Årets längsta dag, årets kortaste natt no 2.

Drog isär gardinerna och blev förvånad av ljuset där ute. Öppnade dörren och klev ut. Ställde mig just framför den nerklippta häcken. En man passerade. Jag tittade inte så noga mot honom, jag stod där i min rosa pyjamas och ville vara osynligt och han kom gående just framför mig på vägen. Hade jag klivit över häcken och ner på vägen hade vi stått så nära. Han ser mot mig, han ler. Jag står där stelt, ser ner på mobilen, för att inte verka tafatt, bläddrar igenom några spegelselfies av mig från idag, några med mig i rosa baddräkt, rosa läppar och rosa solglasögon. När han passerat, när han kommit några meter bort, kliver jag över häcken och ner på gatan. En bit ner står en vit bil, dess lysen blinkar plötsligt till, oranga flashar, sen är den åter mörk och verkar tom. Jag ser mot himlen, ser att den lyser rosa allra längst ner. Fotar. Drar några djupa andetag för att se om natten kan kännas i hela kroppen, det sker inte. Jag kliver in. Messar Johannes en bild av himlen. Han svarar att nere hos honom är det mörkt och blött.

Årets längsta dag, årets kortaste natt.

Löste problemet med håret, skyndade under förmiddagen ner och köpte avfärgning och ny färg. Ägnade förmiddagen åt detta. När den orange nyansen var återställd var jag trött och darrig. Drogs ner i slummern, somnade just då Ingrid ringde på Skype och ett rep av en scen satte igång. Jag och Bahareh läste mot varann. Vår scen är en flört, en kanske uppgiven, blir hon här bara en natt, den andra lite pirrig av förväntan.

Nu har natten kommit. Årets längsta dag är slut och redan har någon uppdaterat på Facebook att vi går mot mörkare tider.

Jag ser Hajen.

Ska bara gå ut en stund på uteplatsen, kanske kliver jag över den nerklippta häcken och ut på gatan. Känner asfalten under de bara fötterna och ser på natten. Eller vad som kan vara lämpligt en kort natt som denna.

Rosa pyjamas, rosa läppar.

Eva och Margaux.

Eva Gabor dog 4 juli 1995, 76 år gammal. Då var jag i Långviken, Hälsingland, med min Farmor och Farfar.

Margaux Hemingway dog 1 juli 1996, 42 år gammal. Då var jag också i Långviken, Hälsingland, med min Farmor och Farfar.

Var jag där själv med dem? Tror det. Iaf en av gångerna. Iaf för några dagar i juli 1995. Året då kronprinsessan blev myndig, för vi såg det på tv på hennes födelsedag, följde firandet. Kanske hade min farbror Lasse med familj kommit då. Det spelar ingen roll.

Vet inte hur vi nåddes av nyheten om Eva Gabors död, kanske på Aktuellt eller Rapport. Men farfar sa: så det är den berömda skönheten.

Margaux stod det om längst bak i kulturdelen i DN. Klippte ut artikeln, det var en svartvit bild, hon såg ut att fly, höll handen med en man. Bilden var ur en film från 1970-talet.

Eva och Margaux visste jag vilka de var genom tv-program som tog upp Hollywood, skönhet och åldrande. De var program med Jackie Collins, Lauren Bacall som rökte och pratade med hes röst om att hon gillar män som håller upp dörrar för en, Roseanne Barr, några äldre plastikopererade skönheter som skrockande skämtade om att när de är döda blir jorden fylld av silikonbröst. Det var en kvinna som hade förstört sitt ansikte genom att spruta in flytande silikon i det. Först hade det sett fantastiskt ut, sen hade silikonet klumpat sig, hårdnat och orsakat inflammationer.

Hade även sett en bild av Margaux i tidningen Vi. Ett nummer som hade haft en artikel om Douglas Kirkland och med några av hans bilder. Där fanns  en bild av de han tog av Marilyn Monroe 1961, hon nerbäddad i glansiga lakan, fotad från ovan. Men också bilder av Sophia Loren, Kelly Mcgillis, Jessica Lange och Melanie Griffith. På bilden med Margaux hade hon blött hår, ett blött plagg som slickade sig över axeln. En text under bilden handlade något om att hon då, på 1970-talet, var en ny typ av supermodell. Bläddrade i detta nummer, bland dessa bilder, om och om igen. 1991 kanske det var.

