör och blir hemma. Men gick på bio. Tog en dusch, klädde mig fint, lite parfym, cyklade ner.

Såg en Dokumentär om Ingmar Bergman. Salongen var sval, nästan tom och mörk. Dokumentären var rolig. Bergman var ett as som det daltades med och ju mer det daltades desto asigare blev karln. En tar det utrymme en får antar jag. Blev förvånansvärt rörd, kanske tänkte jag att jag en dag kommer vara ett hyllat geni, dreams dont have deadlines, eller att någon annan jag jobbat med ska vara det och då sitter jag där, snyggt ljussatt och berättar anekdoter som ska visa på geniets väsen, dess lustar och längtan eller begåvning eller vad jag nu fått råka se och möta i hen. Kanske blir jag då rörd över det jag berättat och får fuktiga ögon som bedårar. Inte omöjligt.

Efter filmen gick jag på toa och sen strosade jag med cykeln längs älven, genom parkerna, där folk satt på gräset, vandrade i klungor, åt glass, cyklade förbi. Det var varmt fast kl var nio. Funderade över filmen jag ska spela in om en månad, om allt som saknas, om allt kommer lösa sig, om den ide jag just kom på är lysande eller omständig eller värdelös. Såg en arg kvinna med tre lekfulla stora hundar hon släppt lös. Efter en stund satte jag mig på cykeln och cyklade hem. Människor överallt, tillsammans, ute, slappa och loja och nöjda.

En vårafton då nån gång.

Tydligen var det år 2010. Känns mer nyss, inte åtta år sen. Det var nog i maj det året, för det känns som en av de kvällarna då ljuset känns evigt. Innan sommaren exploderat med sin grönska och allt fortfarande är kalt och grått, med en himlen som lyser rosa och blå. Att värmen anats på dagen, men kvällen och natten är kylig.

Ett fönster kan stå öppet i Annas lilla lägenhet. Ut mot gården. Hon ska spela en låt för mig. Förr när jag bodde med Anna och hennes son Simon, i en större lägenhet än denna enrummare, så såg de båda till att spela den senaste musiken för mig. För jag har aldrig lyssnat på den senaste musiken, om inte den senaste musiken är Britney Spears.

När Anna spelar musik för mig, eller ett klipp, som hon tycker är bra, så sitter vi ofta nära datorn, hon sätter igång musiken/klippet, sen titta hon på mig, för att se hur jag reagerar, om jag också dras med. Gör jag det börjar hon le. Hon spelade en gång Zarah Leanders Ensamhet, ett klipp då Zarah röker och lyssnar på sin egen skiva. Hon visade Etta James och Dr John som sjunger I rather go blind. Då fick vi båda gåshud, hon blundar då, eller skrattar till, kan vifta med händerna. Svär lite. Kanske fick vi båda en tår i ögat.

Denna kväll, eller afton. Afton känns som ett passande ord. Vårafton. Vårkväll. Ska hon spela en singel som just släppts. Kanske på Spotify. Vi sitter vid datorn, bakom henne är de stora fönstren, var av ett kanske är öppet och ljuden av en gård når in, av barn som skrattar en bit bort, fötter eller cykelhjul mot asfalt fortfarande täckt av vinterns ännu inte bortsopade grus, bakom hennes syns vårens ljusa himmel, den i ljust rosa och blått. Hon sätter igång låten, ser på mig, hon väntar på min reaktion. Det är Oskar Linnros Ack, Sundbyberg. Hon börjar le stort, hon blundar, hon njuter så av den. Jag ler, nickar med, säger att den är bra. Just då betyder den inget för mig. Vill tycka om den för att hon just då älskar den.

Nu betyder den något för mig. Nu kan jag lyssna på Ack, Sundbyberg och minnas denna afton. Känslan av att vintern är över, en har överlevt dammiga odrägliga April, sommaren står för dörren. Anna och den kvällen. Tror vi satte oss på en buss till Mariehem sen, upp till hennes vänner Filipa och Jerker. En känsla av ungdom, fast igen av oss var särskilt ung, på hösten skulle jag fylla 32 och hon, som är född dagen efter Marilyn Monroes död, 48. Nåt sånt, nåt oklart av bitterljuvt och alldeles underbart.

Svetten.

Det rinner om mig. Inte först, inte när jag cyklar ner mot stan, inte när jag klivit av cykeln och leder den över torgen och längs gågatan bort mot affären som säljer kattsand. Gör så för att kjolen jag har på är fin, för att den är nog lång för att riskera åka in i cykelhjulet och får jag inte visa upp den så var den ett meningslöst, på gränsen till besvärligt, val. Så jag låter kjolen vaja med i vinden, lätta lite lätt, så just ovan knät skymtar, går gågatan fram, över de båda torgen, fram till den stora vägen, som en gång var E4:an. Väntar på grönt, nu cyklar jag över, svänger direkt till djurbutiken, går in. Då kommer svetten, känner överläppen fuktas, droppar bildas på pannan. Inte orimligt mycket, helt hanterbart, helt rimligt. Ändå är butiken sval.

Lämnar butiken och sätter de tio kilon kattsand på pakethållaren. Leder cykeln tillbaka, gågatan fram, över de två torgen. Låter vinden och gången få kjolen i rörelse. Kommer till Nygatan, efter att ha svängt och gått uppför rådhusesplanaden en bit. Där sätter jag mig på cykeln och trampar hemåt. Det känns skönt, tar backarna upp till mig i ett svep, utan att gå av, rullar lätt gatan fram, kommer till min port. Kliver av, letar nyckeln i väskan, svetten forsar som till nu. Känner hur den kommer ur alla porer, att ingen yta av huden på min kropp tycks fri från vätskeutsläpp. Får fram nyckeln, går in, solglasögonen börjar glida ner längs näsan av all vätska som strömmar fram. Kommer in i min lägenhet. Klär av mig. Står naken med en rännil mellan brösten, ner över naveln och vidare. Fläktar med ett magasin. Men inget får svetten att stanna av.