I mitt minne, till idag, då jag googlade, så dog de båda under samma sommar. Inte med ett år emellan.  Jag var nog i brytpunkten, var 16 och 17 år, hade tyckt i min barndom att kvinnor som Zsa Zsa och Eva Gabor var de vackraste, var så jag ville se ut. De kommande åren, framför allt de som kom efter 20,  började jag tycka de unga var vackra. De som sett ut som Margaux. Margaux med sina ögonbryn och röda läppar.

Förövrigt har jag råkat färga håret. Det rödblonda blev mörkt. Mahogny kanske. Fy fan, mycket olyckligt. Slarvigt. Det har gjort mig rastlös. Ivrig att rätta till misstaget. Kan mycket väl störa nattsömnen. Får se vad morgondagens dagsljuset dom blir mot den nya hårfärgen.

Helg i Sthlm.

Var i Sthlm. Flög ner igår, flög upp idag. Det var varmt och jag hade klätt mig fint för det kändes viktigt. I vita luftigt sköna byxor och toppar som inte andades drog jag gatorna fram. En väska över axeln, en resebag i handen. Ibland en hand i fickan. Alltid med solglasögon. Var där och repade en teatergrej. En cinemaoke. Scener om det queera i Bergmans filmer, ur ett queer perspektiv.

Träffade även Johannes. Men han vill inte synas på bild, så de bilder jag tog av honom fick jag lova att inte lägga ut någonstans. Vi strosade ner från Söder, balanserade på kullerstenarna förbi Maria trappgränd,   Vi pratade om Gösta och Hasse Ekman. Johannes hade drömt att Hasse dog, det här var många många år sen, när Johannes bodde i sin källare här uppe, en källare som var en stor sal med vit matta och vita draperier längs väggarna. En stor säng i mitten. Annars tomt. Men nog om källaren, för den har inget med det här att göra. Johannes hade alltså drömt att Hasse Ekman dött. Drömmen kändes stark, han kollade textv, men inget om att Hasse dött, inte först, sen kom nyheten. Hasse Ekman hade dött. Det oroade mig, för Johannes hade drömt om mig, inte min död, men att jag dykt upp hos honom och stängt in mig i ett rum, sjuk i Aids och dansande till sorgsen disco.

Vi fortsatte över till Riddarholmen, då hade vi bytt ämne till Marie Louise Ekman. Jag konstaterade att jag ändå var lika henne nu, med mitt röda hår och de flotta solglajorna. Johannes höll med. På riddarholmen var det öde. Kalt. Stenhus, breda gränder, kullersten och åter kullersten. Vi och turisterna. Ibland bara vi. Vi funderade på vilket land de andra turisterna trodde att vi kom i från. Jag blir ofta tagen för ryss, så vi lutade åt det. På centralen skildes vi åt. Han hoppade på röda linjen och jag tog mig ner, ner, ner till den blå linjen. Åkte till min faster. Åt god mat och pratade in i natten. Sov i en fin pyjamas, för jag ser till att äga fina pyjamaser nuförtin.

Pyjamas.

Cherrys.

Vi köper körsbär, jag och mina vänner. Vi träffas och drar runt, lite planlösa promenader som alltid hittar av en mataffär, om det är Ica Kvantum eller lidl eller Ica Nära eller Coop. Sen strosar vi runt bland hyllorna, jag är den som handlar mest efter lust och sug och med minst planering. Men nu, den senaste veckan har vi alla köpt körsbär. Mörkröda, grönrosa, körsbär.

Dagsömnen börjar snart.

Solglasögon

Beställde solglasögon i torsdags. Fantiserar om att de ska komma imorgon, lagom till att jag vaknat, fått i mig frukost, där kring kl 15-16, ska ett sms dimpa ner och de ska finnas att hämta på Axtorpet. Sen ska jag ha dom under eftermiddagen och kvällen, glassa runt. De har rosa glas. Båda två. Olika nyanser av rosa och olika modeller, fast båda är ändå en hybrid mellan katt och pilot. De gjorde mig sentimental, som att det var just efter millenieskiftet, J. Lo. var lyxig och bronzad i tonade shades. Jag som försökte efterapa. Efterapa henne och Gisele. chloé by Stella Mccartney Spring/summer Collections för 2000 och 2001, med inoljad hud från topp till tå, strassklädda trådar eller frukttyck på toppar.  Inte ägde jag ens ett av dessa plagg, men kunde dem alla utantill. 

Nåja, den känslan fick jag av de två rosatonade solglasögon jag beställt. 

Nattamat.

Googlade om info om att jobba natt innan jag började. Som hur jag skulle göra med maten. Middag ska helst ätas innan midnatt och sen gärna fasta fram till kl fem på morgonen. Viktigast är att inte äta mellan kl 2 och kl 4. Om jag absolut måste stoppa i mig något är fett bra, typ nötter eller ost. Inte kolhydrater. Under natten drar kroppen ner på sina funktioner och just mellan 2 och 4 är de nästan obefintliga. Enligt de källor jag funnit. Men jag äter sällan nötter eller ost, utan det blir morötter och katrinplommon. Plommon för att det finns risk för förstoppning och jag håller mig med dess hjälp på den säkra sidan, aningens i det motsatta lägret. När en sen kommer hem och ska sova på morgonen ska en äta en rejäl frukost så kroppen har kraft att sova.

Detta gör att jag i vargtimmen börjar tänka mycket på mat. Dels från reklamen på tv, som visar alla dessa hamburgare, quorn, mcdonalds, max, Burger King. Jag söker mig in på deras hemsidor, upptäcker att det finns mat som cheese fries, eller Egg Mcmuffin. Sen fantiserar jag om dessa menyer.

ibland jobbar jag inte själv, utan med Alganesh och vi pratar mat. Om äggmackor med tomat och lök, om kryddor, om smör, om bröd, om kaffe.

Denna morgon som nyss var, cyklade jag en omväg längs älven hem. Det var redan varmt, förstod att jag skulle sova bort ännu en het dag. Det var nästan öde ute, för så är det på helgerna, soldränkta nästan öde gator, helt stilla, utom min gnekande kämpande cykel.

Gick in på Ica, golvet städades, det var blött och blankt, det fylldes på i hyllorna och vi var bara några  kunder där. Kl var just före 8. Alla dessa förpackningar tycktes vibrerar av färg. Jag köpte Juice. Äppeljucie, massa äppeljucie. Vet inte vad som hände, hur jag tänkte. Vad jag ska med tre liter äppeljuice till. Det var också något med den stora juiceförpackningen som fick mig att tappa självförtroendet. Som att det signalerade att jag inte visste vad jag gjorde. Att de skulle tro att jag är ett original eller en som festat natten igenom och handlar under påverkan. Inte hjälpte det att jag ville ha nybakat bröd och när det kom till hyllorna så satt de små frallorna fast i varann och jag slet tafatt för att få loss dem. Började flacka med blicken och ville bara fly det jag nyss tyckte var ett paradis. Betalade och cyklade hem. Åt min frukost och kollade på väskor med färg och glitter. Somnade.

en av dessa nätter

Det luktade bränt. Bara svagt. Jag lokaliserade doften till den ena avdelningen. Kollade tvättstugan, spisen, rummen. Men fann ingen källa. Natten var lugn, förutom att det bildats ett sug genom en stängd dörr. Dörren till den ena avdelningens tvättstuga. I det suget fanns ett litet tjut som gav luften en oro.

När patrullen kom för att hjälpa mig med bytena berättade jag att det luktat bränt. Patrullen frågade då om jag var mörkrädd, för han hade något han ville berätta. Jag blev nyfiken och tonade ner min mörkrädsla. Han började berätta. Det här var innan han jobbade på patrullen, han jobbade även då natt, men på en avdelning. De var två personal per natt. Det fanns en liten dam en kunde göra bytet på själv, vända henne i sängen och så. Så han gick in i hennes rum och där fanns den där brända doften. Han letade, kollade lampor, element, öppnade fönstret för att se om det kom utifrån, men fann inget. Då gör han bytet, hjälper damen i sängen och medan han gör det känner han kollegans hand på ryggen. Han vänder sig om, men där finns ingen. Snabbt avslutar han bytet och lämnar rummet. Hans hår på armarna har rest sig, liksom det gör när han nu berättar för mig. Han låser in sig på toan, men inser att ett spöke går det inte att gömma sig för. Han letar reda på sin kollega, som står i tvättstugan, där han tydligen ofta var. Tvättstugan är varm av tumlaren och torkskåpet. Men hans hår lägger sig inte, nu en kvart senare, i den varma tvättstugan, när han berättar vad han upplevt för sin kollega.