Vill inte lägga mig ner, vill inte blöta ner soffan och sängen. Blir stående. Messar med en vän, vi ska bada. Svetten bara fortsätter. messar att när denna svettfors lugnat sig så kan jag klä mig, då kan vi cykla till sjön. Men den lugnar sig inte. Det bara rinner på. I en kvart, tjugu minuter. Dricker vatten. Så stannar den. Möter upp min vän. Vi tar oss upp till Mariehem, hon köper burgare på Burger King och i kön kommer svetten åter över mig. Ställer mig ute, väntar på na i den fläktande vinden. Googlar om det finns faror med detta svettande, men google lugnar, vilket i sig var en överraskning.

Morgondopp.

Efter nattens arbete, en arbetsnatt då svetten rann över hela mig, i den stilla luften inne på avdelningarna, är som att huset laddats med värme, att väggarna är övermättade av den och istället alstra hetta, låg stundvis nära ett öppet fönster, då var luften sval, nere på 24 grader, tänkte jag ta ett morgondopp.

Kvällen innan hade jag packat bikinin och en handduk. Nere i omklädningsrummet satte jag bikinin på och drop på mig mina kläder över. Morgonen var grå, fuktig och kvav. Fukten kom både ur mina porer och från luften, fick håret att frizza sig. Cyklade mot älven, mot en brygga jag sett ut, sett andra doppa sig från, nedanför Östra station.

Åskan började mullra, samla ihop sig, få molnen att svartna. Skyndade på, för om åskan rappade sig lite så skulle ett dopp vara uteslutet. Fantiserade om hur det svala vattnet skulle sluta sig kring mig, göra mitt hår blött, min kropp tyngdlös. Såg folk ute med sina hundar, hoppades att inga efterfestande drullar skulle ha fått för sig att avsluta natten med ett morgondopp och tagit över bryggan. Bryggan var tom, öde, förutom några måsar och nån tärna. Gick med iver ut på den, så nära nu, snart skulle jag ner i vattnet. Då kom en av tärnorna. Rakt mot mig. Den skränade och flaxade och dök. Jag höll påsen med handduk och badkläder över huvudet som skydd.

För tjugo år sen hade lokaltidningen en artikel om ett gäng aggressiva tärnor som höll till nära Ica Maxi. Hur en stackare fått sitt huvud blodigt av den huggande näbben. Så jag blir rädd, vänder tillbaka från bryggan, upp på land. Ser mot vattnet, funderar på hur de som har båtar gör, kan de gå ut till dem, eller har dessa tärnor tagit över bryggan helt. Åskan kommer närmare, ser en blixt. Måste få mitt dopp nu, snart är ovädret över mig. Går ut igen. Tärnan lika aggressiv, jag står kvar, kanske ger den sig. Men den lilla strömlinjeformade fågeln får mig att känna mig maktlös. Den vinner. Jag cyklar hem. Cyklar med åskan allt närmare, får ett pirr i mina fingrar, ser blixten, hör strax efter mullret. Små droppar finns i luften.

Hemma somnar jag. När jag vaknar ser jag rapporter om störtregn, en stor skur som inte den torra marken kunde ta emot, som inte direkt trängde igenom, som fick vägar att svämma över, bussar att fyllas med vatten, bilar halvt nere under ytan.

Sommarnattens leende.

Är på jobbet, öppnat fönstret till rummet mellan avdelningarna. Lagt mig på golvet då min rygg ömmar. Gjort några övningar för ryggen, läser i en bok mellan larmen. Natten är blå och mörkare än igår. Huset är varmt, hett, bara två meter ifrån mig, dit den svala nattluften från det öppna fönstret inte når, är det kvävande varmt. I korridorerna. På de boendes rum. Där har luften stannat. Där ligger den ogenomträngligt tjock.

Det är lördag. Natten mot söndag. Snart drar de som festat hem, hör vissa av dem här utanför, tjej och grabbgäng. På cyklar, gåendes, i taxi. Hör dem in, röster som passerar, bara ljuden, inte orden, cykelhjul och pedaltramp når mig, en skateboard. I natt åker vissa hem tillsammans. Ligger på golvet och minns det pirret, när något mer uppstått, en spänning som tycktes ömsesidig, darret i magen och kyssar som följde. Eller de missade chanserna, ens vackre väns trevande hand in i min och jag som släppte och rusade vidare.

Vissa av dem som följer varann hem i natt blir kära. Det känns fint.

Nu släcktes gatljusen, nu har gryningen börjat.

Hårfärgen del 2.

Prokrastinerar. Kan nog inte stava till det ordet, men vet vad det betyder, lärde mig ordet sent, men konsten har jag alltid kunnat. Tar bilder på webbcammen, försöker ha en annan min än den med sug i blicken och neutralt/sexy bitch face, men lyckas inte, tänker att den röda hårfärgen gör att jag kommer undan med att vara blek. Att nu tar alla förgivet att det är blek jag borde vara.

Lyssnar på Charlene.

Oh I've been to Nice and the isle of Greece
While I sipped champagne on a yacht
I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got
I've been undressed by kings and I've seen some things
That a woman ain't s'posed to see
I've been to paradise, but I've never been to me

Och tänker på Victoria Silvstedts sommarprat. 

Hårfärgen.