Resten av natten var jag lite skärrad. Såg någon i ögonvrån mest hela tiden, vände huvudet nervöst och rundade hörn och öppnade dörrar med andan i halsen. Inget hända. Förutom det ständiga och svaga tjutet. Och att röklukten kom åter, bara en liten stund, längst bort i korridoren. Jag blev stående där, sniffande, men så kom rädslan över mig så pass att kroppen flydde.

Natten ute blev aldrig mörk, bara dunkel en liten stund. Men dunklet rådde längre inne. Och jag litade inte på solen när den kom, vad som skulle synas i dess strålar som började tränga in.

2/10 2014

Väderleksreferat.

Mest verkar jag skriva högtravande referat av det gångna vädret. Som det som var igår och i natt. Den heta dagen. Då vinden blåste kraftigt. Blåste ner kvistar som täckte vägarna när jag cyklade hem imorse. Små spretiga svarta grenar över asfalten. Vinden som tog med sig den torra jorden från rabatter och under rosbuskar och la den tjock över vägarna mellan husen här på gården. Smutsigt och vilt.

Värmeböljan

Natten var varm. Inte varm som söderut. Utan varm för att vara Västerbotten. Värmen liksom syntes på himlens färger.

En av de boende klev upp 23:50. Hen dök upp helt tyst, sa ett glatt gomorron och undrade om det fanns kaffe. I några av rummen trängde soluppgången genom persiennerna och blev glödande ränder mot väggen, men det var senare, framåt fyra kanske.

Nu är natten över och en varm dag har börjat. 27 grader igår. Fast då sov jag. Idag sägs den bli lite svalare. Nu när jag cyklade hem mötte jag de i shorts, kortärmade skjortor och solglasögon. Folk har hunnit bli bruna, för värmen har pågått i några veckor.

Två bad

Han och jag åkte och badade två lördagar i rad. Första lördagen åkte vi ut till havet söder om stan. Jag läste kartan, för det var en väg jag inte kan. När vi rullade in på den nästan öde parkeringen spelades Make it easy on yourself från hans mobil.

Stranden, som är omgiven av utbyggda sommarstugor, har fin sand som lätt yr med i vinden. Vi sökte skydd bakom en sandbank. Vattnet var brunt, vilket förvånade mig. Om det är så om våren kanske, allt smältvatten som forsat fram, dragit med sig jord och annat? Vattnet var isande kallt och vi stretade ut i det långgrunda. Mina ben sved. Jag kippade efter andan när jag hastigt doppat mig och sedan skyndat upp. Han och jag doppade oss två gånger innan vi åkte därifrån.

Sanden hade letat sig in på oss, in mot vår hud, i vårt hår, i våra kläder.  Sanden hamnade i hans säng. Hans lakan blev som sandpapper. Våra kroppar sträva. I duschen försökte vi spolar bort sanden, men även efter dök den upp, gömd i örat, i ögonvrån.

Andra lördagen åkte vi lite norrut. Till en fjärd. Där brukade jag bada som barn. Där sträcker sig sanden från vägen, en grövre sand, det finns tallar lite här och där, knotiga tallar, inte raka och höga som i skogen. Gyllene barr blandas med sanden. Nere vid vattnet finns en remsa blandskog, många gröna blad, genom en öppning kommer en ut på en smal strandremsa. Där ser en fjärden, ser ut som en sjö och som vanligt luktar inte havet mycket hav här uppe.

I vattnet är botten sumpig och vi vadar ut. Vattnet är klarare nu. Gult som sund urin. Vattnet är fortfarande kallt. Och efter doppet vadar vi vidare, mot en udde vi blivit nyfikna på. Då plaskar det till nära oss. Vi ser  något komma mot oss under ytan. Något stort. Det plaskar till än en gång. Nu väldigt nära och vi flyr upp på land. Sen pratar vi ivrigt om det var en säl, en fisk, en orm, ett odjur, en okänd kvarleva från mörkare tider.

Efter att ha balanserat fram längs den småsteniga strandremsan ut på den lilla udden, efter att ha sjunkit ner i svart dy och gått över mjukt gräs solar vi en stund. Vi äter något. Vi åker hem. Vi är glada, tror jag, fast vi kan lika väl vara ledsna under våra leenden.

Sommaren i maj

Det är sommar nu. Min finlandsvitaros knoppas. Den andra rosen kämpar som den gjort i  många år. Den skulle nog blomma rosa om den någonsin blommade. Den fick en större kruka förra året. Den största krukan. Tänkte att nu tar den fart. Den tredje rosen tycks död. Fyra taggiga pinnar som spretar upp ur gjorden. Lila bladknoppar som skrumpnat ihop.

Hyresvärden högg ner häcken. De gör så kanske vart tredje år. Nu ligger min uteplats blottad, nära vägen utan skydd från de passerandes blickar. Ingen häck jag kan lägga mig platt på mage bakom och lapa sol i bikinin. Ibland sitter jag lutad mot träväggen som utgör skyddet mot grannarna. Sitter en stund med shorts och solglasögon. Försöker läsa en bok, eller lyssna på något i hörlurar. Men rastlösheten river i mig. Lyckas inte sitta mer än någon minut utan att jag går in, sen går jag ut, sen går jag in, sen går jag ut. OSv. I kanske 25 minuter, sen tänker jag att iaf d-vitamin behovet borde vara tillfredställt.

Inne låter jag de mörka gardinerna jag hänger över de ljusa, hänga kvar. Hemmet blir svalare då. Som en gotta med en soldränkt tältvägg.

Casting

Skulle gett mig själv en roll i min nästa film. Trött och sliten är rollen. Hon rusar fram, andan i halsen. Hon får aldrig göra klart, en larmsignal som jagar henne.

Övade här hemma, spelade framför webbcammen. Såg det jag spelat in. Justerade. Testade det maniska leendet. Testade uttryckslöst med ytlig andning. Testade mer. Men inget blev bra.

Mitt ansikte bytte från sexig clown till grotesk clown. Stort och overkligt. Kärnan var för glad. Så sprittande glad över att få göra film. Det sken igenom. Allt blev spel. Kameror tål inte skådespel. De ser det, avslöjar och gör det löjligt.

Nu ger jag mig en annan roll. Kanske en roll som from. Vi får se hur hon blir.

Just a girl with dreams about bikinis

Varje sommar köper jag flera bikinis. Kan inte låta bli. Drömmen om den lediga effortless vackra kroppen i solsken och vatten. Bildgooglar Bo Derek, Pam Anderson för H&M, Caroline Munro i The Spy Who Loved Me, Brigitte Bardot i St Tropez, Cheryl Ladd i Charlies Angels. osv. osv. Drömmer om vem jag ska bli i min bikini. Om solbrännan eller hur jag ska få lyster i den bleka hyn. Massa dagdrömmar och fantasier. Nu har jag drösvis med bikinis. Några baddräkter. Närde länge en dröm om en vit baddräkt. Nu när jag är med en, kom ingen tillfredställelse, den skär in, den blir lätt smutsig. När fortfarande drömmen om en vit trekants bikini, en enkel, en utan virkat och tofsar hängande från höfterna.

Beställde första bikinin för i år,  den kom igår. En som nästan går i ton med min hy. En bikini att vara blek i. Sofistikerad med blött bakåtslickat hår och svarta solglasögon. Kanske röka cigg. Sucka världsvant och läsa en bok som alla kommer prata om om ett halvår.

Svettpärlor

Hade tagit mig ner på stan. Valt en blus med rosa botten och lila och orangea blad och blommor på. Tyget är blankt, modellen luftig och knapparna guldglänsande. Till det hade jag svarta tajta jeans och ett par svarta lackloafers. Jeansen var ett misstag ty dagen var het. Inne på apoteket kände jag svetten pärlas på min överläpp. Ju mer medveten jag blev om det, desto mer tycktes den rinna till. Snart brister de, tänkte jag, alla pärlor blir ett vattenfall ner över mun och forsande från hakan. Men hann ut innan, blåstes torr i den varma vinden. Försökte röra mig långsamt långsamt.

När jag cyklade hem fick jag ta i, uppförsbacke och tio kilo kattsand som last. Känner mig aningen svettig när jag kliver in i min uppfriskande nog svala lya. Ser mig i spegeln och ser att det är glasartat blankt av fukten, liksom täckt av en en jämn yta svett, redo att brisera. Baddar ansiktet med toapapper, flera lager, upprepade gånger. Tar av mig alla kläder och ligger och försöker torka på sängen. Sen bildgooglar jag Margaux och Mariel Hemingway, Dorothy Stratten och Pamela Anderson.

ca kl :03:29